En mindre krasch och ett mindre fjuck

Jag hade precis satt på Galishimo utrustningen för att rida, när energin rann av mig fullständigt. Jag kunde inte avgöra om jag fått feber igen eller bara var överväldigad av den intensiva veckan.
"Jag måste bara.... sätta mig.." sade jag till Björn och ställde mig i jägarvila vid Galishimo. Jag kände mig fullständigt slutkörd. Som om jag inte skulle orka gå ett steg till.

Då kom den. Den varma mulen mot min kind. Galishimo sänkte huvudet och lade mulen mot mig, mjukt och försiktigt. Då kunde jag inte hålla mig längre, då kom tårarna. Jag var inte säker på om det var för att jag var sjuk, eller bara för att jag tagit mig genom arbetsveckan. Eller för att Galishimo bara verkade fånga upp mitt sinnesläge och ge mig lite lugn. Så där satt jag tyst med blaskiga röda  ögon och en mjuk hästmule och Björn som stod bredvid.

Det blåste sex sekundmeter ute och jag var väldigt osäker på om jag skulle våga rida ut med Galishimo i blåsten. Om jag skulle orka med om han var spänd eller orolig eller sprattla lite för prassel. Men jag hade lovat Sara och Juan sedan innan, och det kändes dumt att banga ur utan att åtminstone visa att jag försöker rida idag.


Så det blev att torka tårarna och sitta upp. Nästan direkt jag suttit upp så kände jag hur lugn Galishimo var idag. Han har en bra dag. En varm dag. Sara och Juan mötte upp och vi började ganska tidigt trava för att hålla Galishimo sysselsatt. Och som han travade! Mjukt och lugnt och förbluffande rakt, han brukar ju faktiskt springa snett på uteritterna, och gå lite sidvärtes här och var vid kvistar och kissfläckar. Men inte idag. Idag joggade han bara fint med mig på ryggen. Inga problem med något alls.

Halvvägs hem så kom vi till det ställe Galishimo senast fick fjuck.

"SA NÅGON FJUCK!?" utbrast Galishimo och började dra iväg, på exakt samma ställe där han fick fjuck senast. Minnet är det inget fel på.
"Jag orkar inte. Jag låter honom springa, kan du skritta så länge?" vände jag mig om och sade, när Galishimo drog iväg i ivrig trav.
"Ska du inte försöka stoppa mig?!" frågade Galishimo.
"Jag orkar inte idag." sade jag.
"Varför följer inte Sara och Juan med?" frågade Galishimo.
"Dom tycker att du är töntig när du får fjuck." svarade jag.
"Nähä. Jaha..." sade Galishimo och stannade av av sig själv.
"Klok häst. Duktig häst." sade jag och klappade om honom, och så väntade vi in Sara och Juan.

"Det där gick ju skitbra!" sade Sara nöjt.
"Ja, nu är vi en lösning på spåret." log jag och klappade om Galishimo. Min energi började fyllas på igen och jag kände att jag faktiskt klarade av honom, helt utan ansträngning, idag.


Min fina, fina häst!

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer