Drinken

Jag och Karin tog ett cykelpass i onsdags. Vädret var fantastiskt och solen skapade långa skuggor och gräset skiftade i gult och grönt när vi trampade på i sommarvärmen.

"Du det är väldigt märkligt det här, Katarina." konstaterade Karin.

"Vaddå?" undrade jag, svettig och anfådd.

"Ja. Du har ju blivit så duktig. På bara några veckor. Förut orkade du ju ingenting." sa hon lite fundersamt, och hon fortsatte:

"Jag såg dig ju på bloggen. Snart gör du ju chins, också!"

"Ja, det stämmer." sa jag och vi slog ned på tempot en stund för att cykla jämsides.

"Varför har det blivit så för?" undrade hon intresserat.

Jag drog efter andan och så försökte jag summera att jag tror det var sjukdomen från förra sommaren som liksom bitit sig kvar, kombinerat med flytten till den nya orten och den där chockartade separationen med exet i samma veva, och alla nya intryck på det nya arbetet. Jag började brodera ut lite funderingar om stress och hur saker och ting kunde hänga ihop och nya vetenskapsrön som kanske bara är i sin vagga om hur tätt fysiken och psyket är sammankopplat.

Karin lyssnade tålmodigt och konstaterade sedan:

"Jag tror att det är den där proteindrinken som du gör." och med bestämd röst tillade hon:

"Ge mig det där jävla receptet! Det måste vara något märkligt i det där pulvret du tar!"

Väl hemma så stod hon över axeln på mig och kikade när jag vispade ihop min vanliga proteindrink.

"Vad är det där? Hur mycket tar du av det där? Vaddå bara en "skvätt"? Vad är en Skvätt för något? Och det där då? Hur mycket mjölk har du? GRANATÄPPLE är väl märkligt? Vart har du hittat det där pulvret? I någon mörk gränd eller? Får jag smaka?"

Sedan drack hon proteindrinken med andakt och med ett belåtet uttryck i ansiktet.

Jag började fundera på om hon kanske ändå hade rätt?

Observera Karins repade knä, förresten. Den olyckan hände en kvart tidigare då hon gick från att cykla som vanliga racercyklister till att sprattla på rygg med cykeln över sig, lite hjälplöst kvidandes och med ett stadigt grepp om styret på cykeln, som nu hade hjulen rakt upp mot himlen. Hon såg ungefär ut som en sköldpadda som hamnat på rygg. Så går det ibland när man inte lyckas klicka loss cykelskorna från pedalerna efter att man stannat cykeln...



.