Polisrapport och djurplågeri
Jag tror att jag skaffat mig ovänner i kvarteret. I alla fall de som oroligt ringt till polisen och berättat att en stackars hund står utestängd på en balkong utan möjlighet att komma undan den 30-gradiga solen. Det var ju min hund. Jag hade öppnat balkongdörren för att få luftgenomströmning i den varma lägenheten, och dörren var fixerad vid en metallhake som höll den öppen.
Min lilla älskade sabla terv lyckades tydligen gå ut på balkongen, troligen puttade hon på balkongdörren ganska bra för att komma ut, för metallhaken hade gått upp och sedan hade dörren blåst igen av korsdraget.
Så hon satt där. I solskenet. Utan möjlighet att komma undan. Med solen som låg på i hettan och dessutom värmen från den solvarma husväggen. Och samtalen ringde in till polisen om att hon inte verkade må bra. Dessutom är hon rädd för främmande människor så jag vet inte vad som skulle ha hänt om någon skulle försöka lyfta bort henne.
Så när jag kom hem på lunchrasten möttes jag av en polisbil och... Runa. Tack gode gud att Runa jobbar som polis. Hon hade hört larmet och räknat ut på adressen att det var terven som låg risigt till. Och Kiara blev ju jätteglad att se henne, eftersom hon senast under Vansbrosimmet var hundvakt, så det blev inga bekymmer för Runa att klättra in och öppna upp balkongdörren.
Själv blev jag lite chockad och rädd. Framför allt känner jag enormt mycket skam. Skam över att jag inte varit förutseende för att det här kunde hända. Skam över att grannarna i kvarteret kanske bildat sig en uppfattning om vilken slags hundägare jag är. Skam över att polisbilen stod utanför. Mitt i detta kaos kom ytterligare en granne ut och tyckte att DET HÄR var ett lämpligt tillfälle att skaka hand och hälsa mig välkommen, mitt i kaoset av en överhettad hund, Runa i full polismundering, och en hundägare som kämpade förtvivlat för att blinka bort tårarna. Jag skämdes så mycket jag hade lust att gömma mig under en sten
och inte komma ut igen.
Kiara fick en kall dusch och ungsbakad kyckling till lunch, nu är hon glad igen. Runa ringde upp mig, efter att de åkt, och frågade hur det var fatt med mig och försökte stötta mig i att jag inte alls är en katastrofalt dålig hundägare. Den där olyckan var svår att förutspå.
Tack Gode Gud för Runa. Tack Gode Gud för Runa. Tack Gode Gud för Runa.
.
Min lilla älskade sabla terv lyckades tydligen gå ut på balkongen, troligen puttade hon på balkongdörren ganska bra för att komma ut, för metallhaken hade gått upp och sedan hade dörren blåst igen av korsdraget.
Så hon satt där. I solskenet. Utan möjlighet att komma undan. Med solen som låg på i hettan och dessutom värmen från den solvarma husväggen. Och samtalen ringde in till polisen om att hon inte verkade må bra. Dessutom är hon rädd för främmande människor så jag vet inte vad som skulle ha hänt om någon skulle försöka lyfta bort henne.
Så när jag kom hem på lunchrasten möttes jag av en polisbil och... Runa. Tack gode gud att Runa jobbar som polis. Hon hade hört larmet och räknat ut på adressen att det var terven som låg risigt till. Och Kiara blev ju jätteglad att se henne, eftersom hon senast under Vansbrosimmet var hundvakt, så det blev inga bekymmer för Runa att klättra in och öppna upp balkongdörren.
Själv blev jag lite chockad och rädd. Framför allt känner jag enormt mycket skam. Skam över att jag inte varit förutseende för att det här kunde hända. Skam över att grannarna i kvarteret kanske bildat sig en uppfattning om vilken slags hundägare jag är. Skam över att polisbilen stod utanför. Mitt i detta kaos kom ytterligare en granne ut och tyckte att DET HÄR var ett lämpligt tillfälle att skaka hand och hälsa mig välkommen, mitt i kaoset av en överhettad hund, Runa i full polismundering, och en hundägare som kämpade förtvivlat för att blinka bort tårarna. Jag skämdes så mycket jag hade lust att gömma mig under en sten
och inte komma ut igen.
Kiara fick en kall dusch och ungsbakad kyckling till lunch, nu är hon glad igen. Runa ringde upp mig, efter att de åkt, och frågade hur det var fatt med mig och försökte stötta mig i att jag inte alls är en katastrofalt dålig hundägare. Den där olyckan var svår att förutspå.
Tack Gode Gud för Runa. Tack Gode Gud för Runa. Tack Gode Gud för Runa.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar