En mindre krasch och ett mindre fjuck
Jag hade precis satt på Galishimo utrustningen för att rida, när energin rann av mig fullständigt. Jag kunde inte avgöra om jag fått feber igen eller bara var överväldigad av den intensiva veckan.
"Jag måste bara.... sätta mig.." sade jag till Björn och ställde mig i jägarvila vid Galishimo. Jag kände mig fullständigt slutkörd. Som om jag inte skulle orka gå ett steg till.
Då kom den. Den varma mulen mot min kind. Galishimo sänkte huvudet och lade mulen mot mig, mjukt och försiktigt. Då kunde jag inte hålla mig längre, då kom tårarna. Jag var inte säker på om det var för att jag var sjuk, eller bara för att jag tagit mig genom arbetsveckan. Eller för att Galishimo bara verkade fånga upp mitt sinnesläge och ge mig lite lugn. Så där satt jag tyst med blaskiga röda ögon och en mjuk hästmule och Björn som stod bredvid.
Det blåste sex sekundmeter ute och jag var väldigt osäker på om jag skulle våga rida ut med Galishimo i blåsten. Om jag skulle orka med om han var spänd eller orolig eller sprattla lite för prassel. Men jag hade lovat Sara och Juan sedan innan, och det kändes dumt att banga ur utan att åtminstone visa att jag försöker rida idag.
Så det blev att torka tårarna och sitta upp. Nästan direkt jag suttit upp så kände jag hur lugn Galishimo var idag. Han har en bra dag. En varm dag. Sara och Juan mötte upp och vi började ganska tidigt trava för att hålla Galishimo sysselsatt. Och som han travade! Mjukt och lugnt och förbluffande rakt, han brukar ju faktiskt springa snett på uteritterna, och gå lite sidvärtes här och var vid kvistar och kissfläckar. Men inte idag. Idag joggade han bara fint med mig på ryggen. Inga problem med något alls.
Halvvägs hem så kom vi till det ställe Galishimo senast fick fjuck.
"SA NÅGON FJUCK!?" utbrast Galishimo och började dra iväg, på exakt samma ställe där han fick fjuck senast. Minnet är det inget fel på.
"Jag orkar inte. Jag låter honom springa, kan du skritta så länge?" vände jag mig om och sade, när Galishimo drog iväg i ivrig trav.
"Ska du inte försöka stoppa mig?!" frågade Galishimo.
"Jag orkar inte idag." sade jag.
"Varför följer inte Sara och Juan med?" frågade Galishimo.
"Dom tycker att du är töntig när du får fjuck." svarade jag.
"Nähä. Jaha..." sade Galishimo och stannade av av sig själv.
"Klok häst. Duktig häst." sade jag och klappade om honom, och så väntade vi in Sara och Juan.
"Det där gick ju skitbra!" sade Sara nöjt.
"Ja, nu är vi en lösning på spåret." log jag och klappade om Galishimo. Min energi började fyllas på igen och jag kände att jag faktiskt klarade av honom, helt utan ansträngning, idag.
Min fina, fina häst!
"Jag måste bara.... sätta mig.." sade jag till Björn och ställde mig i jägarvila vid Galishimo. Jag kände mig fullständigt slutkörd. Som om jag inte skulle orka gå ett steg till.
Då kom den. Den varma mulen mot min kind. Galishimo sänkte huvudet och lade mulen mot mig, mjukt och försiktigt. Då kunde jag inte hålla mig längre, då kom tårarna. Jag var inte säker på om det var för att jag var sjuk, eller bara för att jag tagit mig genom arbetsveckan. Eller för att Galishimo bara verkade fånga upp mitt sinnesläge och ge mig lite lugn. Så där satt jag tyst med blaskiga röda ögon och en mjuk hästmule och Björn som stod bredvid.
Det blåste sex sekundmeter ute och jag var väldigt osäker på om jag skulle våga rida ut med Galishimo i blåsten. Om jag skulle orka med om han var spänd eller orolig eller sprattla lite för prassel. Men jag hade lovat Sara och Juan sedan innan, och det kändes dumt att banga ur utan att åtminstone visa att jag försöker rida idag.
Så det blev att torka tårarna och sitta upp. Nästan direkt jag suttit upp så kände jag hur lugn Galishimo var idag. Han har en bra dag. En varm dag. Sara och Juan mötte upp och vi började ganska tidigt trava för att hålla Galishimo sysselsatt. Och som han travade! Mjukt och lugnt och förbluffande rakt, han brukar ju faktiskt springa snett på uteritterna, och gå lite sidvärtes här och var vid kvistar och kissfläckar. Men inte idag. Idag joggade han bara fint med mig på ryggen. Inga problem med något alls.
Halvvägs hem så kom vi till det ställe Galishimo senast fick fjuck.
"SA NÅGON FJUCK!?" utbrast Galishimo och började dra iväg, på exakt samma ställe där han fick fjuck senast. Minnet är det inget fel på.
"Jag orkar inte. Jag låter honom springa, kan du skritta så länge?" vände jag mig om och sade, när Galishimo drog iväg i ivrig trav.
"Ska du inte försöka stoppa mig?!" frågade Galishimo.
"Jag orkar inte idag." sade jag.
"Varför följer inte Sara och Juan med?" frågade Galishimo.
"Dom tycker att du är töntig när du får fjuck." svarade jag.
"Nähä. Jaha..." sade Galishimo och stannade av av sig själv.
"Klok häst. Duktig häst." sade jag och klappade om honom, och så väntade vi in Sara och Juan.
"Det där gick ju skitbra!" sade Sara nöjt.
"Ja, nu är vi en lösning på spåret." log jag och klappade om Galishimo. Min energi började fyllas på igen och jag kände att jag faktiskt klarade av honom, helt utan ansträngning, idag.
Min fina, fina häst!
Kommentarer
Skicka en kommentar