Livet är förändring

Jag vaknade mitt i natten, i min lilla etta, och kände genast att något var fel. Jag hörde inte terven. Jag sträckte ut en hand för att känna om hon låg bredvid mig i sängen men det var tomt. Märkligt. Jag trevade mig fram genom mörkret för att gå på toaletten och tänkte genast "Något är väldigt fel. Hon brukar kliva upp och gå runt lite när jag går på toaletten... varför är hon inte här? Mår hon inte bra?" Sedan så vaknade jag till på riktigt. Ungefär samtidigt som rörlamporna på toaletten blinkat till och börjat lysa kallt. Min hund dog när hon var 13 år och hon har varit död i snart fem år. Vi har inte setts på snart fem år. Hon har inte sovit med mig på snart fem år. Det är väldigt, väldigt, många nätter. Men ändå känns det, innerst inne, som vi bara är ifrån varandra, tillfälligt. Insikten slog mig som en känga och jag begravde ansiktet i händerna och grät. Fingrarna kommer ihåg pälsen så väl för jag har strukit händerna över den så många gånger under så många år. Vi v

Inleder bloggen med en vinkning till Elin som just berättade hur hon drömt om sin förlorade häst Gezzina häromnatten. (Japp. Det är en slump att jag drömde om terven i natt. Nej jag försöker inte vara värst här... ;)  ) När jag är lite krasslig eller ur balans så kommer samma mardröm om och om igen. Och nu är klockan 01.00 så nu har jag precis vaknat med en stor klump i magen och ytterligare en variant av samma mardröm. Jag drömmer att min hund terven är borta och att jag letar förtvivlat efter henne. I natt drömde jag att det brann och att jag kastade mig ut ur lägenheten, ned för den rökfyllda trappan, för att upptäcka att terven inte var med mig. Jag drömde sedan att det var fler i lägenheten och att jag hade bett dem ta med sig terven ut och att ingen kunde svara på om hon var i lägenheten eller inte, och jag fick ångest i hela kroppen. Och så samma loop av tankar och uttryck igen: "Men hon är ju MITT ansvar, det är jag som ska ta hand om henne!" skriker ja

Per tog terven till veterinären och lät denne klämma på kotten som hon hade i tutten. Veterinären tyckte det såg lite illavarslande ut och ville operera bort den så snart som möjligt samt några närliggande tuttar. Själv började jag plocka lite i några flyttkartonger i förrådet och mycket riktigt så hittade jag ett försäkringspapper på henne. Nu är det nämligen så att terven varit oförsäkrad större delen av sitt liv, men för två år sedan försäkrade jag henne. Hon fick en extra dyr "pensionärs-försäkring" eftersom gamla hundar blir sjukare oftare. Det har förekommit diskussioner om jag verkligen ska betala över 2000 spänn per år för en hund som fyllt tio år och ändå beräknas avlida av naturliga orsaker inom kort. Nu blev det lyckligtvis så att terven försäkrades. Veterinären tog blodprov för att försäkra sig om att terven var tillräckligt pigg för att klara av en operation och det var hon! Så det känns som om vi har tur i oturen. I slutet av denna månad så opereras min älskade

Jag kämpar vidare med att lära mig min kamera. Det är svårt med avancerade kameror för det finns så många (fel) inställningar. Den här gången hade jag lite problem med skärpan och min vackra fotomodell var som vanligt inte så intresserad av att ligga stilla... .

Ja. Ställ dig den här frågan. Du har inga kläder på dig. Det är snö ute. Det är lite mörkt och mulet. Det enda du har att roa dig med är en handske. Hur kul skulle du ha då? Jag kan med stor säkerhet säga att du troligen inte har lika kul som terven...

Terven smet idag igen. Som en blixt smet hon iväg och satte fart på en Golden Retriver och dess ägare. "Hon är tio år! Jag orkar inte fostra henne mer. Hon blev inte bättre än så här." sa jag utan alltför skuldbelagd röst. Jag lät henne rusa runt några varv och sätta sprätt på paret innan jag haffade fast henne i halsbandet när hon susade förbi mig. När vi gick därifrån tänkte jag att vi börjar bli gamla: Jag har slutat försöka vara en perfekt hundägare och hon har slutat lyda. Gamla tervar behöver inte lyda... .

De där jävla kettlebellsen. De har förstört mitt liv. De har plockat bort allt vad glädje heter just nu. De gav nämligen en träningsvärk utan dess nåda. Ni vet. Man svingar en hel del med tyngderna. Mellan benen svingar man dem och så upp igen. Det blir väldigt mycket träning för ryggen, märkte jag. Det blev väldigt mycket träningsvärk. I ryggen. Och i benen, som man hållt böjda under tiden man svingat. Så hela helgen har det gjort ont i ömma muskler när jag böjt mig på allehanda vis. Exempelvis när jag dammsugit, klappat hunden, diskat, gått på promenad, burit något, klivit upp ur soffan, gått på toaletten, klätt mig eller bara rört mig överhuvudtaget. Allting som innefattat rörelse har gjort ont i träningsvärk, kan man ju säga. Det svåraste har varit att plocka hundbajs. Det kräver ju att jag verkligen böjer på ryggen och använder mig av ryggmusklerna. Jag har gjort mig själv till åtlöje när jag plockat bajs efter terven. Först har jag liksom... stirrat på själva klumpen som hon lämn

"Hej Katarina." säger grannen och ler vänligt till mig. "Eh. Hej." mumlar jag. "Ursäkta att jag knackar på såhär på fredagkvällen..." "...nej det är ingen fara..." "Det är nämligen såhär att jag har en sak till dig." "Jasså?" Han plockar fram en kasse och börjar rota lite i den. "Den här tänkte jag att du kunde... låna." konstaterar han. "Det där är ju ett... ju.. .ett..." Jag känner mig lite förvirrad. "Ja det är ett sådant här, vet du, Anti-Skall-halsband. Ser du." säger han vänligt. "Jaha." "Ja." "För hundar?" undrar jag. "Ja." "Är det ett sånt där som sprutar citrondoft på hundar som skäller...?" undrar jag. "Ja. Och se här. Jag har också... en flaska med spray så du kan fylla den. Du fyller den här. ser du. På det här viset." "Jasså." "Ja." Jag stirrar på honom en stund. "Ja. Och så fäster du det på hunden.&q

Catharina och terven har inte sett varandra på flera år, men de kände igen varandra direkt... En. Terv. Glömmer. Aldrig. Det var ingen tvekan om saken. Ja det hör väl inte till direkt vanligheterna att jag försöker dra ihop en tjejkväll. Jag brukar inte känna mig bekväm i sådana sammanhang. Åtminstone inte som arrangör. Jag är bara inte den som... gör sådana grejer. Det är inte JAG. Men när Catta är i Uppsala och Runa är i stan, så kände jag det lite som en plikt att se till att vi träffas alla tre. Runa och Catta känner inte varandra, men de är två väldigt intelligenta och orädda tjejer som tänker några steg längre än de flesta jag känner. Jag kunde inte låta bli att se vad som händer om man placerar dem mitt emot varandra vid ett köksbord. Jag såg det inte som en "tjejkväll", jag såg det som ett "socialt experiment". Mitt sociala experiment blev mycket lyckat. Den här kvällen kan jag leva på länge. Runa begrundar samtalsämnet och terven begrundar matresterna. .

Flytten går bra och det gäller att göra lite i taget. Idag åkte jag till Beijers och skaffade mig min nödvändiga överlevnadslåda för att kunna klara mig själv. Och den blev bra! Jag är stolt. Jag äger nu en kartong med de flesta verktyg som krävs för att Tjejen Ska Klara Sig Själv. Johnnie tittade in hos mig en stund och bidrog dessutom med en hammare, skiftnyckel och skruvmejsel som inflyttningspresent till mig. Troligen gjorde även han det i en överlevnadsstrategi för att försäkra sig om att jag inte ska tjata på honom om hjälp. Kortfattat så kan jag ju konstatera att denna dag blev den magiska dag då jag fick upp gardiner i bostaden och en spegel i hallen, på helt egen hand. Nu finns det bara möjligheter! Helt utan träning blev jag inte, det här sved bra på armar och axlar! Ah. Gardiner. Och en ny matta. Bara TV:n, en tavla och lite småpyssel kvar! Min nya bloggplats. Möbler från loppis. Det mesta i bostaden är faktiskt från loppis eller blocket. Jag försöker lära mig slagborren

Jag tror att jag skaffat mig ovänner i kvarteret. I alla fall de som oroligt ringt till polisen och berättat att en stackars hund står utestängd på en balkong utan möjlighet att komma undan den 30-gradiga solen. Det var ju min hund. Jag hade öppnat balkongdörren för att få luftgenomströmning i den varma lägenheten, och dörren var fixerad vid en metallhake som höll den öppen. Min lilla älskade sabla terv lyckades tydligen gå ut på balkongen, troligen puttade hon på balkongdörren ganska bra för att komma ut, för metallhaken hade gått upp och sedan hade dörren blåst igen av korsdraget. Så hon satt där. I solskenet. Utan möjlighet att komma undan. Med solen som låg på i hettan och dessutom värmen från den solvarma husväggen. Och samtalen ringde in till polisen om att hon inte verkade må bra. Dessutom är hon rädd för främmande människor så jag vet inte vad som skulle ha hänt om någon skulle försöka lyfta bort henne. Så när jag kom hem på lunchrasten möttes jag av en polisbil och... Runa. Ta