Livet är förändring

Det har blåst massor i helgen. Lite typiskt att oron för viruset dök upp just nu, för jag vågar inte åka till ridhuset och använda gästboxarna ännu. Mest för att det finns 25 andra hästar här på stallet och därmed minst 25 andra ägare som kan bli oroliga om jag åker iväg med Galishimo för mycket, i onödan. Vi får väl se om flera hästar blir drabbade av viruset, eller om det bara var en enda häst i grannstallet. Några veckor kan jag ju ligga lågt. Mamma kom i alla fall och fotograderade Galishimo i lördags. Hur fin är han inte i sina flätor, som långsamt växer sig allt längre, och i sitt westernträns?! Tyvärr är han lite överviktig just nu men vi har ju haft lite otur med dåligt ridväder i år, långdragen influensa och en massa övertid på jobbet. Redan nästa vecka lär jag nog få det lättare på jobbet!

Nu har det ökända abortviruset drabbat grannstallet som vi brukar rida förbi på sommaren, och alla har blivit väldigt vaksamma. Det är inget roligt virus att ha och vissa hästar har avlidit av det. Största rädslan är ju om hovslagare riskerar sprida smittor mellan sina kunder. Men jag förmodar att de har ett nätverk och pratar ihop sig. Vi har ju ca 25 hästar på stallet, ingen häst har egen box, utan alla delar på spiltor och boxar efter behov, vilket kan vara en smittorisk. Och jag vet egentligen inte hur många hovslagare som cirkulerar. Det verkar som om några inte känner sig bekväma med att jag åker till ridhuset och har Galishimo i gästboxen där, så det blir nog helt enkelt att låta bli och ta det lugnt ett par veckor. Tur att Galishimo inte är en tävlingshäst och att vi inte har höga ambitioner. Vi kan ha roligt ändå! Jag hade inte riktigt tid att djupdyka i detta då jag skulle göra en redovisning för socialnämnden i kommunledningskontoret i morse. Efter detta åt jag faktiskt

Nu kommer det en liten historia om mina händer, och min handresa. Till att börja med så har jag ridit åtskilliga år med väldigt fina händer. Jag har tidigare haft en mjuk och stadig kontakt på ett sätt som de flesta hästar trivts med. Det är nog resultatet av många år på ridskola med olika hästar och engagerade ridlärare. Problemet med händerna kom i samband med att jag red in Galishimo och märkte att han både kunde rivstarta, bocka och slänga sig, och att det var riktigt svårt att sitta kvar eller veta när jag skulle vara beredd. Jag blev rädd. Då skaffade jag ett paniksnöre att ha i sadeln som skulle hindra mig från att dra honom i munnen om jag behövde återfå balansen efter ett fjuck. Tyvärr hade dock rädslan cementerat sig i min ridstil och det gav två oönskade effekter. Den ena effekten var att jag inte ville släppa paniksnöret även när Galishimo var relativt lugn, och därmed blev jag inte så rörlig i mina händer med max 10 centimeters förhållningar.  Den andra effekten v

Galishimo har skött sig kanoners i dagarna fyra. Detta trots en hel del blåst. På lördag red vid vi ut, på söndagen var vi i ridhuset, på måndagen red jag dressyr hemma och på tisdagen red vi ut igen. I tisdags var vi ut på tur med ägaren och hästen Wilmagumman. Wilmagumman är ett kallblod som faktiskt var rikskändis i stallvärlden, i serien "Stallgänget på Tuva" där hennes liv och vardag tecknades av Lena Furberg, för ca 20 år sedan. Idag är Wilmagumman 26 år gammal och ett bra sällskap till mig och Galishimo. Hon är fortfarande väldigt pigg och vaken, har lite svårt att "bara" skritta, och om Galishimo inte uppför sig korrekt så ger hon honom genast en sträng min och påminner honom om att det ska vara ordning i ledet! Ibland slås jag av tanken på... tänk om Galishimo också blir 26 år?! Då han är 26 år... då är jag alltså 54 år! Tänk om han är lika pigg och fräsch som Wilmagumman då? Tanken känns overklig. Hästar är ibland inte så långlivade så man får vara

Man vet att man närmar sig 40 när man tycker att ICA är ett av de mest fantastiska välfärdsfenomen som går att uppbringa. Jag har fortfarande inte veckohandlat inne i butiken, sedan november 2018. Jag veckohandlar fortfarande on line och tycker det fungerar toppen. Nästan mer än toppen. Jag tycker nu att jag har en relation till ICA. ICA är inte bara en butik. Den är en värdefull hjälpreda. När jag står vid avhämtningsplatsen tar det sällan mer än två minuter från att jag skickat meddelandet "hämta" tills att kassarna står i bilen. Ibland får man något provexemplar av något i kassen också. Det är lite mysigt. Det är inte något som jag upplever sker när man stod i kö och betalade i kassan på ICA. "Varsågod, vi uppskattar dig som kund, här får du en toapappersrulle extra!" vilket i och för sig hade varit lite roligt, det också. Idag gick det dock lite för snabbt. Jag var trött och tog emot kassarna och signerade dem. Sedan insåg jag att mina matlådor inte kom m

När jag och Galishimo kom tillbaka till stallet igår så blev vi fotograferade av Maud, som brukar komma till stallet med sin systemkamera.Vilka fina bilder, men shit vad tjock jag såg ut! Och gammal! Fast jag är ju 40 snart och det är ju klart att jag ska se ut som en 40-åring. Vågen säger 67 kilo och det är väl några kilo över vad jag känner mig helt bekväm med. Men det går ju inte träna och köra ett bantarrace när jag fortfarande är sjuk,  jag måste ju vara frisk och feberfri ett tag, innan jag utsätter kroppen för någon (mer) form av påfrestning. Dessutom har jag ju ett krävande heltidsjobb och det går ju inte liksom bara sopa under mattan att det tar sin del av livskvaliteten och träningsambitionerna. Men jobbet är ju min inkomst och anledningen till att jag kan ha min häst. Men lilla Galishimo, HAN blir finare med åren! När han blir vitare så ser bara de mörka ögonen större och uttrycksfullare ut, och manen fortsätter växa. Långsamt men stadigt. .

Jag hade precis satt på Galishimo utrustningen för att rida, när energin rann av mig fullständigt. Jag kunde inte avgöra om jag fått feber igen eller bara var överväldigad av den intensiva veckan. "Jag måste bara.... sätta mig.." sade jag till Björn och ställde mig i jägarvila vid Galishimo. Jag kände mig fullständigt slutkörd. Som om jag inte skulle orka gå ett steg till. Då kom den. Den varma mulen mot min kind. Galishimo sänkte huvudet och lade mulen mot mig, mjukt och försiktigt. Då kunde jag inte hålla mig längre, då kom tårarna. Jag var inte säker på om det var för att jag var sjuk, eller bara för att jag tagit mig genom arbetsveckan. Eller för att Galishimo bara verkade fånga upp mitt sinnesläge och ge mig lite lugn. Så där satt jag tyst med blaskiga röda  ögon och en mjuk hästmule och Björn som stod bredvid. Det blåste sex sekundmeter ute och jag var väldigt osäker på om jag skulle våga rida ut med Galishimo i blåsten. Om jag skulle orka med om han var spänd elle

Har jag varit tyst under veckan? Vänta ni så ska ni får höra... jag råkade ut för både dåliga och goda nyheter denna vecka. De dåliga nyheterna är att jag låg ordentligt efter i mina arbetsuppgifter eftersom jag varit sjuk och febrig ett tag. Trots att jag bara varit sjukanmäld och haft full vila i några dagar så har jag strulat på länge med att gå hem tidigare och vilat under en längre period. I måndags började jag känna mig helt frisk, och då upptäckte jag högen med eftersläpande arbetsuppgifter och tänkte att "Nä. Det är omöjligt. Jag dör nu. Prestationsdöden. Ingen människa klarar av det här. Varför bromsade jag inte detta tidigare? Varför har jag inte signalerat till min chef att jag råkat skapa en tsunami av eftersläpande uppgifter?!" Sedan tänkte jag att jag åtminstone kan kliva upp klockan 05.00 varje morgon och skriva på utredningarna tills möten och utbildningar börjar klockan 08.00. Sedan kan jag avsluta jobbet hemma och skriva lite till på utredningarna när

Idag införskaffades ett helt kilo gurkmeja och mitt skafferi är nu komplett. Jag kan nu göra hälsosmoothies på cashewnötter, chiafrön, nyponpulver, babyspenat, omega 3, ärtprotein, frukt, bär och cockos- och rismjölk. Nu kan jag även lägga i lite gurkmeja i blandningen. Ska det göras så ska det göras ordentligt. Jag har även införskaffat en hemskt osmaklig rosa smoothieflaska med inbyggd blandare. Men det var den enda de hade på hälsokostaffären och jag orkar inte leta efter den perfekta plastflaskan. Förutom med gurkmejan då, så har jag intagit dessa hälsosmoothies dagligen i en månad nu. Kan ju säga att jag inte märker något överhuvudtaget. Nada. Inte bättre hy. Inte bättre hår. Inte bättre naglar. Inte piggare, men definitivt sjukare än vad jag brukar vara. Eventuellt har jag blivit lite fetare om det nu har med saken att göra. .

I min enfald trodde jag att Galishimo skulle gå att jogga lite lätt på hemvägen eftersom han skött sig så strålande på våra uteritter. Han hade ju Juan och Sara med sig. Då kom de.  Fjucken.  Och den här gången var det Galishimo som var drabbad. Först fick han popcorn-feeling och poppade iväg i några rusningar bara någon meter här och var. Sedan så började jag bromsa hans vårkänslor, vilket även innebär att jag samtidigt kränkte hans själ och inre känsloliv. Och sedan var det igång, med taktande och studsande. "Jag. Orkar. Inteeeee." suckade jag på en kränkt Galishimo med vårkänslor och hemlängtan på samma gång. "Men jag orkar! Jag kan ta honom!" log Sara och så infann sig samma roliga scen som jag sett förut med Galishimo, som jag är delvis tacksam över, delvis frustrerad över.  När jag är sur för att han är så överladdad och jag börjar förbereda mig för att kliva av honom så ställer han sig ALLTID blixt stilla som ett ljus. När Sara ska sitta upp på h

Jag red förresten med Cecilia och Quattro igår i snöblåst och nollgrader. Hästarnas pälsar blev blöta när snöflingorna smälte på dem. Snön packade ihop sig ( norrländska: Klobbade sig ) under hovarna så att hästarna lätt halkade till och vi kunde bara hålla oss till skritt. Quattro ville hemskt gärna hem på hemvägen. Helst nu. På en gång. Han taktade och taggade upp sig och Cecilia fick vänligt och bestämt säga: "NEJ!" till honom ungefär var 20:e sekund när han gjorde ansats att få springa hem, första kilometern. Galishimo var också ganska spänd och tittig, han har ju inte gått så mycket nu när jag varit sjuk, men gick som en ängel bredvid Cecilia när Quattro konstrade. Vilket kändes lite otippat när jag fått jobba  med att han taggat upp sig lite väl mycket på hemvägen. När vi började närma oss den parallella vältrafikerade plats där Galishimo blev rädd för för en bil i vintras och skenade över mig så tog jag det säkra före det osäkra och satt av honom, för att han inte

Äntligen är jag friskare! Det känns superbra. Det fanns nog lite fördelar med denna långdragna sjuka för chefen blev kanske lite medveten om hur sårbart det är med en ensam utredare med stöd av Lex Sarah, så jag ska skola in en ny kollega om detta på tisdag. Så har jag tur får jag avlastning! Problemet är att folk inte riktigt vill jobba med detta. Ibland skolar jag in någon som sedan tackar nej till avlastning efteråt. Det beror ju dels på att det är jobbiga ärenden, men sedan så kan ju media ha intresse av hur man jobbar, och även Inspektionen för vård och omsorg. Så man måste ha lite is i magen och göra sitt bästa trots att "storebror" övervakar. Några som börjar utreda tycker att det är spännande och intressant att göra någon enstaka utredning, men när det är en återkommande ström av utredningar, så kan det kännas slitigt. Fördelen med det hela är Socialstyrelsen har en fantastisk handbok som stöttar en i det mesta, bara man lär sig använda den, och jag har genom åre

Det var mig då en sjukt seg influensa jag har. Eller vad jag nu har. Min kollega har haft den och Björn har den också. Så jag är inte ensam. Symtomen är att man får febertoppar och blir utmattad titt som tätt, tills man slutligen tror att man fått ett totalt psykbryt och blivit utbränd. Sedan blir man pigg igen i några timmar. Sedan sjuk. Jag kollade till Galishimo i tisdags och han var pigg och glad och rörde sig fint. Sedan lade jag beslag på Katarinas hund under tiden hon helt ovetandes var ute och red. Han fick en egen liten hundhörna med renskinn (japp, det renskinn jag hade i min lägenhet i höstas, det började tyvärr fälla) och så fick han lite gos och förmaningar om att ligga stilla. Han blev jättenöjd över sin lilla hundhörna. Och även över uppmärksamheten. När Katarina kom tillbaka sade hon att han alltid gillat renskinn, så det blev bingo där! På våren längtar jag alltid extra mycket efter att ha en hund. Tur man får klappa och greja med andras hundar då och då.

Vi var ute i snöstormen och jag kände mig riktigt trött, fortfarande. Jag ville trots detta väldigt gärna bara upp i sadeln på Galishimo. Jag tänkte först bara sitta på honom i fem minuter, bara att känna igenom att alla leder och alla muskler var fina och att han rörde sig som han ska, och svarade upp på hjälperna som han skulle. Ibland rider man för att man vill uppnå ett resultat men idag ville jag bara rida för att hålla en konversation med Galishimo och checka av att han mår bra.  Tydligen är det då vi funkar som bäst. När jag är långsam, grundlig, frågar om små saker, och inte stressar fram något. Fem minuter blev 40 minuter, och ärligt talat förstår jag inte vart tiden tog vägen. Han var så mjuk, öppen och villig att göra rätt. Han frustade och böjde sig och gjorde det jag bad honom om. Lugnt och metodiskt. Det blev ett supertrevligt, avspänt ridpass i snöstormen. Och han märkte nog hur nöjd jag var, efteråt...

Äntligen var jag pigg nog att åka till stallet! Jag har flätat Galishimo, jag har pussat honom, jag har ryktat och pysslat med honom. Han är genomborstad och gullad med och kramad. Min lilla häst! Sedan så tog jag ut honom och longerade honom med den där tömkörningsgjorden och inspänningstyglarna och han rörde sig jättefint! Puh! Den där tömkörningsgjorden var ett jättebra köp. Nu när jag kombinerar den med svanskappa och hjälptyglar så rör han sig jättefint på minimal ansträngning från min sida. Det finns inget som säger så mycket om hur Galishimo mår som när jag låter honom röra på sig. Då ser man om han är spänd, avspänd, orolig, trygg, stel, mjuk... ja, allt syns när han rör sig. När han rör sig ledigt och fint så blir jag varm i hela kroppen. Sedan blev jag varmsvettig i hela kroppen. Sedan fick jag mjälthugg. Sedan blev jag yr.  Men det hade nog mer med hälsan att göra än med Galishimos rörelsemönster. Men i övrigt var jag glad. Bilden ovan är från idag, och visar hur lå

Jag fick sjukanmäla mig från jobbet idag, då det inte fungerar att bita ihop i fyra veckor, som jag gjort nu. Så snart jag gav upp och lade mig i sängen så återkom långsamt energin. Vilken intressant kropp man har ändå. Det har bara varit lite skralt med Galishimotid ett tag nu, när jag bara orkat jobba och vilat resten av tiden. Men ändå så var det bra att jag inte orkat med honom ett tag, för jag längtar verkligen efter honom nu. Och det är intressant det jag längtar efter; jag längtar inte efter perfekta övningar och flera slutor och bättre bärighet och form. Jag längtar efter honom. Jag längtar efter att se honom bli glad när han ser mig i hagen och när han kommer. Jag längtar att rykta hans nästan vita vinterpäls. Jag längtar att rida ut med honom och känna hur alert och pigg han är. Jag längtar efter att se honom i min nya tömkörningsgjord igen. Jag längtar efter hela honom. Jag längtar inte efter framsteg och hur vi blir bättre och starkare. Jag längtar bara efter att få va

Galishimo fick på sig sin tappade sko idag och jag tänkte försöka rida när jag ändå var i stallet. Det skulle jag inte ha gjort. Jag blev jättedålig. Det började som en känsla av mjälthugg i mellangärdet, som sedan nästan kändes som en kramp, och sedan kom yrsel och illamående. Det gick hyfsat bra när vi red, jag noterade mest att jag kanske borde ha låtit bli att rida, men när jag lämnat Galishimo i hagen fick jag sätta mig på stallgolvet en stund. Men Galishimo var en ängel. Så otroligt skönt att han blir mer och mer förutsägbar. Han gjorde precis vad jag bad om och höll sig verkligen på mattan. Travade fint med framåbjudning och bromsade med små medel. Trots att han vilat en vecka. Inget bråk på hemvägen, inte bråttom, bara en trevlig, fin häst att åka på när man mår "lite halverst" som man säger här i Västerbotten. Jag är riktigt nöjd över honom nu.

Jag blev helt slutkörd och har behövt vila hela veckan efter jobbet. Är så tom i bollen att jag inte ens orkat blogga på en vecka. Jag försökte peppa upp mig med en liten joggingtur på fredag morgon (man slutar aldrig tro att det handlar om ens "inställning" när man är slutkörd) och någon timme efter den joggingturen kraschade jag totalt och fick flexa ut från jobbet, avboka en viktig träff, och gå hem och dra täcket över huvudet. Jag kunde inte tänka överhuvudtaget och allt kändes fullständigt överväldigande. Så det har blivit Netflix på kvällarna i min lilla etta. Jag tittade till Galishimo i söndags och han var helt förvildad. De flesta flätorna var ute, han var gulfärgad av smuts, och hade tagit av sig en sko. Vildhästliv! Björn hittade skon som han tagit av sig, lyckligtvis såg det ut som ett mycket nyligt verk. Galishimo ryktades upp ordentligt, flätorna flätades om, och så fick han strutta tillbaka till hagen och trycka i sig mat med kompisarna. Living the dream.