Sabla Terv!

"Hej Katarina." säger grannen och ler vänligt till mig.

"Eh. Hej." mumlar jag.

"Ursäkta att jag knackar på såhär på fredagkvällen..."

"...nej det är ingen fara..."

"Det är nämligen såhär att jag har en sak till dig."

"Jasså?"


Han plockar fram en kasse och börjar rota lite i den.

"Den här tänkte jag att du kunde... låna." konstaterar han.

"Det där är ju ett... ju.. .ett..." Jag känner mig lite förvirrad.

"Ja det är ett sådant här, vet du, Anti-Skall-halsband. Ser du." säger han vänligt.


"Jaha."


"Ja."



"För hundar?" undrar jag.

"Ja."

"Är det ett sånt där som sprutar citrondoft på hundar som skäller...?" undrar jag.

"Ja. Och se här. Jag har också... en flaska med spray så du kan fylla den. Du fyller den här. ser du. På det här viset."


"Jasså."


"Ja."

Jag stirrar på honom en stund.


"Ja. Och så fäster du det på hunden." förklarade han.

"Va?"

"Ja. såhär. ser du. Du fäster den runt halsen på hunden..."

"...Min hund?"

"Ja."



"Min hund?"


"Ja." svarar han vänligt.

"Vad kostar det där då?" mumlar jag skeptiskt.

"Det finns i djuraffärer för en sisådär 1200 kronor." säger han.



Jag glor på honom en stund.



"Men jag tänkte att du kunde få ha det här halsbandet av mig. Så länge du behöver."

"På min hund?" frågar jag. Ifall jag missförstått något.

"Ja."



*tystnad*


"Så ni... så alltså. Ni är missnöjda på min hund?"


"Nej nej! Absolut inte. Du har en fin hund. Jättefin. Jätte-jätte-fin. Det är bara det att..."


"Att vaddå?"


"Att grannarna i kvarteret klagar. Hon är ju jättefin. Hon har bara ett gällt skall."


"Va?"


"Ja. Hon brukar sakna dig när du är borta."


"Min hund?" frågar jag.

Den vänlige grannen tittar lite leendes på mig. Paniken sprider sig lite lätt i magen på mig när det går upp för mig att jag liksom har missat ett och annat. Och att terven har utvecklat en ny ovana, såhär vid nio års ålder. Vänlige Grannen fortsätter le och rotar lite i kassen:


"Se här. Jag har köpt extra batterier också.

ifall de som är i halsbandet skulle ta slut."




.