Hjärtat är för svagt

Jag hade planerat att vara stolt och aldrig, aldrig, någonsin låta exet sätta in sin fot i stallet. Aldrig någonsin. Inte hos mig. Inte med Galishimo.... Men när han frågade om han fick komma och fotografera mig och Galishimo så.. nej, det går inte att säga nej. Jag sväljer min stolthet för fina foton. Det är min svaga punkt. Och det var det värt!! Vilken bild han tog! Den finaste någonsin på mig och Galishimo!


Efter att jag galopperat lite fram och tillbaka (med ångest och kaninpuls, givetvis, precis som vanligt) så frågade han om han också fick galoppera lite. Han har ju ridit hela tre gånger förut, med Galishimo. Han har saknat det. Ja och så fick jag häpet betrakta honom när även han galopperade lite fram och tillbaka. Med Galishimo.
"Alltså, jag gör ju inget, jag åker ju bara. Sedan frågar jag om han vill galoppera och då gör han det." sa han...

Lydiga, lydiga Galishimo... Mitt hjärta är för svagt...


Kommentarer

  1. Anonym17 augusti 2015 kl. 22:17

    Jag håller med, fantastiskt bild på er båda!❤ Dock kan jag inte låta bli att säga att med de där nya ridstövlarna hade det varit ännu snyggare, och jag menar det inte på ett nedlåtande "det är inte säkert att rida i gympaskor"-sätt��det gör jag själv! //Julia, Malå

    SvaraRadera
    Svar
    1. Katarina Bildström17 augusti 2015 kl. 23:29

      Haha, ena ridstöveln föll tyvärr i bitar precis när jag skulle åka till stallet och jag har inte beställt nya ännu... lite otippat då jag trodde de skulle hålla lite längre. Men nu SKA jag köpa nya!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer