Livet är förändring

Den här lilla spjuvern borde nog få sig en veckas vila innan han sliter ihjäl sig. Förutom att han tog i som sjutton så kändes han lite smått spak. Jag tror det kan vara underlaget, så nu ska jag promenera med honom ett tag för säkerhets skull. Och Galishimo tackade fotografen på det bästa sätt han kunde... Det är en hel del busande när de där killarna är med varandra...

P har ju verkligen luskat ut vägen till hjärtat. Den går ju genom araben. När de börjar tramsa med varandra går det inte låta bli att le. Igår bjöd hans vänner oss på fest och idag har jag hjälpt honom med de sista möblerna som skulle flyttas. Jag tog balkongmöblerna och rensade kylen och pantade burkar. Nu är hans gamla lägenhet ekande tom, och han bor numera bara tio husnummer ifrån mig, det känns helt perfekt. Galishimo får vila idag. Säger vi. Egentligen är det jag som behöver vila men jag kan ju projicera vilandet på hästen. Det blir ju inte helt fel det heller. Men snart så är vi igång igen!

Jag försöker jobba mer med min sits och attityd nu. Galishimo är ju en riktigt duktig bad-ass-arabhäst som alltid gör sitt bästa, så nu finns det ju faktiskt tid och möjlighet att jobba med sitsen. Han kan helt enkelt sköta sig själv utan korrigeringar från mig. Särskilt i galoppen. Det här var tyvärr det bästa jag kunde uppnå i lördags. Jag trodde jag satt som en prinsessa men enligt bilder och videor såg jag ut exakt som jag alltid brukar se ut. Kameran ljuger inte. Jag ser som vanligt lite vilsen och osäker ut. Tränaren sa ju senast att jag verkligen inte bara behöver jobba med min sits, utan även med min attityd, och att det hänger ihop. Om jag känner mig vilsen så syns det på sitsen. "You need to toughen up. You have done a good work and you have to sit in the saddle as you were proud of yourself, its about riding with attitude!" Ja... det är ju lättare sagt än gjort...

I fredags så tog jag mig en riktig fegistur med Galishimo. Livet kan inte alltid vara en kamp mot ridrädslan och att ständigt vara utanför sin komfortzon. Så i fredags var det äkta mysridning. Jag tog ut Galishimo i skritt. P följde med till fots som vår manliga eskort. Och så skrittade vi på i solnedgången, på lösa tyglar. Galishimo fick ta sin trygga position bakom tvåbeningen. Sedan satte jag inga fler krav än så. Det första jag blev det minsta osäker sade jag bara till P att jag ville ha "tygel-eskort" och då tog han bara tag i en tygel och ledde mig och Galishimo genom vad det nu var som kändes läskigt. Buskar. Pinnar. Får. En fotbollsmatch. En traktor. En plastbalsmaskin. Och så knallade vi bara på. JA, jag vet att jag kan pressa mig till en ordentlig galopptur på egen hand numera, men ibland kan man tillåta sig att ta det lugnt. Ta hjälp. Erkänna att det kan vara jobbigt ibland och att man bara vill mysa runt någon gång. Slippa pressa sig själv. Och sommarkvällen

Nu när det var löningsdag och allt, så slant jag med kortet igen. Råkade som av en händelse beställa DENNA väst och tröja att ha under västen. Som av en slump var det plaggen jag förtvivlat släppte greppet om under vansinnes-shoppingen på Hööks förra helgen. Men nu är det färdigshoppat på ett bra tag. Men i och med att jag köpte in alla ridkläder och all utrustning för fyra år sedan, när jag köpte Galishimo, så är det ju inte så konstigt att allt blir utslitet och nött ungefär samtidigt, också.. Det är väl en bra ursäkt? Det är det väl?

Så här såg vi ut våren 2014, jag och Galishimo. Jag fick köpa en sadel för 800 kronor som faktiskt, nu när man tittar i backspegeln, var löjligt prisvärd. Jag hade precis släppt westernsadeln och vågade rida i vanlig sadel. Jag fick ganska mycket kritik för att jag red på för lösa tyglar men jag hade på känn att tygelkontakten skulle bli stabilare tillsammans med förbättrad kondition, styrka och fler tempoväxlingar.   Ett år senare har det hänt saker!  Framför allt tycker jag att han blivit starkare och fått bättre kondition. Han är också bekvämare med bettet och söker sig till det. Vi har inte ridit för någon tränare regelbundet utan mest pillat på för oss själva hemma med vanliga standardövningar. Skritt, trav, galopp, höger, vänster och stopp. Han har blivit longerad i schambon en hel del och även rantat över cavalettibommar.  Det har varit tillräckligt för både mig och Galishimo. Det är bara för oss att kämpa vidare!    .

Galishimo var fantastiskt trevlig även idag. Med en liten förarmiss då jag råkade bli för glad och utropade "Duuuktig!!" med stor entusiasm, gäll röst, och många klappar när han tog en väldigt effektfull vänstergalopp. Då blev han så ambitiös när han skulle göra samma övning vid samma plats, att han höll på att slänga av mig i ren entusiasm. En helt klart överdrivet "effektfull" vänstergalopp skulle jag vilja kortfatta det, som... Så nu har jag övergått till att sänka rösten lite och säga: "Braaa..." ungefär med samma tonläge som en sömnig men nöjd karl i övre medelåldern. Så jag inte ger honom fel energi. Och  tränaren som vi red för i somras har hört av sig flera gånger och bett mig skriva upp mig på fler kurser. När varje kurs blivit fullbokad har han hört av sig och beklagat att jag inte skrivit upp mig. Nu skrev han även idag att han verkligen ville se oss igen och att han "älskade den lilla araben" så... nu gör vi ett försök igen

Denna helg har jag ju tagit det lite lugnare än vanligt med Galishimo. Inga cavalettiserier, inga kryss, ingen inkörning. Ingenting. Bara fritt rantande runt på ridbanan i diverse figurer och allsköns gångarter, mer eller mindre improviserade. Och visst kändes det bättre. Jag måste inte vara bäst. Jag måste inte utvecklas i rasande fart. Jag måste inte gå kurser. Jag måste inte tävla. Jag måste ingenting. Jag orkar inte pressa mig själv just nu. Och det finns ju inget skäl att tänka annorlunda. Jag har ju en fantastiskt trevlig häst som gärna springer runt med mig oavsett vart jag styr. Det var ju det jag egentligen ville när jag köpte honom. Men på något sätt började jag pressa mig själv för mycket. Jag behöver ju rida lite mer prestigelöst. Se till att ha kul med min kompis. Pilla på med sitsen i stället för att spränga barriärer. Jag råkade bara tappa bort mig på vägen.  Fokuserade för mycket på andras tyckande.  Red för lite med hjärtat. 

Det är så vansinnigt skönt att jag börjar slappna av mer och inte hela tiden väntar på Galishimos "ryck". Dessutom börjar han bli så stadig och självgående att jag kan sätta honom i galopp och sedan öva, öva, och öva på att sitta bättre samtidigt som han jobbar på sitt. Skänkeln måste bak (som Elin brukar säga) och så måste jag räta på mig, öppna upp knäna, och bjuda framåt med underlivet. Men ju bättre jag blir på det, ju finare bilder blir det. Så man får ju verkligen en instant feedback. Jag har ju haft bättre sits för ut men eftersom jag varit så spänd på Galishimo så har det varit svårt mentalt att verkligen komma ner i sadeln ordentligt. Men upprepning löser det mesta. Det är bara att kämpa vidare! . .

P har flyttat till en bostad, inte allt för långt ifrån mig. Tidigare bodde han tre trappor upp, utan hiss. Även nu har han flyttat tre trappor upp, utan hiss. Och nu så har jag alltså hjälpt honom att flytta. Kan säga att det blev en jäkla massa trappor, och den förbenade hissen lyste med sin frånvaro i varje steg! Det tog nästan hela söndagen och till slut var jag så trött i kroppen att benen skakade när jag skulle lägga in kopplingen i bilen. Men fint blev det. Som inflyttningspresent så klädde jag hans stolar i grå dynor, köpte en grå löpare, en fredskalla i sin vas och två ljuslyktor med doftljus. Fint blev det! Jag har verkligen saknat att pyssla med inredning och det blev perfekt i hans hem!

Jag höll på att tappa hakan när jag fick ytterligare bilder på mig och Galishimo. Denna underbara, underbara arabhäst... och ta mig tusan, jag börjar långsamt sitta bättre och bättre i sadeln!

Jag och P köpte inte bara ridstövlar, vi strosade på stan i Luleå och åt gott och besökte även Galishimos uppfödare Maggie i Lillpite på hemvägen. Dom har fem ston nu och alla vill bli kliade. Nu! Den lilla arab-bäbisen  som jag inte träffat på två år hade blivit "300 kilo mer att älska", och var precis lika kelig som under bäbistiden. Jag blev som vanligt oerhört sugen. Suget minskade inte heller av deras fina lilla hund av rasen shetland sheepdog. Hunden hängde glatt med överallt och skötte sig själv prickfritt.  Jag har ju pratat om shelties länge nu och att jag borde prova en sådan hund, men jag är inte riktigt, riktigt redo ännu. Men om någon vecka lär ju min hundlängtan få blomma ut med en annan hund. Jag ska vara hundvakt till Sicko snart igen. Han är en hund som verkligen inte har något intresse som helst av att sköta sig själv prickfritt. Det är skillnad på tuffa jakthundar och fluffiga sällskapshundar, jag har svårt att säga att den ena rasen är att före

Ridstövlarna invigs men det är ju min lilla häst som tar andan ur halsen på mig. Ridbanan skulle sladdas alldeles strax, så vi fick skippa uppvärmningen och köra rakt på pudelns kärna. Men min pudel, alltså. Han gör vad han kan!  .

Efter många om och men så begav jag mig till Hööks i Luleå, i jakten på ridstövlar. Jag hade herrsällskapet med mig. Jag vägrar stenhårt kalla exet för pojkvän och har kallat honom "assistent för helgen"... nog om detta. Hursomhelst. Ridstövlar blev det! Under eget jubel fann jag dessa ridstövlar! Arezzo Horsehead! Sedan så kom det en sval blåst i den 26-gradiga värmen i Luleå och jag insåg att det är viktigt att jag även skaffar mig en vinterjacka illa kvickt! Självklart en vinterjacka! Det blev den jacka jag längtat efter från internet, en Parkas Cosenza JH Collection. Och eftersom denna jacka var vidunderligt vacker och då jag inte ville överglänsa Galishimo så var jag tvungen att finna ett matchande schabrak. Någon annan logisk lösning fanns inte. Det skulle ju se helgalet ut annars. Så han fick ju förstås ett Allroundschabraket Belfiore JH Collection. Situationen gick inte lösa på något annat sätt. Sedan så hade jag liksom sprängt alla mina konce

Igår så tränade vi Galishimo att dra en pinne. Han tyckte detta var obehagligt men bet förstås ihop. Han är ju jätterädd om sina fötter och allt som kommer bakifrån. Så vad är bättre än att gå på promenad med honom och jag drar en skackel ljudligt efter honom och sedan bonkar lite lätt mot hans ben emellanåt. Jag kan säga så här. Vad ÄR bättre än att oroa honom med skrammel och bonk? Kanske att ge det arabiska fullblodet lite God Damn Peace And Quiet? Man ser ju i ögonen på honom att han tycker det är svårt och att han måste fokusera. Öronen är riktade bakåt mot det racklande ljudet, munnen spänd, och det ser ut som han håller andan. Precis som han gjort hela våren. Jag har ju tränat honom på att spola hans ben i spolspiltan, varje dag i flera månaders tid. Jag har tagit hand om sårvård och lyft och petat och klämt. Det har varit jättejobbigt för honom. Särskilt den lilla vita olycksfoten som han brutit. Den är han alltid rädd om. Det var han ju även innan olyckan. Varenda gån

Plötsligt har känslan dykt upp om att jag tappat bort mig själv. Trots att Galishimo gjort massor av framsteg så har jag varit på dåligt humör. Jag har varit spänd och osäker på stallet. Spänd och osäker på Galishimo. Plötsligt blev det så vansinnigt viktigt att han ska bli inkörd. Och innerst inne vet jag varför det är viktigt. För att andra antytt om att jag inte har vad som krävs, för att andra antyder att jag inte har rätt känsla för min häst. För att visa för andra att både han och jag klarar allt vi tar oss an, bara vi ger det tid och tålamod. Jag har hissat flagg om att "Även Araber Kan!" och ett slags politiskt ställningstagande om att arabhästar är utmärkta hobbyhästar inom alla discipliner. Plötsligt så känns det konstigt. Som om en inre röst säger "Är det skäl tillräckligt att göra det du gör? Är största skälet bevisa saker för andra? Att vinna andras gillande? Kommer de ens att gilla dig överhuvudtaget även om du bevisar att de hade 'fel' i sin

Vi fokuserade på inkörningen igår. Då behövs det ju två personer nästan hela tiden och ingen behöver vara överflödig. Galishimo njöt förstås av att få vara med och vara i centrum. Han skötte sig strålande tills den lilla träpinnen tog i den lilla bakfoten för då utbröt panik och utbrott. Så vi fick plocka av honom grejerna och bumpa med en liten pinne mot hans bakfötter varv, efter varv, efter varv... Han har ju dragit träpinnar förut men det var tydligen hårdare bump mot benet när det var en tyngre skackel. Så han fick kämpa hårt att lära sig hantera Det Förskräckliga Bumpet utan att försöka vända sig om eller bryta sig fri. Men utöver paniken över Bump Mot Bakfötter så kämpade han på bra. Jag skulle vilja säga att det överhuvudtaget går väldigt bra med inkörningen. Han var helt immun från Bumpet Mot Bakfötter i slutet av passet. Galishimo är en häst som snabbt förlåter. Går något fel så är han snabbt på´t igen!  .

Mina ridstövlar har ju som bekant ett antal ventilationshål som inte var där från början. Fem tror jag att det var, närmare bestämt. Efter att jag beklagat mig över detta på bloggen så slogs jag av snilleblixten att jag faktiskt kunde spara in lite pengar om jag stod ut med stövlarna ett litet, liitet tag till. Ungefär till våren. Ingen har dött av några hål. Så länge stövlarna inte faller isär så har jag ju faktiskt möjlighet att spara in på lite inköp.  Mitt resonemang höll ju i ungefär en vecka eftersom mina stövlar, precis halvtimmen innan exet skulle fotografera oss, faktiskt föll i sär. Jag drog upp kedjan i hallen och fäste den högst upp i knävecket och sedan så gav hela kedjan upp och ramlade isär. Sedan fastnade dragfästet högst upp i knävecket och jag fick använda mig av en sax och klippa mig ut ur situationen. Mina stövlar har avlidit. Efter lång och trogen tjänst där de använts i fyra år, sedan hästköpet. Nu är dom döda. På riktigt. De är faktiskt kvar i hallen för

När vi var ute så träffade vi inte bara på ETT tåg. Utan två. Givetvis. Jag har ridit ute med honom åtta gånger nu och hälften av gångerna har vi träffat på tåget. Och nu två gånger. Som om tåget någonsin någonsin förut passerat banan med mindre än en timmes mellanrum. Men nu, så... Egentligen ska jag väl vara tacksam. Galishimo har nu stött på tåget fem gånger på åtta ridpass ute. Han borde bli en riktig tuffing av det här!

Jag hade planerat att vara stolt och aldrig, aldrig, någonsin låta exet sätta in sin fot i stallet. Aldrig någonsin. Inte hos mig. Inte med Galishimo.... Men när han frågade om han fick komma och fotografera mig och Galishimo så.. nej, det går inte att säga nej. Jag sväljer min stolthet för fina foton. Det är min svaga punkt. Och det var det värt!! Vilken bild han tog! Den finaste någonsin på mig och Galishimo! Efter att jag galopperat lite fram och tillbaka (med ångest och kaninpuls, givetvis, precis som vanligt) så frågade han om han också fick galoppera lite. Han har ju ridit hela tre gånger förut, med Galishimo. Han har saknat det. Ja och så fick jag häpet betrakta honom när även han galopperade lite fram och tillbaka. Med Galishimo. "Alltså, jag gör ju inget, jag åker ju bara. Sedan frågar jag om han vill galoppera och då gör han det." sa han... Lydiga, lydiga Galishimo... Mitt hjärta är för svagt...

Igår blev det inte riktigt den träning jag förväntat mig, med Galishimo. Vi skulle vara på ridbanan och träna dressyr, och givetvis ska stallägarna ägna just denna tid åt att klippa gräset runt ridbanan. Med en gräsklippare som hostar, racklar och får motorstopp emellanåt. Den drogs frenetiskt fram och tillbaka i det allt för höga gräset, och Galishimo trodde varje gång att den morrande gjorde små utfall för att få smaka på hans håriga lilla rumpa. Så det blev gräsklipparträning i stället. Jag höll enbart på att falla av tvenne gånger så man kan säga att det gick riktigt bra. Måste säga att min häst blivit vansinnigt toleranstränad sedan jag flyttade hit. Förra sommaren byggde de en maskinhall alldeles bredvid ridbanan och det var ett himla liv med diverse maskiner av både stor och liten storlek, innan maskinhallen var på plats. Sedan är grusvägen som passerar ridbanan en slags kombination av vandrarstråk för hundägare, åkbana för mopedister och cykelbana för cyklister. I s

En av mina stora nackdelar är att jag är jättedålig på att hålla i pengar. De bara försvinner iväg. Och jag har alltid en orealistisk syn på hur mycket (eller lite) pengar jag faktiskt har.  Nu har jag ju avbetalat min bil klart och även  sadeln jag köpte i september , så jag är ju skuldfri. Förmodligen i minst tre dagar till. Hjärnan går bärsärkargång. Jag vill måla om fondtapeten i ettan. Jag vill köpa nytt sängöverkast. Jag såg en fantastisk matta på MIO möbler. Jag behöver en vinterjacka att rida i och Galishimo behöver ett vintertäcke, mina nya ridstövlar SKRIKER efter mig att jag ska köpa dem, förresten behöver jag verkligen VERKLIGEN en bil med dragkrok och så måste jag byta kamrem på den bil jag redan har och vem i helvete äger inte en cykel i dagens samhälle om inte JAG. Cyklar är ju INVESTERINGAR.. jag har ju inte heller någon garderob (kläder har jag men inte ett fint skåp) och varför inte en skitfin bäddsoffa i stället för min dubbelsäng som tar upp halva utrymmet i et

Nu återanvänder jag bara gamla bilder men... jag är supernöjd med Galishimo nu. Vi har börjat med lite mer seriös träning om att han ska gå sidvärtes, och så har vi börjat med en övning då han ska springa i trav, sedan göra halt och vänta tio sekunder, sedan trav igen. Jag trodde han skulle protestera då trav-halt-trav kräver lite hårdare tag om honom, då jag annars haft lite skritt-steg emellan som "igångsättning" och "avsaktning". Så Galishimo har bara bromsats mjukt och startats mjukt. Men inte protesterade Galishimo över lite rappare tag! Han blev djupt koncentrerad och tyckte det var jätteroligt att gå från halt till en frisk trav. Han blev så taggad att det här med att göra halt inte alls var särskilt kul. Så han stod och trampade för att ladda inför traven som han snabbt lärde sig skulle komma... Vilken underbar kompis jag har. Nästa år kanske vi kommer oss ut på lite fler tävlingar så han får vänja sig vid nya miljöer, det är då min förhopp

Jag har varit lite nere och Galishimo har fått vila i dagarna tre. Sedan satte jag mig upp och red lite vanlig dressyr och repeterade lite rörelser från de lättaste dressyrtävlingarna. Och gudarna ska veta att han var fin. På sitt alldeles egna sätt. Han blir bara stadigare och lugnare och klokare. Jag behövde inte vara rädd eller orolig, en enda gång. Och äntligen, ÄNTLIGEN så vågar jag sitta ned ordentligt i sadeln utan att oroa mig för diverse sidokast och snabba accelerationer. Jag märker att jag börjar sitta mer även på träningsvärken, som numera är centrerad till det nedre ryggslutet och magen. Den delen blir bara tränad om man sitter följsamt i sadeln och rör sig med hästen. Så trevlig han blivit! Självförtroendet växer för varje pass! Hos både mig och hästen!

I helgen var jag och hälsa på pappa och bytte frekvens i livet, en stund. Det är ibland svårt för mig att komma mig iväg, men alltid skönt när jag är där. Pappa bor i Norrlands inland och befinner sig alltid gärna så långt in i skogen som möjligt. Så jag lullade runt där och var nöjd över småsaker resten av helgen. Och det var inte små "småsaker" när jag tänkte efter, egentligen. Det var Trollforsen. Den är inte en liten sak, verkligen inte. Den är fantastisk.   Jag ägnade mig även åt att låna en kanot och få paddla iväg motströms en bra bit ut mot sjön, och sedan långsamt driva hem igen, samtidigt som jag lekte med mobilen. Det är inte heller en liten sak. Det är en stor sak. Det är att återvända till de nöjen jag hade som liten. Långt innan mobiler användes. Då gillade jag att både paddla och ro. När jag var liten. Det var på den tiden när den enda i hembyn som hade en mobil körde en taxi, och mobilen hade storleken och tyngden av tre mjölkpaket. Att få små, små

Eftersom jag nu har fem hål i mina ridstövlar så är det nog dags att släppa greppet om dem. Jag minns när jag just hade köpt Galishimo. Så snart jag hade råd så köpte jag direkt de nya ridstövlarna. Jag har väl haft dem i fyra år, och med tanke på hur ofta jag promenerat Galishimo i stället för att rida, så är det väl inte konstigt att jag nött hål på dem. Eftersom jag älskar dem, så tänkte jag att det kan bli svårt att hitta värdiga ersättare. Tills jag kom på att man ju kan köpa exakt likadana. Och visst. Efter lite detektivjobb och tydande av urnötta lappar så fann jag vilken stövel jag köpt för fyra år sedan. Det Mountainhorse Firenze H. rider, färg svart, storlek 38, skaftvidd "regular plus"... Bara att åka till närmaste återförsäljare och beställa sprittans nya!