Fjuck, var det ja
I min enfald trodde jag att Galishimo skulle gå att jogga lite lätt på hemvägen eftersom han skött sig så strålande på våra uteritter. Han hade ju Juan och Sara med sig.
Då kom de.
Fjucken.
Och den här gången var det Galishimo som var drabbad.
Först fick han popcorn-feeling och poppade iväg i några rusningar bara någon meter här och var. Sedan så började jag bromsa hans vårkänslor, vilket även innebär att jag samtidigt kränkte hans själ och inre känsloliv. Och sedan var det igång, med taktande och studsande.
"Jag. Orkar. Inteeeee." suckade jag på en kränkt Galishimo med vårkänslor och hemlängtan på samma gång.
"Men jag orkar! Jag kan ta honom!" log Sara och så infann sig samma roliga scen som jag sett förut med Galishimo, som jag är delvis tacksam över, delvis frustrerad över.
När jag är sur för att han är så överladdad och jag börjar förbereda mig för att kliva av honom så ställer han sig ALLTID blixt stilla som ett ljus. När Sara ska sitta upp på honom så står han på lösa tyglar och låter henne snällt klänga sig upp i westernsadeln och sätta sig till rätta. Hon får i lugn och ro hitta stigbyglarna och känna in sadeln. Här ska ingen ryttare tappas.
Men när någon säger: "Nu fortsätter vi."
Ja då fortsätter han....
...med precis det han höll på med innan jag fick psykbryt och satt av.
Så jag och Juan gick efter en vilt trippande Galishimo och en fnittrande Sara som mjukt försökte klappa honom och prata med honom, under tiden han vägrade skritta, eftersom det var tokbråttom hem. När han kom längre än 50 meter ifrån mig började han dock dra ned på tempot, vända på sig, och snegla efter mig där jag långsamt gick med Juan. För som vi tidigare vet så tycker han inte om att lämna mig utom synhåll. Så där fick Sara en naturlig broms.
"Han är ju för rolig.. förstår du vilken rolig häst du har?!" skrattade Sara.
"NEJ." svarade jag.
Då kom de.
Fjucken.
Och den här gången var det Galishimo som var drabbad.
Först fick han popcorn-feeling och poppade iväg i några rusningar bara någon meter här och var. Sedan så började jag bromsa hans vårkänslor, vilket även innebär att jag samtidigt kränkte hans själ och inre känsloliv. Och sedan var det igång, med taktande och studsande.
"Jag. Orkar. Inteeeee." suckade jag på en kränkt Galishimo med vårkänslor och hemlängtan på samma gång.
"Men jag orkar! Jag kan ta honom!" log Sara och så infann sig samma roliga scen som jag sett förut med Galishimo, som jag är delvis tacksam över, delvis frustrerad över.
När jag är sur för att han är så överladdad och jag börjar förbereda mig för att kliva av honom så ställer han sig ALLTID blixt stilla som ett ljus. När Sara ska sitta upp på honom så står han på lösa tyglar och låter henne snällt klänga sig upp i westernsadeln och sätta sig till rätta. Hon får i lugn och ro hitta stigbyglarna och känna in sadeln. Här ska ingen ryttare tappas.
Men när någon säger: "Nu fortsätter vi."
Ja då fortsätter han....
...med precis det han höll på med innan jag fick psykbryt och satt av.
Så jag och Juan gick efter en vilt trippande Galishimo och en fnittrande Sara som mjukt försökte klappa honom och prata med honom, under tiden han vägrade skritta, eftersom det var tokbråttom hem. När han kom längre än 50 meter ifrån mig började han dock dra ned på tempot, vända på sig, och snegla efter mig där jag långsamt gick med Juan. För som vi tidigare vet så tycker han inte om att lämna mig utom synhåll. Så där fick Sara en naturlig broms.
"Han är ju för rolig.. förstår du vilken rolig häst du har?!" skrattade Sara.
"NEJ." svarade jag.
Kommentarer
Skicka en kommentar