Jag valde honom
Igår så tränade vi Galishimo att dra en pinne. Han tyckte detta var obehagligt men bet förstås ihop. Han är ju jätterädd om sina fötter och allt som kommer bakifrån. Så vad är bättre än att gå på promenad med honom och jag drar en skackel ljudligt efter honom och sedan bonkar lite lätt mot hans ben emellanåt.
Jag kan säga så här. Vad ÄR bättre än att oroa honom med skrammel och bonk? Kanske att ge det arabiska fullblodet lite God Damn Peace And Quiet?
Man ser ju i ögonen på honom att han tycker det är svårt och att han måste fokusera. Öronen är riktade bakåt mot det racklande ljudet, munnen spänd, och det ser ut som han håller andan. Precis som han gjort hela våren. Jag har ju tränat honom på att spola hans ben i spolspiltan, varje dag i flera månaders tid. Jag har tagit hand om sårvård och lyft och petat och klämt. Det har varit jättejobbigt för honom. Särskilt den lilla vita olycksfoten som han brutit. Den är han alltid rädd om. Det var han ju även innan olyckan.
Varenda gång han har klarat något och blivit lugn och avslappnad så har jag höjt ribban. Nu när han går jättebra att spola, pyssla och peta med så ska jag givetvis genast avancera till bonkande och skrammel. Så att han hela tiden naggas lite, liiite utanför sin komfortzon. Så att han hela tiden får göra en övning som han tycker är lite läskig. Och när han övervunnit den så är allt frid och fröjd i någon dag eller några veckor och sedan går jag direkt på nästa.
Varför det?
Alltså inridningen i alla tre gångarter tog oss två år att uppnå. Ivrigt påhejade av människor, som ändå var tvungna att påtala att de förmodligen hade gjort ett bättre jobb själva, om de hade haft Galishimo. Och han hinner vara inriden ett litet tag och sedan så hoppar jag vidare på nästa projekt. Som att jag aldrig tillåter mig att vara riktigt, riktigt nöjd med mitt arabiska fullblod.
Och historien om det lilla krysset. I sex månaders tid har han fått hoppa över ett 20-centimeters kryss 1-3 gånger i veckan. I sex månader! Och han är fortfarande rädd och osäker över den övningen. Ibland får han självförtroende och tar sig över men sedan händer det något och då blir han osäker och tappar självkänslan. Men han kämpar alltid. Trots att han tycker det är svårt.
Men hur länge ska man pressa honom? När slutar han gnägga när han ser mig och glatt komma i hagen? Hur långt går det innan han börjar tappa motivationen att alltid, alltid göra det jag ber honom om?
Som att jag vill bevisa att han kan bli lika bombsäker som en irländsk barnponny. Som om att jag vill bevisa för andra att jag är duktig och att denna duktighet ska synas på min fantastiska häst.
Men alltså... varför inte bara köpa lite fluffiga fina benskydd och låta honom vara rädd om sina fina ben? Man kan ju spola, tvätta, lyfta och peta på dem. Kan inte det få räcka? Varför inte bara tycka att han är ett fantastiskt arabiskt fullblod som är jätterolig att rida just för att han är explosiv och känslig.
Om jag ville visa för andra hur duktig jag är inom flera olika områden så kunde jag ju ha köpt en Connemara. En stensäker Tinkerhäst. Eller ett svenskt halvblod med bra stamtavla och meriterade föräldrar.
.
.
Jag kan säga så här. Vad ÄR bättre än att oroa honom med skrammel och bonk? Kanske att ge det arabiska fullblodet lite God Damn Peace And Quiet?
Man ser ju i ögonen på honom att han tycker det är svårt och att han måste fokusera. Öronen är riktade bakåt mot det racklande ljudet, munnen spänd, och det ser ut som han håller andan. Precis som han gjort hela våren. Jag har ju tränat honom på att spola hans ben i spolspiltan, varje dag i flera månaders tid. Jag har tagit hand om sårvård och lyft och petat och klämt. Det har varit jättejobbigt för honom. Särskilt den lilla vita olycksfoten som han brutit. Den är han alltid rädd om. Det var han ju även innan olyckan.
Varenda gång han har klarat något och blivit lugn och avslappnad så har jag höjt ribban. Nu när han går jättebra att spola, pyssla och peta med så ska jag givetvis genast avancera till bonkande och skrammel. Så att han hela tiden naggas lite, liiite utanför sin komfortzon. Så att han hela tiden får göra en övning som han tycker är lite läskig. Och när han övervunnit den så är allt frid och fröjd i någon dag eller några veckor och sedan går jag direkt på nästa.
Varför det?
Alltså inridningen i alla tre gångarter tog oss två år att uppnå. Ivrigt påhejade av människor, som ändå var tvungna att påtala att de förmodligen hade gjort ett bättre jobb själva, om de hade haft Galishimo. Och han hinner vara inriden ett litet tag och sedan så hoppar jag vidare på nästa projekt. Som att jag aldrig tillåter mig att vara riktigt, riktigt nöjd med mitt arabiska fullblod.
Och historien om det lilla krysset. I sex månaders tid har han fått hoppa över ett 20-centimeters kryss 1-3 gånger i veckan. I sex månader! Och han är fortfarande rädd och osäker över den övningen. Ibland får han självförtroende och tar sig över men sedan händer det något och då blir han osäker och tappar självkänslan. Men han kämpar alltid. Trots att han tycker det är svårt.
Men hur länge ska man pressa honom? När slutar han gnägga när han ser mig och glatt komma i hagen? Hur långt går det innan han börjar tappa motivationen att alltid, alltid göra det jag ber honom om?
Som att jag vill bevisa att han kan bli lika bombsäker som en irländsk barnponny. Som om att jag vill bevisa för andra att jag är duktig och att denna duktighet ska synas på min fantastiska häst.
Men alltså... varför inte bara köpa lite fluffiga fina benskydd och låta honom vara rädd om sina fina ben? Man kan ju spola, tvätta, lyfta och peta på dem. Kan inte det få räcka? Varför inte bara tycka att han är ett fantastiskt arabiskt fullblod som är jätterolig att rida just för att han är explosiv och känslig.
Om jag ville visa för andra hur duktig jag är inom flera olika områden så kunde jag ju ha köpt en Connemara. En stensäker Tinkerhäst. Eller ett svenskt halvblod med bra stamtavla och meriterade föräldrar.
Men jag valde ju honom.
Av alla hästar som var till salu så valde jag ju honom.
Ska jag ägna våra gemensamma år åt att hela tiden förändra honom?
.
.
Jag tror att det var väldigt tur för Galishimo att han hamnade i dina händer. Som sakta men säkert hjälper honom att hitta sig själv, vänjer honom vid läskiga saker istället för att snabbt tvinga honom till saker som han inte är redo för. Han behöver nog dig ocj´h ajg tycker ni är jätteduktiga. det är ju så med oss människor också.. man måste hela tiden vara lite utanför bekvämlighetszonen för att utvecklas.. <3
SvaraRaderaJa, fast å andra sidan... jag är rädd för skräckfilmer och tvingar mig inte att se skräckfilmer tre dagar i veckan för att "vänja mig" och inte gå miste om upplevelsen. Någonstans så måste man sluta kämpa och börja leva lite. Han utvecklas ju hur som helst i den vardagliga hanteringen. :) Det räcker ju med nya blommor efter ridvägen för att han ska vara utanför sin bekvämlighetzon... Eller en farbror med studsiga hundar. Måste man pressa honom mer än så?
RaderaJag tror man behöver ta det etappvis.. Varje dag behöver ju inte vara dagar när man tänker att idag skall vi träna på saker vi är rädda för. Tror att det är viktigt att man kommer ihåg att ha kul också och ta "tittandet" med en nypa salt.. hahaha där studsar vi förbi gubben med de läskiga hundarna än en gång.. attityden och så fortsätter man äventyret :) Det som endå är viktigt tror jag är att inte börja undvika alla saker bara för att man vet att vissa saker kan vara läskiga.. utan bara visa att detta är inte farligt och så fortsätter man som om inget har hänt :) Det är ju lite av en hårfin balans... Dock vill jag poängtera att se till att ha kul.. Gör saker ni tycker om.. ett steg i taget sen :)
RaderaNej "studsande" och "tittande" har jag inget emot och ser inte heller som något problem. Men oftast om jag ser ett problem så är det om han reagerar på ett sätt att han faller omkull, hamnar på rygg, eller skadar sig så det blöder ordentligt. Och när man vet att man har en häst som är kapabel att göra det lite då och då, då tar man vissa begynnande signaler på större allvar.
Radera