Historien om ridstövlarna
Mina ridstövlar har ju som bekant ett antal ventilationshål som inte var där från början. Fem tror jag att det var, närmare bestämt. Efter att jag beklagat mig över detta på bloggen så slogs jag av snilleblixten att jag faktiskt kunde spara in lite pengar om jag stod ut med stövlarna ett litet, liitet tag till. Ungefär till våren. Ingen har dött av några hål. Så länge stövlarna inte faller isär så har jag ju faktiskt möjlighet att spara in på lite inköp.
Mitt resonemang höll ju i ungefär en vecka eftersom mina stövlar, precis halvtimmen innan exet skulle fotografera oss, faktiskt föll i sär.
Jag drog upp kedjan i hallen och fäste den högst upp i knävecket och sedan så gav hela kedjan upp och ramlade isär. Sedan fastnade dragfästet högst upp i knävecket och jag fick använda mig av en sax och klippa mig ut ur situationen. Mina stövlar har avlidit. Efter lång och trogen tjänst där de använts i fyra år, sedan hästköpet. Nu är dom döda. På riktigt.
De är faktiskt kvar i hallen för jag har inte helt hjärta att slänga dem ännu. Affektionsvärdet är inte logiskt. Som sådana här tokiga rått-tjejer som sparar sina döda råttor i frysen. Jasså? Ni har inte hört om dem? Nä men de kanske inte finns så många, men de FINNS.
Jag har ju redan varit detektiv sedan innan, och tågade målmedvetet till närmaste återförsäljare med en lapp med den exakta modellen och storleken, givetvis för att höra att sortimentet gått ut.
Det finns enbart 3000-kronors-stövlar numer som dessutom har snörning fram. Syftet med snörningen fram antas vara att förbättra skornas möjlighet att samla damm, samla lera och hästskit, skapa stress hos ryttaren när snörningen gått sönder, samt med sina många skrymslen och vrår spara ihop lite fukt med efterföljande läderskador. Sedan fanns det skor med korta skaft men jag kan inte känna mig bekväm i dem, jag behöver ett stadigt ben om jag ska trivas i ridningen.
Jag kan inte köpa sådana stövlar med snörning. De funkar som finskor den dagen jag vill vältra mig i överflöd, men de funkar inte att ha varje dag i stallet.
Det blir att jaga vidare. Och lite bråttom fick jag dessutom..
Mitt resonemang höll ju i ungefär en vecka eftersom mina stövlar, precis halvtimmen innan exet skulle fotografera oss, faktiskt föll i sär.
Jag drog upp kedjan i hallen och fäste den högst upp i knävecket och sedan så gav hela kedjan upp och ramlade isär. Sedan fastnade dragfästet högst upp i knävecket och jag fick använda mig av en sax och klippa mig ut ur situationen. Mina stövlar har avlidit. Efter lång och trogen tjänst där de använts i fyra år, sedan hästköpet. Nu är dom döda. På riktigt.
De är faktiskt kvar i hallen för jag har inte helt hjärta att slänga dem ännu. Affektionsvärdet är inte logiskt. Som sådana här tokiga rått-tjejer som sparar sina döda råttor i frysen. Jasså? Ni har inte hört om dem? Nä men de kanske inte finns så många, men de FINNS.
Jag har ju redan varit detektiv sedan innan, och tågade målmedvetet till närmaste återförsäljare med en lapp med den exakta modellen och storleken, givetvis för att höra att sortimentet gått ut.
Det finns enbart 3000-kronors-stövlar numer som dessutom har snörning fram. Syftet med snörningen fram antas vara att förbättra skornas möjlighet att samla damm, samla lera och hästskit, skapa stress hos ryttaren när snörningen gått sönder, samt med sina många skrymslen och vrår spara ihop lite fukt med efterföljande läderskador. Sedan fanns det skor med korta skaft men jag kan inte känna mig bekväm i dem, jag behöver ett stadigt ben om jag ska trivas i ridningen.
Jag kan inte köpa sådana stövlar med snörning. De funkar som finskor den dagen jag vill vältra mig i överflöd, men de funkar inte att ha varje dag i stallet.
Det blir att jaga vidare. Och lite bråttom fick jag dessutom..
Kommentarer
Skicka en kommentar