Livet är förändring

"Det här kommer att gå åt helvete." tänkte jag i början när jag försökte trava på, med den långa karavanen av löpare, ut i terrängen och sensommarvädret. Jag hade anmält mig på Lidingöloppet eftersom jag ville göra en svensk klassiker. Nu var det dags att försöka jogga sig igenom tre mil av kuperad terräng. Backe upp och backe ned. Min jogg gick relativt långsamt men jag blev ändå högröd i ansiktet och väldigt flåsig. Jag började svettas och kände mig tung och otymplig. Benen kändes som stockar trots att jag försökte jogga i lugn takt. Jag tittade på pulsklockan i en backe. Den visade att jag var två slag från min absoluta maxpuls. Kroppen var inte alls med. Den ville inte alls. Jag höll in på högerkanten och blev omsprungen av karavanen. Jag fantiserade om att ge upp. "Det här kommer inte att GÅ i tre mil..." suckade jag och kände hur huden rodnade och hur lungorna kämpade i höga flåsningar. Löpare efter löpare sprang förbi mig när jag kämpade på. Sedan så lossnade

Karin och jag insåg att Duathlon i Knivsta, det måste vara något för oss. Vi kom på den strålande idén två dagar innan tävlingen skulle bli av. "Är det för sent att börja träna?" undrade Karin när det var 24 timmar kvar till starten. Efter några om och men så stod vi i alla fall vid sekretariatet i Knivsta och skrev upp oss på motionsklassens korta bana. Banan var 5 kilometers löpning, 2mils cykling, och 2,5 kilometers löpning igen. Jag tittade mig omkring och söp in luften i lungorna och njöt av vimlet av triathleter och duathleter som alla var på väg att förbereda sig för samma utmaning som jag skulle ta mig an. Vädret var kallt och ruggigt och periodvist öste det regnskurar från en grå himmel. Någonstans hade jag gett upp med att jag också skulle komma iväg på de där motionsloppen som jag fullständigt älskade att delta i för två år sedan. Men nu stod jag här igen, alltså. Jag hade siktet inställt på att ha riktigt roligt. Och roligt hade jag. Lungorna brände och kroppen s

I Januari år 2007 började jag drömma om att träna för att genomföra en svensk klassiker. Jag startade med ingenting och min plan var tre års regelbunden träning och kortare lopp för att sedan slutföra utmaningen. Jag visste inte hur jag skulle bära mig åt med min träning och jag överansträngde mina knän och fick bestående problem i åtta månader. Jag fick hjälp att simträna av Ove. Och visst kom det resultat. Efter två års slit. Jag påbörjade aldrig En Svensk Klassiker. Men jag kom så långt. Jag tror inte ens jag fattar hur långt jag faktiskt kom. Att det faktiskt var möjligt. Men när jag ser bilderna så här efteråt så slår det mig. Som en slägga. Hur stor förändring jag faktiskt genomförde. Här står jag bland tränade triathleter på stockholm triathlon, just innan starten. Jag har vänt mitt ansikte mot solen och jag ler lätt. Jag kom i mål som alla andra. Precis som alla de andra. Jag växte med uppgiften... .. stolthet. Självförtroende. När jag separerade och flyttade och insjuknade och