Livet är förändring

Jag: Nämen alltså tack för träningspasset. Ju. Det var bra. Han: Ja det var trevligt, det kan vi göra om någon gång. Jag: Jag gillade det här med att du inte satte någon press på mig när vi sprang. Det underlättade ju lite. Annars kan jag pressa mig själv lite för hårt. Han: Nämen varför ska man göra det? Du sprang ju på bra, för egen maskin. Jag: Ja precis! Jag tar ju alltid i! Jag kommer ändå upp i maxpuls, oavsett om någon försöker puscha på mig eller inte. Han: Ja det kan jag tro. Du gjorde några ruscher. Jag: Ja. Om någon pressar mig för mycket så hamnar jag på maxpuls för länge och då blir jag riktigt, riktigt sliten efteråt. Det tar ju tid att återhämta sig då. Flera dagar, ibland nästan en vecka. Han: Jasså? Jag: Ja. Man måste ju liksom flirta med maxpulsen. Han: Va? Jag: Ja. Flirta alltså. Du vet. Komma nära den. Sådär. Närma sig försiktigt. Du vet... Han: Eh... Jag: Nämen alltså du förstår vad jag menar. Man kan ju inte jaga maxpulsen hysteriskt. Det får ju inte vara målet at

Jag och Karin tog ett cykelpass i onsdags. Vädret var fantastiskt och solen skapade långa skuggor och gräset skiftade i gult och grönt när vi trampade på i sommarvärmen. "Du det är väldigt märkligt det här, Katarina." konstaterade Karin. "Vaddå?" undrade jag, svettig och anfådd. "Ja. Du har ju blivit så duktig. På bara några veckor. Förut orkade du ju ingenting." sa hon lite fundersamt, och hon fortsatte: "Jag såg dig ju på bloggen. Snart gör du ju chins, också!" "Ja, det stämmer." sa jag och vi slog ned på tempot en stund för att cykla jämsides. "Varför har det blivit så för?" undrade hon intresserat. Jag drog efter andan och så försökte jag summera att jag tror det var sjukdomen från förra sommaren som liksom bitit sig kvar, kombinerat med flytten till den nya orten och den där chockartade separationen med exet i samma veva, och alla nya intryck på det nya arbetet. Jag började brodera ut lite funderingar om stress och hur sa

Jo det är så här. Att. Jag råkade kläcka ur mig i ett träningsforum att jag ville bli bra på chins. Alltså, jag skulle vilja kunna göra åtta eller tio stabila chins. Jag bara skrev det en eftermiddag. Jag nämnde den kvinnliga huvudrollsinnehavaren i Terminator II och att jag ville bli lika bra på chins som henne. Bara liksom för att jag inte hade något annat för mig. Så skrev jag det. Nu har jag fått femton kommentarer på det inlägget och tre mail. Av folk som förväntar sig att jag ska bli bra på chins. Det var ju inte riktigt det som var tanken. Att jag faktiskt skulle genomföra det. Men är jag tjejen som bangar, NEJ JAG ÄR INTE TJEJEN SOM BANGAR. Tjejer som bangar är andra tjejer än vad jag är. Så är det. Så. Liksom. Jag har köpt en Chin-Up Bar och antagligen ska jag påbörja detta projekt. Att bli bra på chins. Här kommer det första taffliga försöket att genomföra chins. Tanken är att jag ska visa ett klipp varannan vecka, eller något. Jag gungar fram och tillbaka som en skolflicka p

Min mamma är här i helgen. När mamma är hemma hos mig så händer det underliga saker. Plötsligt är diskhon ren från disk. Golvet blir plötsligt skinande rent under tiden jag går på toaletten. Hunden är plötsligt rastad trots att det var minst åtta timmar sedan jag sist var ute med henne. Mina matvaror blir plötsligt betalda när jag vänder ryggen till för att leta efter kortet. . Det absolut märkligaste av allt är ju att min gamla lägenhet äntligen är utstädad. Jag blev lite rörd när min lilla mamma kom gåendes ut ur min urstädade gamla lägenhet, med en liten skurmopp och en röd liten hink som hon just tömt. Hon var tyst och hade en oberörd min som om urstädningen inte var märkvärdigare än att gå ut med soporna. Andaktigt låste jag dörren och visste att det var sista gången jag skulle kliva in i den lägenhet som jag ofrivilligt flyttat till efter separationen förra året. Hon är så snabb min mamma. Och hon orkar galet mycket. Jag berättade för henne hur viktig min träning var för mig just

Sent på sommarkvällen drog jag ut ensam på Öregrundsrundan. Sommarvädret var varmt och det var i princip vindstilla. Solen började gå nedåt och jag pinnade på som en dåre. Ensam. Det var en mäktig upplevelse då jag äntligen fick utlopp för min egen vilda fantasi. Jag tyckte jag hade samma stil och finess och råstyrka som Lance Armstrong. Jag insåg att jag var ett cykelgeni som snart kommer att blomma ut till något storartat. Jag hade inte heller någon cykeldator som skulle slå mig med en tegelsten av verklighet och skvallra om att det gick långsamt. Ingen förankring till verkligheten kunde hindra mig denna kväll och jag var snabb, snabb, snabb! Upprymt stod jag i sadeln och klättrade i varje uppförsbacke, trampade ursinnigt utför, och kröp ihop till en liten skalbagge i raktsträckorna och jag tog mig igenom varje tramp. Så på ett sätt så hade jag relativt omogna tankegångar. Ska man omformulera sig så lekte jag. På ett sätt som ett barn. Och den här gången var det riktigt roligt. H

En av Tobbes bekanta hörde av sig. Hon heter Silva och är en duktig cyklist. Jag har haft kontakt med henne förut men aldrig träffat henne. Jag blev lite osäker först och visste inte riktigt hur jag skulle hantera det hela. Jag mailade iväg något luddigt om det här med ex, och hur man ska förhålla sig till exets bekanta, och så vidare. Hon skrattade och sa:"Äh, vi skiter i det där och har roligt i stället!" Så plötsligt var jag i Tierp igen, och hon drog iväg mig på en cykeltur där siktet var inställt på Örbyhus slott. Hon pratade glatt om allt mellan himmel och jord och jag gjorde givetvis det som jag var bäst på: Flåsade. Efter 26 kilometers flåsande svängde vi av till slottet och jag blev helt hänförd av en enormt vacker allé och den vackra byggnaden. Silva berättade entusiastiskt att just här hade Gustav Vasas son Erik XIV fängslats och förgiftats på ärtsoppa. Hon tillade att den här matkulturen med förgiftad ärtssoppa för övrigt varit en lokal sedvänja som folk på orten

Flytten går bra och det gäller att göra lite i taget. Idag åkte jag till Beijers och skaffade mig min nödvändiga överlevnadslåda för att kunna klara mig själv. Och den blev bra! Jag är stolt. Jag äger nu en kartong med de flesta verktyg som krävs för att Tjejen Ska Klara Sig Själv. Johnnie tittade in hos mig en stund och bidrog dessutom med en hammare, skiftnyckel och skruvmejsel som inflyttningspresent till mig. Troligen gjorde även han det i en överlevnadsstrategi för att försäkra sig om att jag inte ska tjata på honom om hjälp. Kortfattat så kan jag ju konstatera att denna dag blev den magiska dag då jag fick upp gardiner i bostaden och en spegel i hallen, på helt egen hand. Nu finns det bara möjligheter! Helt utan träning blev jag inte, det här sved bra på armar och axlar! Ah. Gardiner. Och en ny matta. Bara TV:n, en tavla och lite småpyssel kvar! Min nya bloggplats. Möbler från loppis. Det mesta i bostaden är faktiskt från loppis eller blocket. Jag försöker lära mig slagborren

Jag tror att jag skaffat mig ovänner i kvarteret. I alla fall de som oroligt ringt till polisen och berättat att en stackars hund står utestängd på en balkong utan möjlighet att komma undan den 30-gradiga solen. Det var ju min hund. Jag hade öppnat balkongdörren för att få luftgenomströmning i den varma lägenheten, och dörren var fixerad vid en metallhake som höll den öppen. Min lilla älskade sabla terv lyckades tydligen gå ut på balkongen, troligen puttade hon på balkongdörren ganska bra för att komma ut, för metallhaken hade gått upp och sedan hade dörren blåst igen av korsdraget. Så hon satt där. I solskenet. Utan möjlighet att komma undan. Med solen som låg på i hettan och dessutom värmen från den solvarma husväggen. Och samtalen ringde in till polisen om att hon inte verkade må bra. Dessutom är hon rädd för främmande människor så jag vet inte vad som skulle ha hänt om någon skulle försöka lyfta bort henne. Så när jag kom hem på lunchrasten möttes jag av en polisbil och... Runa. Ta

Nej, riktigt så korkad är jag inte. Men jag har funderat över vad en slagborr betyder för mig. Jag har tittat på slagborrar och skruvdragare på nätet och även tittat på olika priser. Slagborr betyder att jag inte behöver be om hjälp att få upp hyllor, gardinstångsfästen, tavlor och dylikt. Jag behöver inte be något ragg, någon pojkvän (som inte finns), någon killkompis eller någon hantverkare om hjälp. Det är vad slagborr betyder. Slagborr sla`gborr subst. ~en ~ar ORDLED: slag--borr-en - Anordning som kvinnor använder för att klara sig själva. Källa: Singelencyklopedin"

Jag var den allra sista startgruppen för dagen, och min simmössa var skrikande rosa. Några moln hade börjat ansamla sig på himlen och några droppar regn hade kommit som en liten förvarning. Efter 200 meters simning så insåg jag att jag hade ett problem. Våtdräkten, som jag haft i tre år, har alltid varit stram kring axlarna, men nu hindrade den mig ordentligt. Tyget satt tight och oflexibelt över axlarna och bjöd på hårt motstånd när jag ville ta ordentliga simtag med armarna. Att bröstsimma ordentligt bjöd på hårt motstånd, och att crawla var inte ens att tänka på. Jag insåg att det blev mest effektivt att simma vanliga simtag på rygg, eftersom det inte kräver att man lägger händerna över huvudet. Men att simma vansbrosimmet på rygg, det funkar ju det också. Funktionärerna klappade i händerna över mitt gedigna ryggsimmande och jag log lite förläget och orkade inte förklara att nöden inte hade någon lag. Jag låg där på rygg och såg de mörka molnen snabbt omformatera sig på himlen oc

Johnnie, till vänster, bjöd på kalaset. Johnnie bjöd mig på kolhydratsladdning hemma hos honom. Han hade tre andra män (pojkar) hos sig också och hade slagit på grillen. Samtliga män (pojkar) pratade om skytte och skotrar. Sedan söp samtliga män (pojkar) sig lätt berusade på öl och wiskey och började spela Curt Cobain, System of a down och något som påminde om Charta 77. Johnnie var lite orolig över att jag skulle vantrivas i det osofistikerade sällskapet av dessa män (pojkar), men jag intygade honom om att hela kalaset kändes precis som hemma i norrland där jag växte upp. För där fanns det också män (pojkar) som roade sig på exakt samma sätt. Riktiga män vågar visa känslor. Åtminstone efter lite wiskey...

Nej, jag har inte tränat inför vansbrosimmet. Och dessvärre så är det för sent att börja träna nu. Jag ska simma i morgon. Tre kilometer. Det var ju det här med livspusslet. Ni vet. Det där som kallas arbete, hälsa, vänner och ej att förglömma: Den där delen av livspusslet som kallas "flytta en jävla bostad kartong för kartong". Det enda som får mig att verkligen, verkligen längta till vansbrosimmet är minnet av när jag simmade halva vansbrosimmet "Vansbrohalvan" för två år sedan. Jag har den upplevelsen i klart minne. Jag hade simtränat i två terminer. Jag simmade långsamt och försiktigt och efter 1500 meter kom jag i mål i Vansbrohalvan. Pigg som en nyponros. Jag var glad och studsig över min insats, och jag var även lite liiite frustrerad. Jag var nämligen i klar form att klara tre kilometer, alltså att klara hela vansbrosimmet, den gången. Inte med någon imponerande hastighet, direkt, men kroppen var klar. Såklart jag hade fixat det. Jag minns hur det sög i ma

Terven gjorde sig ett namn i kvarteret då hon uppenbarligen ylade hjärtskärande i förrgår när jag hämtade ett flyttlass i gamla lägenheten. Jag hade alla fönster öppna i värmen så hennes sorg och ensamhet hade tydligen ekat fint över parkeringsplatsen och intilliggande byggnader. I 40 minuter. "Nehej, vi blev inte irriterade." sa grannen, log retsamt, och fortsatte: "Vi blev bara införstådda i att det är väldigt synd om din hund just nu." Jag försökte hantera den obehagliga situationen genom att blunda och föreställa mig att nya grannen inte alls stod där, och att han inte alls sagt det där till mig. Det. Funkade. Inte. .

Flyttstädet! Det tar aldrig slut! Jag längtar efter att kunna träna men jag har hamnat i något slags kosmiskt svart maskhål där jag bär kartong på kartong utan att det händer något! Hur är det möjligt!? Herregudherregudherregudherregudherregud

Här är mitt nya hem! Längst ned till höger Det fattas matta och bord här... Japp! Jag har skaffat dubbelsäng! Wee! (nu är det dags att lära mig bädda också...) Hm, fönster i duschen... hur löser man det? Alexzandra ingick inte i köpet men man kunde fjäska över henne på lunch. Fönsterutsikt Fönsterutsikt Balkongen.

Nu sitter jag i min nya bostad. Jag har glädjepirr i magen. Det gick så snabbt. Johnnie ringde och frågade om jag ville få iväg ett lass och jag sa "JA!" och rätt vad det var så var de flesta möbler i min nya bostad. Snabbt gick det. Riktigt snabbt. Det var till och med lite roligt. Sedan så behövde Johnnie lite mer manskraft än vad jag kunde erbjuda när en tyngre soffa behövdes bäras några trappor. I brist på manskraft fick jag använda mig av kvinnokraft. Jag stegade fram till Joel, Mattias och Jocke som stod på parkeringen utanför och jag använde det tyngsta argument som gick att finna. Jag drog in magen och försökte tutta upp mig. Det var faktiskt Joel som från början avslöjade faktumet att män har ett tvångsbeteende att göra som tjejer säger, men det fungerar bara om tjejerna är tillräckligt.. tjejiga. De sneglade skeptiskt på mig. Sedan sneglade de skeptiskt på varandra. Joel såg ut att göra samma intensiva motstånd som någon som just står inför tvångshypnos eller utsätt

Förra året ritade jag ofta på lappar. Lapparna finns numera överallt. Och de poppar fram nu under flyttstädet. De finns i garderoberna, de finns i bokhyllan, de finns i ekonomipärmen. Helt plötsligt trillar de ned på golvet, när jag drar ut böcker, när jag plockar ut skurhinken så skräpar de i något hörn i garderoben. Och de får mig att le.

Idag blev jag tillfrågad av en tjej om medlemskap i Tierps cykelklubb och om de skulle beställa en cykeltröja till mig. "JAAAA!!!" ville jag utropa, och benen ryckte i impulsen studsa runt några varv i min flyttstökiga lägenhet, innan jag kom på att det är ett känsligt läge att vältra sig in i Tobbes cykelklubb. Så jag fick liksom skriva tillbaka att jag måste vänta tills liket kallnat (Vilket såhär i efterhand inte riktigt var en smidig beskrivning av situationen). Fanken. Nästa säsongsstart Eller till hösten. Då får ni en ny medlem!

Jag har fått nycklarna till min bostad! Shit, jag kommer att bo centralt. Jag har varit i de tomma rummen flera gånger nu. Jag har redan bjudit dit Johnnie, Sandra och Karin. Alla har gått omkring och nickat gillande i de ekande tomma rummen och kommit med förslag på hur jag ska inreda mitt hem. Bostaden har gamla stora fönster och högt i tak. Det vackra sommarvädret har gjort sitt till också, bostaden känns som en semester-retreat. Jag har fönster på tre sidor. Tapeterna är omoderna och köket är gammalt men det finns någon slags välbevarad charm i detta också. Hamnen ligger alldeles i närheten och parken likaså. Jag och Kiara har badat lite vid vassen bortanför hamnen. Affärerna och cafeérna ligger bara ett kvarter bort. Det blir ju lite av ett nytt liv att få komma sig ur den här akutlägenheten som jag ofrivilligt hamnade i. Det har varit lite tufft att bo i ett så här oroligt område. Hyran har varit dyr och lägenheten jag bott i nu har varit dåligt isolerad. Många är fulla eller på

Tobbe lyckades göra en repa på min norrländska stolthet. Detta kommer att generera ett par dagars muttrande. Det ska gudarna veta. Och så blev man singel igen. Huvaligen. Karlslok. .