Lidingöloppet 2010

"Det här kommer att gå åt helvete." tänkte jag i början när jag försökte trava på, med den långa karavanen av löpare, ut i terrängen och sensommarvädret. Jag hade anmält mig på Lidingöloppet eftersom jag ville göra en svensk klassiker. Nu var det dags att försöka jogga sig igenom tre mil av kuperad terräng. Backe upp och backe ned.

Min jogg gick relativt långsamt men jag blev ändå högröd i ansiktet och väldigt flåsig. Jag började svettas och kände mig tung och otymplig. Benen kändes som stockar trots att jag försökte jogga i lugn takt. Jag tittade på pulsklockan i en backe. Den visade att jag var två slag från min absoluta maxpuls. Kroppen var inte alls med. Den ville inte alls. Jag höll in på högerkanten och blev omsprungen av karavanen. Jag fantiserade om att ge upp.
"Det här kommer inte att GÅ i tre mil..." suckade jag och kände hur huden rodnade och hur lungorna kämpade i höga flåsningar. Löpare efter löpare sprang förbi mig när jag kämpade på.

Sedan så lossnade det faktiskt. Det lossnade. Någonstans efter 8 kilometer så gick pulsen ned och jag kunde räta upp kroppen och slappna av mer i stegen. Jag började titta på klockan och konstaterade att jag inte dragit ned på tempot, men att pulsen ändå gått ned och att jag kände mig lätt. De andra löparna fortsatte springa förbi mig men nu kände jag mig ändå taggad och självförtroendet kom tillbaka. Såklart jag ska springa tre mil. Det här blir piece of cake.

Resten av sträckan blev bara lättare och lättare för varje kilometer. Jag tog det försiktigt och gick i några uppförsbackar för att inte pressa pulsen, och så gick jag i några nedförsbackar för att inte pressa mina knän. Det var ett väldigt lyckat koncept, tydligen. Kroppen kändes pigg som en lärka och knäna kändes hårda som granit.

Efter två mils löpning så kunde jag fortsätta trava på i exakt samma tempo som jag hade från början. Det gick till och med lite, lite snabbare. Det var då jag började komma ikapp dem: Löparna som inte orkat hela vägen. De såg trötta ut och gick ute efter högerkanten. De stod vid träd och stretchade eller stod dubbelvikta med händerna mot knäna, vid vätskekontrollerna. Eller så joggade de jättelångsamt och såg fullständigt slutkörda ut. Och jag fick äntligen, äntligen, springa om ett par stycken. Jag fick springa om andra löpare! Denna upplevelse blev en kick av sällan skådat slag. Eftersom att... ja. Det har nästan aldrig hänt någonsin att jag sprungit om andra löpare.

När jag joggat i 27 kilometer och det bara var tre kilometer kvar, så var varje muskel i kroppen redo för att göra en fräck avslutning. Jag lade mig på vänsterkant och blåste förbi löpare på löpare. Ute på fältet och vid upploppet så rusade jag. Jag var pigg och euforisk. Kroppen hade mycket kvar att ge, och det var bara att ge allt jag hade.

Vi målgången tittade jag på klockan. 3 timmar och 14 minuter sprang jag det kuperade terrängloppet på. För mig var det en fantastisk tid. Jag höll på att nästan börja gråta när jag fick min medalj för det genomförda loppet. Det här är alltså tjejen som inte kunde träna alls i vintras, det här var tjejen som inte klarade av att löpa mer än någon kilometer åt gången tidigt i våras. Nu kickar hon tydligen ass, helt plötsligt.

När jag väl kommit hem så såg jag att jag fått en placering på 1321 av 2861 damlöpare. Alltså, jag hörde till den bättre hälften. Jag har aldrig, någonsin, i hela mitt liv hamnat på den bättre hälften i ett större lopp. Jag brukar komma bland de sista och vinka till publiken och bara stoltsera över att jag tagit mig i mål... Det här däremot liknade mer en prestation än bara ett genomförande. Det kändes nästan lite overkligt...

Jag har blivit en löpare. På riktigt.

Livet är förändring.

.