Livet är förändring

  Jag vet inte hur jag tänkte riktigt, när jag satte upp Ida på Ares rygg i förrgår. Jag frågade åtminstone hennes mamma innan. Det blåste lite och snöade lite, ansåg jag. Sedan red vi ut och insåg att det blåste rejält och snöade rejält .  Ares kände sig trygg i början men oron började växa lite när det knakade i träden och vinden susade. Han höll ihop sig gnaska hyfsat, tills en fasansfull stalltjej på den ännu mer fasansfulla araben Alladin dök upp bakom honom och dessutom travade hemåt. De måste ju trava hemåt av en anledning tänkte Ares. Så det blev lite stök.  Ida kämpade på bra med honom när han varvade lugn skritt med några popcorn-pop, men de sista 500 metrarna fick hon sitta av, så ledde jag Ares sista biten.  Det är inte tufft att sitta kvar till varje pris och Ares måste känna att han klarar av sina uppgifter.  Men Ida red jättebra, mjukt och följsamt. Precis som jag önskade, så hade hon ett ganska generöst "toleransfönster" om vad som är okej eller inte. Och de

  Gårdagen har jag längtat efter - dagen det vände! Igår var det mörkaste dagen på året. Som jag sett från tidigare inlägg så är jag åter igen lite sjuk som jag tyvärr brukar vara den här tiden på året. Jag har motvilligt tvingats sjukanmäla mig från jobbet igår och idag, och nu kommer det lite semesterdagar, så nästa arbetsdag blir inte förrän den 2 januari! Så jag har rejält med tid att återhämta mig och ta nya tag.  Idag fick jag min lön, och tidigare i veckan fick jag även mitt arvode som ordförande på bostadsrättsföreningen. Så nu har min ekonomi äntligen återhämtat sig helt, efter det där spontana sadelköpet i augusti där jag beställde en ny sadel från Danmark, som jag skrev om HÄR. Den sadeln är jag dock fortfarande otroligt nöjd med. Men det är jätteskönt att det finns pengar på mina konton igen.  Jag är verkligen taggad på att få in en bättre träningsrutin med Ares snart också. Jag har tittat på filmen "Hästens inlärning i teori och praktik" och ledövningarna med An

  Jag tror jag blivit bättre på att bromsa. Det är helt klart en träningsfråga och fråga om mental inställning. Det bästa är om man klarar av att bromsa  innan man obönhörligt måste vila. Jag har en hel del på arbetet som processledare, och väldigt mycket jobb på bostadsrättsföreningen.  Jag håller på att föra över det administrativa arbetet från bostadsrättsföreningen till HSB och behöver scanna in överlåtelsekontrakt, pantbrev och personuppgifter. Det låter lätt, men förra styrelsen har inte sorterat uppgifter, eller använt sig av digitala medel alls, så det ligger hundratals gamla kontrakt huller om buller i osorterad ordning. Det är handskrivna lappar med oläslig text och mycket behöver det tas omtag om. Det har tagit månader att skapa lägenhetsbilder med uppgifter om hur varje bostad ser ut och nu måste jag växla upp ytterligare. De behöver personnummer på varje person som bor i bostäderna också, jag kan hitta det i överlåtelsekontrakten. Min tröst är att det är ett engångsjobb s

  Det har knappt varit ljust alls på dagarna nu. Vi har bara fyra timmars solljus och när det är mulet så blir det inte mycket solljus alls. Lägg på en lite mer intensiv arbetsvecka, ett julbord till med Jonatans kollegor, och en liten förkylning, så har man inte så mycket energi kvar. Det är fyra dagar kvar till vintersolståndet och jag längtar verkligen till bättre tider. Jag tog Ares till ridbanan och tömkörde honom lite och fortsatte med öppnan. Rörelsen "Öppna" kallas på engelska "Shoulder in" och innebär att hästen går böjd i kroppen, fast i riktningen rakt fram. Den är ganska bra att ha, särskilt i vänstervarvet då Ares gärna tippar inåt i stället för bär sig inåt med vänsterbenet.  Jonatan var med och filmade lite, jag uppskattar att han står där i -12 grader och försöker filma när jag grejar på, och det är verkligen inget jag begär av honom... men jag brukar titta på filmerna länge, och ofta upptäcker jag saker som jag behöver ändra på. Bland annat så märkt

 Mentalt börjar jag knyta ihop säcken för 2023, nu när det är två veckor kvar, men temat för 2023 är nog "Över förväntan". Det är så många saker i år som gått så mycket bättre än vad jag kunnat förvänta mig. Jag har ofta haft den här känslan av att det bara går FÖR bra, och det leder till både förvirring och tacksamhet.  Jag har märkt att Ares faller inåt lite, och ställer sig utåt, i vänstervarvet. Alla hästar gör det i början och man brukar säga att de är tydligt "högerhänta" eller "vänsterhänta" och att dressyr ofta handlar om att göra dem liksidiga. Men när är det dags att börja korrigera det mer?  Jag började googla en hel del om det är något som man ska åtgärda på töm, på en treåring eller inte. Jag har noterat det i ridningen och har en plan för det, men går det åtgärda på töm också? Jag fick inga jättetydliga svar på google utan lite luddigare svar. På femåriga unghästar åtgärdar man det, på sexåriga också. När en häst bara är tre så ska man väl va

Jag och Jonatan firade sex månader tillsammans i lördags, och han bjöd mig på sju rätters middag på Miss Voon, på 19:e våningen, på Sara Kulturhus. Man såg ut över hela staden som glittrade fint i vintermörkret. Maten var otroligt god och jag kände mig både viktig och bortskämd. Vi var båda uppklädda och stämningen var så mysig.  Det känns lite som att jag saknar ord för hur mycket som förändrats sedan jag träffade honom och hur mycket jag förändrats till det bättre. I början när vi dejtade så var jag väldigt trött och behövde sova mycket. Vi kom gemensamt fram att jag kanske behövde antibiotika och att det inte alls bara var "psykiskt" som jag själv trodde, och efter utredning och första tabletten antibiotika så var jag pigg redan inom 24 timmar! Så det är jag tacksam över. Jag hade inte dragit den slutsatsen på egen hand. Gud vet hur länge jag haft en låggradig infektion i kroppen. Jag är övertygad om att jag haft det i flera år. Så redan där förändrade han mycket.  Men sed

 I fredags hade jag fullt upp på jobbet, och den dagen krockade tyvärr med Ares tid hos tandläkaren. Så Jonatan tog semester för att hjälpa till med honom. De behövde åtminstone inte åka någonstans utan veterinären skulle komma till stallet. Det kändes väldigt skönt att kunna leja bort det uppdraget till Jonatan. Jag har inte riktigt kommit till ett läge där jag slappnar av vid veterinärbesök. Jag tycker det är obehagligt med sprutor och jag tycker även det ser obehagligt ut med den där munskenan som hästar har på sig under undersökningen. Såklart jag skulle klara av att ta Ares till veterinären om det behövdes, men just nu kändes det skönt att slippa. Och självklart så skulle man orka mer och klara av att utmana sig mer, om man inte hade ett heltidsjobb. Jobbet går ju alltid först och den energi man har kvar efteråt, är ju den man försöker skvätta över på hästen. I torsdags fick jag reda på att jag hade fått tre uppdrag från ledningsgruppen, och jag skulle redovisa uppdragen i en halv

  Jag har ju varit glad över min förbättrade fokus, de senaste tre veckorna, och denna vecka så har jag bytt rutin kring jobbet också. Jag har klivit upp samtidigt som Jonatan och låtit honom skjutsa mig till jobbet kring 06.45, och även hämta mig kring 16.30. Eftersom han arbetar lite längre bort så blir det en liten stunds övertid på jobbet för mig varje dag. Vilket gör att jag kan sluta tidigare en dag i veckan och åka till Ares. Jag tror detta blir jättebra och tycker jag fått ett bra flyt på jobbet. Jonatan tycker det är mysigt att lämna och hämta mig trots att det blir en liten omväg för honom. Jag slipper betala parkeringsplats i garaget också. Idag har jag i alla fall semester och har legat och dragit mig i sängen länge. Elementet är på och går för fullt, det är en amerikansk julfilm på tv, ljusstaken lyser i fönstret, och det börjar ljusna. Jag ska skotta fram hästtransporten som är begravd i snö efter förra veckans snösmocka, och Ares ska skos.  Sedan ska jag nog inte göra så

  Det kom ju en rejäl snösmocka med ca 80 cm snö förra veckan, vilket enligt vissa är den största snösmockan i Skellefteå sedan 1971. Om det stämmer eller inte vet jag inte. Men vi har mycket snö. Väldigt mycket snö. Det blev en hel del skottande. Först och främst blev det en hel del jobb att skotta fram garageporten hemma i stan. Den kräver en hel del handskottning varje år, för att snön drevar gärna upp just i det hörnet, dessutom är det balkonger ovanför oss så snöröjningen kommer inte åt just min plats. Det kändes lite jobbigt att komma igång men det tog lite mindre än två timmar, bara.  Vi stannade i stan och lämnade Jonatans hus hela den snöiga veckan och tänkte att vi väntar till helgen innan vi snöröjer. Han har ju inga djur på gården förutom gårdskatterna och de hade möjlighet att gå in och ut med kattlucka, och gott om mat inne. Jonatan har ju en bra traktor, och även en ny snöslunga, och nyköpta olika former av spadar, så vi hade bra utrustning att röja upp. Men det tog oss

  Jag hade beställt 20 minuters feedback på videon jag skickade på mig och Ares (se förra inlägget) men fick 40 minuter, vilket jag gladeligen betalade mer för. Jag fick väldigt bra feedback och är mycket nöjd. Här är några anteckningar från den.  Ha med mig spöet oftare som en naturlig del av träningen så han är trygg med det. Mjukt röra med spöet över hela kroppen på honom. ”Parkera” honom på en ny och konstig plats Se till att ha tyglarna över huvudet på honom så att det snabbt går att ta kontrollen om han går iväg. Fortsätta öva på den mjuka ”varsågod-sitsen” med låga mjuka händer framåt Tappa beröring med bättre timing och frekvens för att få snabbare respons. Med tappningar så menade vi att man "duttar" med spöet för att efterfråga respons. I detta fall duttas spöet vid skänkel-läget bakom sadelgjorden, och vid detta fall så handlar responsen om att hästen ska gå framåt. Detta pratade vi ganska detaljerat om. Att tappa mjukt med frekvensen "tre tapp på fyra se

Jag gjorde ett litet klipp till min tränare där jag beskrev vad jag och Ares gjort sedan förra kurstillfället. Det går ju att lägga mer energi i ett sådant klipp, och det hade ju varit bra om jag gjorde alla övningar rätt. Vilket jag inte gjorde. Men så är ju livet. Jag jobbar heltid. Jag hinner inte reflektera och göra allt perfekt. Men jag kan ändå må bra av coaching och lite återkoppling. Sedan är jag faktiskt otroligt nöjd med hur långt jag har kommit med Ares. För ett år sedan fick jag inte ens bett på honom, promenaderna var av varierande kvalitet, och idag rider jag runt på honom när det snöar och nästan stormar.  Så i går fick min tränare klippet och i kväll så får jag återkoppling på vad jag kan träna vidare med. Det blir jättespännande. Jag tänkte att även ni tappra krigare som följer bloggen fortfarande, kan ju också få se klippet. Så här kommer det! 

  Jag var på mitt tredje tillfälle att köra traktor hemma på Jonatans gård i helgen. Det är ju mycket snö nu så det passar för mig att träna på att manövrera skopan, ploga små vägar, och göra små högar här och var. Hans fält ser lite roligt och ostrukturerat skottat just nu. Jag undrar om grannarna tror att han tappat förståndet.  Det är nyttigt att lära sig något nytt, jag inser hur svårt det är att få in något från den logiska delen av hjärnan till det praktiska och avspända muskelminnet. Det krävs massor av repetition.  Ofta måste jag titta på spaken för att se hur jag höjer, sänker, vinklar upp och vinklar ned skopan. Trots att jag gjort det massor av gånger nu när jag tränat, så är det svårt att få det till muskelminnet. Ibland försöker jag slappna av och inte titta på spakens symboler men då blir det lika gärna fel och jag måste korrigera rörelsen. Trots att systemet är ganska logiskt.  Jag undrar om det är så här det kan kännas för Ares nu när han rids in. Ett tryck i mungipan b

  Jag har haft en superhelg, milt uttryckt! En av de roligaste delarna av helgen, som jag verkligen är glad och stolt över, det är att jag vågar rida Ares i snöblåst och fulväder. Det är verkligen inte självklart att jag ska rida en treåring när det blåser kallt och snön yr. Framför allt inte utanför ridbanan. Men ändå. Vi var ute, tillsammans med Jonatan, och Ares var riktigt duktig hela vägen. Det är verkligen skönt att han satt ordentligt med vinterpäls och inte är så känslig för kylan. Jag älskar att han är av lite kallblodstyp. För gudarna ska veta att det är kallt i Västerbotten!  Vi rider fortfarande kring 15 minuter bara, så det är inte tal om några långritter. Jag har både lördagen och söndagen suttit upp på ridbanan, där har jag checkat av gas, broms och styrning, så han är införstådd i att det är apan på ryggen som bestämmer, och så har vi ridit ut hur ridbanan för en liten promenad ute. Ofta sitter jag av efter en stund och vi fortsätter att gå lite, så Ares inte kopplar ih

Äntligen är det lite stabilare underlag ute och jag kände mig redo att rida lite mer igen. Vi tränade på basövningar och det är mer utmanande än vad man kan tro. Vi tränar alltså gas, broms och sväng. Ska man träna och finlira gas, broms och sväng så tycker jag att det svåraste är att sänka övriga förväntningar och hjälpa hästen att få så lite övriga signaler som möjligt. Exempelvis måste ju Ares få ha huvudet vart han vill, och han får gå allt från grisetrav till travar-trav för det handlar inte om att se fin ut, det handlar om att en dutt på hälen ska betyda lagom mycket gas och att en förhållning av tyglarna och sitsen ska betyda lagom mycket broms, varken någon hastig tvärbroms eller som att försöka bromsa ett godståg. Och att svängande tyglar ska kalibreras till en lagom servostyrning som varken blir för snäv eller för tung. Så om han väljer att gå utåtställd en stund med huvudet som en giraff så är det helt okej, om han gjorde en jättefin ökning på en liten hjälp, och det märktes

Nej, jag har inte köpt ett husdjur som heter fokus. Jag har fått fokus! Hur länge sedan var inte det?!  Jag har haft det lite kämpigt på jobbet men jag har hållit mina projekt flytande. Nu känns det dock så mycket bättre! Som att luften blir lite lättare att andas och huvudet blir mer stilla.  Det är tydligt att det tagit energi för mig att sörja min älskade Galishimo. Men det tar även energi att uppleva positiva saker, som att träffa och bli kär i en helt ny och fantastisk man, som också speglar mig och beskriver mig på ett nytt sätt, från ett annat perspektiv, som också får mig att må bättre.  En annan positiv sak som tagit energi är att ha en ny unghäst som tumlar om både gamla och nya erfarenheter.  Jag har ju också plötsligt två hundar.  Jag har gått in, mer än helhjärtat, i att renovera ett gammalt hus.  Så det är inte konstigt alls att jag inte haft full fokus på jobbet. Att jag inte riktigt varit vass som en kniv, och att jag inte riktigt varit helt säker på prioriteringar och

  Positiv förstärkning Att belöna hästen genom att exempelvis klia, gosa, ge godis, ge närhet, ge uppmärksamhet. Negativ bestraffning Att ta bort belöningen  och stänga godisfickan om hästen exempelvis börjar skrapa med hoven, tigga, buffa, nafsa, leta i fickor osv. Positiv bestraffning Att dra i grimskaftet när ni ska gå framåt (även om du drar mjukt). Att rycka upp hästens huvud när den dyker ned för att äta gräs (även om du rycker så mjukt du kan). Att putta hästen tillbaka om den kommer för nära dig. Att flytta den åt sidan med hjälp av tryck med handflatan när du ska rykta den. Att trycka hästen framåt med skänkeln när du rider. Att dra i vänster tygel för att svänga vänster, men även att lägga tygeln mot hästens yttre sida för att den ska svänga vänster eller att bara sitta mer på ena sittbenet för att få den att svänga. Helt enkelt olika former av tryck som tillförs för att få en häst att byta ett beteende, i detta fall att sluta gå rakt fram och svänga i stället.  Nega

Ares kom inte när vi ropade på honom idag. Det är ovanligt. Han brukar oftast vilja komma. Men nu stod han vid höhäcken och tittade nyfiket på oss. När Jonatan skulle hämta honom så kom det fram med all tydlighet varför Ares inte kommit. Han hade klivit in i häcken och fastnat med hovarna i nätet!  Så där stod han och såg obekymrad ut. Vi försökte få loss hovarna men den högra satt fast ordentligt. Vi fick ringa stallägaren, som kravlade sig mellan Ares framben och började skära loss honom med kniv. Under hela kalabaliken stod Ares i mitten och såg oskyldig ut.  Till slut kom han lyckligtvis loss och han klev försiktigt och snällt ut ur häcken. Med blott lite nätrester kvar runt ena framskon.  Sedan sadlade vi honom och gjorde honom redo med ett paniksnöre jag köpt honom. Jag fann det på nätet och slog till direkt. Ett extra snöre att hålla fast mig i om han skulle skutta till någon gång. Det såg kanoners ut!  Jag satte det på Ares och red runt lite och det kändes superbra! Jätteskönt

Jag har en vän som "hör till familjen" så att säga, och någon som jag mer betraktar som en släkting, eftersom hon funnit med länge i mitt liv. Först som väninna till min mamma när jag kanske var åtta år, men sedan spillde det över till att vara kompis med mig med. Hon har haft ett par hästar, och hon gör alltid ett jättefint jobb med dem. Men nu har hon nyligen ofrivivilligt tvingats avliva sin vackra, pampiga PRE (Pura Raza Espaniola) efter att en otäck skimmel-cancer spridit sig. De har jobbat flera år tillsammans och utvecklats massor. Nu letar hon efter en ny häst.  Jag är bedrövligt dålig på att hjälpa henne. Eftersom vi har helt skilda perspektiv på vilka funktioner vi personligen behöver på hästen.  "Den får gärna se stor och snygg ut. Gärna brun med bläs." säger hon och skickar fantastiskt fina filmer och bilder på kvalitetshästar som inte ligger under 100.000 kronor.  "Man lever bara en gång! Det är dyrare att köpa en snöskoter!" säger hon nöjt oc

  Många som känner mig vet att jag pratat om en grej i flera år.  ”Att lära mig skotta snö med traktor är på min bucket-list!”  Och det har det verkligen varit! Och nu kom det första lite tjockare snöfallet, och vi åkte till Jonatans gård för att fixa lite. Efter Jonatan fixat den lite mer viktiga snöskottningen på gården, så fick jag köra ut på ett tomt fält och övnings-skotta. Första skopan med snö att lasta i och ut, kändes lite besvärlig, och jag hade lite svårt att hålla reda på alla spakar. Det tog lång tid, jag körde på lägsta växeln och behövde fundera varje gång jag skulle göra en ny rörelse med traktorn. Jag tänkte att tre skopor räcker för en dag… men sedan gick det lättare, och lättare, och snart hade jag lastat snö i en halvtimme. Jonatans traktor är otroligt fin och nästan ny, det var verkligen roligt att köra den.  Jag blev allt mer entusiastisk men till slut blev jag trött mentalt. Men det var precis lika roligt som jag trodde, om inte roligare!  Sedan har vi fortsatt s

  Just nu har vi en mysig och lugn vardagslunk. Ares är lite sprallig i blåsten och kylan så han får absolut bara vara en sprallig unghäst en stund och göra sin unghästgrejer. Jag släpper honom lös på ridbanan och han får bocka loss och busa och springa runt hur mycket han vill. När han lugnat ner sig så tömkör jag honom bara några minuter och tränar in bettverkan lite noggrannare, start och broms, och styrningen. Bara lugna upprepningar. Han är jättelydig och uppmärksam. Han vet när det är bus och när det är allvar.   Men mest låter jag Ares bralla för det är hans prioriterade behov framför träningen, just nu.  Lugnet börjar lägga sig med Jonatan också, trots att vi är nya för varandra så börjar jag känna mig trygg, vi kommer så bra överens och har det så harmoniskt tillsammans. Jag får så mycket energi av det. En stor del av tiden har jag mest bara glott rakt ut och försökt att fatta vad som händer, men det tomma gloendets tid börjar vara förbi. Han är här och han kommer att stanna e

  Vi som sade att vi inte skulle renovera mer på ett tag, faktiskt senast i söndags sade vi det... och nu spekulerar vi på att göra om hans kök. Det finns bara för mycket energi och glädje för att bara sitta stilla och göra ingenting, och hans budget håller för fler förändringar. Så vi funderar på olika lösningar och hur man skulle kunna göra det riktigt fint. Precis som i allt annat vi skapar, så är han angelägen om att jag ska vara med på resan. Att det blir utformat på ett sätt som jag gillar, som jag tror på. Vi märker dessutom att vi har samma smak, liknande ramar. Ingen av oss behöver överdåd och lyx. Men lite värme. En dutt färg. Lite nytt. Lite extra hemkänsla men inte perfektion. Mysig belysning mörka kvällar.  Det känns lite som att hans hus långsamt börjar förvandlas till ett drömhus, en liten bit i taget. Det skapar så mycket positiv energi, och jag känner mig inspirerad, och full av drömmar och framtidsplaner.   "Jag är så glad att jag fann dig till slut." säger

  Nu är nedre hallen i princip klar och färdigmålad, vi har bara inte satt upp alla krokar, och saknar två kvartslister. Men i det stora hela är den klar. Den yttre delen av hallen har samma färg som trappen och dörrarna i den övre hallen. Sedan går resten i rummet i vitt.  Det känns lite overkligt och som att jag inte riktigt kommit i kapp allt med tanken. Vi har inte dejtat i fem månader ännu men vi verkar dra igång varandra på ett väldigt bra sätt. Jag kan bli lite förvånad när jag tänker på det, och undra hur vi orkat renovera sovrummet, trappen, övre och undre hallen på denna tid. Framför allt trapprenoveringen, det var ett hästjobb. Men det har gått lekande lätt och vi är så överens om allt. Det flyter bara på.  Jag har tömkört Ares också och han är så otroligt enkel och duktig. Jag hinner inte med i tanken där heller. Vi gör våra övningar och om något går tokigt så kan jag vid samtliga tillfällen härleda de felen till mig själv. Vid sådana tillfällen byter jag bara mitt beteende

  Helg-jobben i Jonatans hus börjar ge resultat! Den övre hallen är nästan klar! Jag fann en äldre trästol som verkade ha sett sina bästa dagar, vi målade om den och klädde om tyget på den. Det blev så fint, den blev som ny igen!  Hallen ser otrolig fin ut. Vi har målat om tak och väggarna vita, vi har målat om dörrarna, och lagt helt nytt golv. Det blir så fint och harmoniskt.  Största projektet just nu är entréhallen och den börjar också närma sig sitt slut. Jag har ett lager färg kvar i ytterhallen och vi har målat flera lager vitt på de övriga väggarna även där. Vi har använt samma färg (Lapptussans dawm) hela vägen från entrén, trappen och upp till övre hallen. Sedan har vi skalat av entréhallen rejält från hallmöbler för att skapa ett ljusare och mer öppet utrymme, men det dröjer nog till nästa helg innan jag kan presentera resultatet där!  Det är så kul att det finns så mycket att göra i huset. Vi har ju bara dejtat i fem månader, men eftersom jag fått så mycket inflytande i för

Nu är det hårt och knöligt i hagarna. Efter en period med tung lera, som skapat djupa gropar i marken, så kom nu minusgraderna. Groparna och ojämnheterna blev isande fasta. Det är allt annat än enkelt för en häst att ta sig fram i den frusna, gropiga marken. De flesta hästar lyfter ett ben i taget och känner efter var de ska hitta ett stabilt kliv, för att ta sig framåt. De rör sig inte mycket i onödan nu. Om någon vecka ska snön komma, då blir det betydligt bättre underlag. Så det är något vi får stå ut med en liten stund.  Eftersom Ares bara är tre år så har jag haft på känn att han inte mår toppen av att stå stilla runt en höbal och knappt röra sig. Jag märkte det när jag tog ut honom på en liten tömkörningstur på en lunchrast, det kliade i kroppen på honom. Han ville inte vara stilla. Han ville trava. Han gick baklänges i stället för att stå stilla. Han snirklade sig som en orm åt höger och vänster.  "Jag hör dig, jag hör dig." svarade jag snällt och tog honom till ridban

Nu börjar jag känna mig mer i mål med lastträningen. Denna höst har jag lasttränat Ares tre gånger, en gång körde vi runt stallet, i lördags körde vi en raggarrunda på stan, och i söndags åkte vi till Skellefteå Ridklubb och tittade oss omkring. Detta mycket för att testa att han var lika positiv på "andra lastningen" efter att han varit ute och sett sig omkring lite. Det är ju vanligt att hästar kan vara mindre villiga att kliva in en andra gång i transporten efter att de exempelvis varit på träning och är trötta mentalt. Men nu fick Ares bara gå runt och chilla lite, så han var inte så mentalt slut när han skulle gå in igen. Allt för att samla trevliga erfarenheter!  All träning med Ares och transporten har alltid gått bra och odramatiskt utan bakslag. Vi har alltid varit två som hjälpts åt, utifall det skulle bli problem. Jag är så glad att jag varit grundlig i detta.  Men ändå kan det nypa till lite, någonstans i hjärtetrakten. Jag vet inte hur många gånger jag och Galish

  I helgen drog vi igång en renovering av övre hallen och även den nedre hallen i Jonatans hus. Eller vi började lite tidigare än så, då vi målade dörrarna i övre hallen i samma färg som trappen förra veckan. Men nu håller vi på att lägga nytt golv i den över hallen, och att spackla, slipa och preparera nedre hallen och entrén för en ommålning och lite nya hallmöbler.  Det var ju ganska djärvt att börja renovera tillsammans i somras, då vi knappt kände varandra. Jag kände stor entusiasm men var även rätt så orolig och rädd för att sovrummet inte skulle bli bra, och vi visste inte om vi tänkte på samma sätt, eller skulle samarbeta bra. Så det var ju lite spännande på fler än ett sätt. Men resultatet blev ju superbra! Sedan jobbade vi ihop oss för en trapprenovering, och även där kändes det lite läskigt och jag funderade både en och annan gång på vad vi gett oss in i. Men vi hjälptes åt, och trappen blev ju jättebra, även den, och jag är väldigt stolt över slutresultatet.  Så vi är nog l