Fortfarande trött men ett superpass

Vi var ute i snöstormen och jag kände mig riktigt trött, fortfarande. Jag ville trots detta väldigt gärna bara upp i sadeln på Galishimo. Jag tänkte först bara sitta på honom i fem minuter, bara att känna igenom att alla leder och alla muskler var fina och att han rörde sig som han ska, och svarade upp på hjälperna som han skulle. Ibland rider man för att man vill uppnå ett resultat men idag ville jag bara rida för att hålla en konversation med Galishimo och checka av att han mår bra. 

Tydligen är det då vi funkar som bäst. När jag är långsam, grundlig, frågar om små saker, och inte stressar fram något. Fem minuter blev 40 minuter, och ärligt talat förstår jag inte vart tiden tog vägen. Han var så mjuk, öppen och villig att göra rätt. Han frustade och böjde sig och gjorde det jag bad honom om. Lugnt och metodiskt.

Det blev ett supertrevligt, avspänt ridpass i snöstormen. Och han märkte nog hur nöjd jag var, efteråt...

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Den där silverbjälken

Planering med att måla hästtransport

Ett tungt beslut om gårdskatterna