Att hjälpa andra leta hästar

Jag har en vän som "hör till familjen" så att säga, och någon som jag mer betraktar som en släkting, eftersom hon funnit med länge i mitt liv. Först som väninna till min mamma när jag kanske var åtta år, men sedan spillde det över till att vara kompis med mig med. Hon har haft ett par hästar, och hon gör alltid ett jättefint jobb med dem. Men nu har hon nyligen ofrivivilligt tvingats avliva sin vackra, pampiga PRE (Pura Raza Espaniola) efter att en otäck skimmel-cancer spridit sig. De har jobbat flera år tillsammans och utvecklats massor. Nu letar hon efter en ny häst. 

Jag är bedrövligt dålig på att hjälpa henne. Eftersom vi har helt skilda perspektiv på vilka funktioner vi personligen behöver på hästen. 
"Den får gärna se stor och snygg ut. Gärna brun med bläs." säger hon och skickar fantastiskt fina filmer och bilder på kvalitetshästar som inte ligger under 100.000 kronor. 
"Man lever bara en gång! Det är dyrare att köpa en snöskoter!" säger hon nöjt och jämför sitt hästköp med vad varannan man i den norrländska glesbygden äger. Och jag håller helt och fullt med. Man måste välja det man själv mår bäst av. Man kan inte köpa en häst halvdant. Hon vill framåt, utvecklas, gå på kurser, inte stå kvar och stampa onödigt länge på grund av hästens begränsningar, eller stå stilla och vänta på grund av hästens unga ålder. 

"Alltså Ares har ju en helsyster till salu..." sade jag med ett snett leende men fick ett artigt nej. En D-ponny är inte hennes grej, om än hon verkligen tycker att Ares är jättefin. Så jag försöker anpassa mig och leta efter lite mer maffiga, imponerande, stora hästar med stora gångarter och snygg bläs. Det är ju självfallet, att då hon en gång förälskat sig i sin stora spanska PRE-häst så är det svårt att önska sig något mindre efteråt. Jag hittar lite länkar och skickar till henne om jag ser något som kan vara en häst för henne.

Men ibland kommer det ur mig ändå. Ungefär som om jag blivit religiös och försiktigt försöker omvända henne att komma med mig på ponnysidan. Som om jag håller på att bli en sån där som jag absolut inte vill bli, en sådan som pådyvlar andra mina egna åsikter om hästar. 

För ingen av de maffiga kvalitetshästarna jag länkat till går upp mot Ares. Så religiös har jag blivit. Odrägligt nöjd med mitt egna val av brun ponny. Rakt ut självbelåten. Ares med de kloka små ögonen, och hans lite blygsamma look som ger mig kallblodskänsla. Och hans tjocka, fina, päls som klarar klimatet här i Västerbotten så jag slipper ha täcke på honom. 

Ares som gör livet lite enklare. Lite bättre. 

Åtminstone när det kommer till mina egna behov.