Galishimo en måndag

Idag hade jag en lite ovanlig dag då jag mest kände mig besviken och frustrerad. Annars brukar jag ju för det mesta vara supernöjd, på gränsen till överväldigad... ;)

Galishimo var spänd och okoncentrerad under tömkörningen, han lutade sig inåt mot mig och jag hade för ont i handlederna för att riktigt orka fösa ut honom med pisken och vara på alerten med yttertygeln. Jag blev sur både på mig själv och hästen. Sedan provade vi en liggande bom på marken mellan två vita "sockerbitar" och tyvärr så blev det jättejobbigt för honom. Det han är mest rädd för är "sockerbitarna", inte själva krysset. Så även när det inte var ett hinder utan bara en liggande bom mellan de två hinderstödena så fick han lite panik och kastade sig handlöst över
.


Men det är bara att fortsätta tills han slappnar av. Plötsligt händer det. Plötsligt sitter det bara. Precis som cavalettin som vi också körde idag. Den är aldrig några problem. Han bara lyfter på benen och tar dem. Snart är vi där med krysset också. Han har bara tappat lite självförtroende.

Så efter tömkörningen, det lilla krysset, som numer inte är ett kryss utan en liten bom på marken mellan två hinderstöd, så bytte jag övning och så körde vi fjärde passet med loksele. Nu börjar han gilla läget. Det går bra att sela honom i spiltan och jag drar också åt svanskappan ordentligt redan inne i stallet, utan oro för att han ska sparka eller bli rädd. Han verkar rätt så nöjd med sitt nya uppdrag, han tycker ju att det är läskigt emellanåt, men kanske även han vill ha lite omväxling och slippa tänka på det där jäkla krysset...

Vi drog kedjan för andra gången i vår och han verkade helnöjd. Han fick även gå lite ute på asfalten så kedjan skramlade lite extra och det var inte heller några problem.




Sedan backade han in mellan skaklorna och stod snällt och väntade på att jag skulle fotografera honom. Han ser klart mer nöjd ut nu över att stå mellan dem, än vad han såg ut i början.



Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer