Totalvila och Netflixserier
Jag blev helt slutkörd och har behövt vila hela veckan efter jobbet. Är så tom i bollen att jag inte ens orkat blogga på en vecka. Jag försökte peppa upp mig med en liten joggingtur på fredag morgon (man slutar aldrig tro att det handlar om ens "inställning" när man är slutkörd) och någon timme efter den joggingturen kraschade jag totalt och fick flexa ut från jobbet, avboka en viktig träff, och gå hem och dra täcket över huvudet. Jag kunde inte tänka överhuvudtaget och allt kändes fullständigt överväldigande.
Så det har blivit Netflix på kvällarna i min lilla etta.
Jag tittade till Galishimo i söndags och han var helt förvildad. De flesta flätorna var ute, han var gulfärgad av smuts, och hade tagit av sig en sko. Vildhästliv! Björn hittade skon som han tagit av sig, lyckligtvis såg det ut som ett mycket nyligt verk. Galishimo ryktades upp ordentligt, flätorna flätades om, och så fick han strutta tillbaka till hagen och trycka i sig mat med kompisarna. Living the dream.
Bästa serien på Netflix: The haunting of Hill House. Den är bara perfekt. Från början till slut. Ett gäng vuxna människor, som dessutom är syskon, lider av posttraumatiskt stressyndrom och har diverse olika mindre fungerande copingsstrategier för att hantera livet. Allt leder dem tillbaka till en barndom med fasansfulla minnen, alla kopplade till ett hus de tillfälligt bodde i; Hill House. En perfekt kombination av spänning, drama, thriller, storytelling och så en massa små trådar som binds ihop i slutet innan man ens såg att de fanns där i början. Förmodligen den bästa serie jag sett. Fast jag har inte sett så många.
Sämsta serien: The umbrella academy. Lite liknande grundhistoria. Ett gäng vuxna människor med gemensam barndom hattar sig lite halvdant genom livet med kassa copingstrategier och en känsla av att de inte riktigt levt upp till sina potentialer, vilka alla leder dem tillbaka till en gemensam barndom. Den gemensamma nämnaren i barndomen var dock inte ett ruckligt hus utan en kallhjärtad styvpappa, märkliga superkrafter, och en mamma som var en.. ja robot.
Karaktärerna var väldigt bra och genomarbetade. Storyn var också bra. Om man hade gjort tre avsnitt i ställe för tio. Jag funderar på om skaparen kanske ville ha mer pengar för mer specialeffekter, och mindre avsnitt. Och någon investerare bara lojt sade: "Du måste göra serien tio timmar längre för en fjärdedel av budgeten. Du får slänga in lite dialoger."
Det mesta kändes som utfyllnadsmaterial och ändlösa antydningar. Jag såg serien för att jag tänkte att den kanske hade ett intressant slut. Den hade inte ett intressant slut. Alls. Men nu har jag sett den i alla fall.
Nu är det måndag morgon igen och jag känner mig inte alls redo för jobbet. Helt, helt urblåst.
.
Så det har blivit Netflix på kvällarna i min lilla etta.
Jag tittade till Galishimo i söndags och han var helt förvildad. De flesta flätorna var ute, han var gulfärgad av smuts, och hade tagit av sig en sko. Vildhästliv! Björn hittade skon som han tagit av sig, lyckligtvis såg det ut som ett mycket nyligt verk. Galishimo ryktades upp ordentligt, flätorna flätades om, och så fick han strutta tillbaka till hagen och trycka i sig mat med kompisarna. Living the dream.
Bästa serien på Netflix: The haunting of Hill House. Den är bara perfekt. Från början till slut. Ett gäng vuxna människor, som dessutom är syskon, lider av posttraumatiskt stressyndrom och har diverse olika mindre fungerande copingsstrategier för att hantera livet. Allt leder dem tillbaka till en barndom med fasansfulla minnen, alla kopplade till ett hus de tillfälligt bodde i; Hill House. En perfekt kombination av spänning, drama, thriller, storytelling och så en massa små trådar som binds ihop i slutet innan man ens såg att de fanns där i början. Förmodligen den bästa serie jag sett. Fast jag har inte sett så många.
Sämsta serien: The umbrella academy. Lite liknande grundhistoria. Ett gäng vuxna människor med gemensam barndom hattar sig lite halvdant genom livet med kassa copingstrategier och en känsla av att de inte riktigt levt upp till sina potentialer, vilka alla leder dem tillbaka till en gemensam barndom. Den gemensamma nämnaren i barndomen var dock inte ett ruckligt hus utan en kallhjärtad styvpappa, märkliga superkrafter, och en mamma som var en.. ja robot.
Karaktärerna var väldigt bra och genomarbetade. Storyn var också bra. Om man hade gjort tre avsnitt i ställe för tio. Jag funderar på om skaparen kanske ville ha mer pengar för mer specialeffekter, och mindre avsnitt. Och någon investerare bara lojt sade: "Du måste göra serien tio timmar längre för en fjärdedel av budgeten. Du får slänga in lite dialoger."
Det mesta kändes som utfyllnadsmaterial och ändlösa antydningar. Jag såg serien för att jag tänkte att den kanske hade ett intressant slut. Den hade inte ett intressant slut. Alls. Men nu har jag sett den i alla fall.
Nu är det måndag morgon igen och jag känner mig inte alls redo för jobbet. Helt, helt urblåst.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar