Livet är förändring

Jag hade nästan tänkt ha rubriken "Så rädd jag hann bli!" men det är svårare att hitta inlägget om jag vill läsa det i framtiden. Men jag hann bli rädd. Väldigt rädd.  Ares skulle ju kastreras stående med lokalbedövning och lugnande, eftersom det är det vanligaste och minst okomplicerade sättet man kastrerar hästar på. Jag kände mig glad och hade sett fram emot att komma ett steg närmare att ta hem honom till mig. Uppfödaren skickade ett meddelande om att allt gått bra och jag pustade ut. Jag närvarade inte för jag bor ju 30 mil bort.  Sedan skickar uppfödaren ett meddelande igen, om att hon kallar in veterinären igen för att se över såret, då det verkar vara en eventuell komplikation. Hon skickar en bild. Jag tror inte jag delar bilden här. Tänk er en blodig knytnäve som kommer infrån magen och ut genom pungen. Jag blev orolig. Riktig orolig. Den där knöliga knytnäven, vad är det? En tarm? Håller en tarm på att rinna ut genom pungen? Den är ju knölig? Och blåröd? Om det INTE

Jag har varit sjuk i veckan och sovit massor. I ett tomt rum hinner jag tänka mer på Galishimo. Jag är så otroligt glad över alla bilder på honom. Alla minnen, och hur fin han var. Och hur mycket tid jag spenderade med honom. Galishimo var ju rädd för markliggande bommar väldigt länge och jag jobbade med det i flera år. Han blev väldigt duktig på att hantera dem så länge det fanns någon form av förutsägbarhet och systematik i träningen. Om jag lät bli att träna på det några veckor eller lade ut bommarna på en annan del av ridbanan, så blev det svårt igen. Jag lärde mig verkligen att man kan komma till en viss punkt med hästar som är markskygga, men de kommer alltid att vara markskygga. Och sedan lärde jag mig att oavsett hur mycket eller lite jag tränar på det så växte ju reaktiviteten bort av sig själv när han blev lite äldre. Att alla framsteg inte handlar om träning, utan att framsteg kan ha med hormoner och mognad att göra, också.  Jag upplevde att han blev mycket mer säker ju äldr

Jag var inte så sugen på att rida idag, och var helt nöjd med att stå på marken och lägga ut lite koner och göra lite banor åt Ebba när hon red Måns. Ebba är verkligen en kämpe. Hon har inte riktigt samma förutsättningar som jag haft, att komma iväg på kurser, och rida för olika tränare, i samma omfattning, och det kan man ju verkligen behöva för sin motivation och utveckling. Men hon rider på enträget själv. Och lär sig själv. Varje gång jag hälsar på henne så har hon lärt sig något nytt med honom. Bara genom att känna efter själv och rida honom ensam. Lära sig lyssna på magkänslan. Och då händer det ju också saker, hela tiden.  "Nu har jag förändrat uppvärmningsmönstret, mer skritt i början gör honom lugnare resten av passet." konstaterade hon nöjt, och jag tycker verkligen hon varit spot on.  Sedan har de börjat med mer sidvärtsövniningar och han svarar så bra. Det var trevligt att bara titta så när Ebba frågade om jag ville rida honom lite så kände jag mig inte så sugen.

Dagarna rullar på och jag är tacksam över att ha fått paus och ett andrum i livet. Det behövdes verkligen mer än vad jag själv trodde. Kanske var jag för fokuserad på vad som hände runt mig för att själv upptäcka hur trött jag var, och hur låga mina järnvärden var. En vanlig följdeffekt av lågt järnvärde kan vara upprepade förkylningar och trötthet, och när man ständigt är småsjuk och trött så blir ju fokus bara att ta sig igenom dagarna och göra det bästa av dem.  Men inte nu. Nu är jag inte lika trött. Nu behöver jag inte ta mig igenom dagarna. Nu njuter jag av dem. Det är trevligt att laga god mat för sig själv och jag uppskattar mer att vara i mitt lilla kök.  Jag har varit på westerntävling med Sarah och tittat på deltagare hela dagen. Det var riktigt mysigt, det är verkligen en annan kultur än på dressyrtävlingar. Läktaren är full av pratglada människor, barn leker, läktardörren öppnas och stängs hela tiden. De hästar som deltog var inte särskilt bekymrade av detta heller. Galish

Sorgen lever sitt eget liv, precis som den ska. Sorgen är självläkande och den vet bäst när känslor ska plockas fram och när man behöver vila från dem. Ibland är den borta några dagar men så kommer den plötsligt tillbaka. Som ett slag i magen. Jag var på arbetsplatsen på förmiddagen och innan lunch gick jag till parkeringen för att åka hem och jobba hemifrån.  Precis där, i det ekande parkeringshuset, halvvägs till bilen, så vill jag plötsligt gråta.  Det kommer en tung klump i halsen som vill driva sig upp mot ögonen och få dem att tåras och jag måste ta ett djupt andetag och fokusera på att gå till bilen, för att inte börja gråta.  Galishimo på avsutten promenad, hösten 2017 Jag var så otroligt nöjd över Galishimo det sista åren. Han var så otroligt finstämd i kontakten Jag pekade på transporten och han gick in. Han visste precis vart han hade mig och jag behövde knappt visa vad jag ville. Jag minns känslan av att åka iväg på kurser med honom ensam och inte känna sig ett dugg orolig,

Igår rengjorde jag omsorgsfullt alla sadlar och tillbehör till dem, och gjorde dem skinande blanka, och idag rengjorde jag och smörjde tränsen. Förrådet är välsorterat och fräscht som en liten personlig second-hand-butik. Allt är prydligt sorterat, uppradat och rent. Inget luktar häst. Allt glänser.  Att putsa westerntränsen gjorde mig nostalgisk. När Galishimo fick sitt första westernträns så tyckte jag han såg helt magisk ut, som från Sagan om ringen.  Jag trodde jag skulle känna en stor lättnad över att allt sorterande och organiserande var över. Ni vet, den där behagliga känslan av att uppnå något och vara klar med ett projekt. Men i stället överväldigades jag av en enorm tomhet och sorg. Alla Galishimos saker. Hans träns och hans tyglar som fortfarande hade hans bitmärken kvar, för han gillade att noppa tyglarna med munnen. Jag satte mig på golvet i mitt lilla uppfräschade förråd och begravde ansiktet i händerna och grät. Det var inte så här jag trodde jag skulle känna.  Jag komme

 "Borde du inte åka och hälsa på någon?" frågade mamma oroligt, eftersom jag spenderar ganska mycket av min fritid ensam i min etta nu, och NEJ jag vill inte åka och hälsa på någon. Äntligen är jag piggare och orkar mer, det finns massor jag vill njuta av nu.  Hemma. Det finns massor jag vill njuta av hemma.  Jag har gått på gymmet två dagar på raken och det har känts mycket bättre nu. Direkt efter gymet åkte jag till ICA och köpte hamburgare med tillbehör och sallad. Supergott.  God efterrätt hade jag ju också, jag är så glad att jag äntligen kom för mig att avfrosta den igenfrostade frysen, tömma den, och fylla den med nyheter! Jag tar ofta med mig min portabla högtalare och spelar musik i badrummet under tiden jag badar, läänge! Sedan gäller det att smörja in kroppen ordentligt efteråt så den inte blir torr, och fixa naglarna. Allt till härlig helgmusik.  Jag har smörjt en hel del läder och det tog hela eftermiddagen och kvällen idag. Sadlarna blev så fina och fräscha, de

  Gud vad regnet öser ned! Det har gjort det i flera dagar. Jag har skruvat på mig och tvekat på promenader, då jag inte haft jättebra regnkläder att använda mig av. Men sedan slogs jag av hur dumt det var att tacka nej till rörelse på grund av dåliga kläder och åkte och köpte mig en whistler seymour jacket och byxorna i samma serie. Dessutom så kommer ju min nya ponny i oktober och då måste jag ut i ovädret oavsett.  För omväxlings skull så visste jag ju exakt vart jag hade både reflexjacka, reflexband och pannlampa i förrådet, för det är ju ovanligt välsorterat. Nu är jag ordentligt redo för hösten! Regn är ju trots allt bara jobbigt när man har dåliga kläder. Stort plus för den höga kragen, för jag hatar när kall luft sipprar in vid halsen när man ska ut på en tidig morgonpromenad.  Pianot har jag också dammat av och börjat spela mer på. Det är ganska mysigt att spela en stund på kvällarna men både mitt tålamod, mina händer, och mina handleder ger upp ganska tidigt. Men det är ändå

"Dopaminfasta" är ett intressant uttryck som jag snubblade över idag. Det beskrev ganska bra hur jag upplevt min vardag nu. Dopaminet är ju kroppens belöningshormon och det kan kicka igång av en godispåse, en stor kopp kaffe på morgonen, ett rejält träningspass, eller att få en massa likes i mobilen,  eller varför inte få likes av livs levande människor i verkligheten. Vi kan njuta av att vara i farten och när det händer något, och det är för att dopaminet pumpar ut välbehagshormon.   Jag har ju dragit ned en hel del på dopaminkickarna, på sistone.  Jag har faktiskt till och med slutat med kaffe de senaste veckorna.  För två veckor sedan slutade jag dricka flera koppar kaffe om dagen, till bara en kopp kaffe om dagen. Den heliga morgonkoppen. Att gå från ett gediget kaffedrickande i parti och minut, till blott en kopp om dagen, gav vissa biverkningar.  Jag fick huvudvärk och blev lite rastlös. Men efter några dagar gick det bra. Jag tänkte att nu när jag ändå har en massa sym

Idag är det precis två månader sedan Galishimo dog. Det har varit mina två konstigaste månader. Jag är fortfarande inte alls mig själv eller fysiskt frisk. Men ändå blev jag ju lite mer  mig själv för jag började ju blogga igen. Lägga lite tid åt småpratet för mig själv här på bloggen, och till er som orkar läsa. Kanske förstod jag att det ändå varit viktigt för mig med bloggen för här finns ju allt sparat om Galishimo. Bloggen blev värdefull igen. Jag började bläddra och läsa, minnas och komma ihåg.  Jag har slutat försöka träna och gå på gymet för kroppen ryter ifrån och jag blir yr och illamående efteråt. Kroppen vill inte träna med syrebrist. Jag får ta mina järntabletter och känna lugnet, helt enkelt. Jobbet fungerar åtminstone ganska bra, och det är jag otroligt lättad över. Jobbet är ju basen i hela livet för mig. Inkomsten, tryggheten, och känslan av att jag bidrar till samhället.  Det går faktiskt ganska bra att ställa om sig mentalt från ridningen och träningen och hitta en a

Just innan Galishimo dog, och nu menar jag ca fyra veckor innan han dog, så fick jag hem en körsele till honom, som jag hade beställt från Drive Out. En helt ny sele storlek "cob" som jag tänkte använda bäst det gick, utifrån just Galishimos förutsättningar. Om han inte kan dra en vagn så kanske man kan tolka med skidor efter honom, för han har ju inga problem med att man åker skidor efter honom, det skulle kunna bli kul! Jag fick erbjudande om en liten billig rockard till honom också, och slog till direkt.  Dock så blev det ett litet bakslag då Galishimo plötsligt blev rädd för bilar igen under våren. Det som var lite kämpigt just med Galishimos bilrädsla i våras, var att han inte slängde sig i diket eller åt sidan när bilarna kom, utan han slängde sig mitt ut på vägen. Jag antar att Galishimo instinktivt ville ut på en öppen yta, och kände sig tryggare där det var öppet, än att gå ned i diket eller någonstans där han hade osäkrare underlag.  Men problemet med hans instink

 I söndags hälsade jag på en välrenommerad körkusk, som heter Rolf, och som hade en hel del welshponnier i sitt stall. Han var faktiskt den allra första instruktör som jag tog hjälp med Galishimo av, år 2012. Jag älskade hans lugna pratsamhet och intresse för Galishimo, och hur inspirerad jag kände mig bra när jag tog instruktioner från honom. Själv hade han glömt bort mig totalt i myllret av elever. Men jag kom ihåg. Man kan bland annat läsa om min första kurs med honom och Galishimo HÄR.   Man kan också läsa hur uppföljningen gick i inlägget "Vi kan stanna på Ptro!"  Det var en bra tid och en väldigt bra start för mig och Galishimo.  Jag frågade honom om jag fick komma dit och titta på hans ponnier och det fick jag! Jag förvarnade om att de inte behövde bjuda på fika utan att jag skulle komma mätt och belåten. Jag ville inte vara till besvär, bara vara i stallet och lära mig lite om hur han hanterar sina unghästar. Men gissa om jag stod för en överraskning när jag kom fram.

  Jag har besökt gymet ett par gånger och försökt att pressa mig lagom. Så mycket man bara orkar när man har kronisk syrebrist och trötthet av järnbristen. I fredags tog jag slut fullständigt efter morgonens träningspass. Huvudet bultade, kroppen kämpade för att få tillbaka ordningen, och jag kröp bara under täcket, fullt päklädd med gymkläderna, blundade, och missade läkarsamtalet. Sedan blev det otroligt kämpigt att komma på fötter och klara av arbetet, men lyckligtvis så kan man göra mycket hemifrån.  Så jag har lovat mig själv att ta det försiktigare med träningen. Det är skillnad på att pusha sig själv och köra över sig själv. Bara för att det är möjligt att träna så behöver jag nödvändigtvis inte göra det .  Okej, visst, jag längtar otroligt mycket tillbaka till att vara så pigg som jag var förut, men det kommer!   Jag kan göra annat nu under min återhämtningsperiod. Jag köpte en mixer och lade i lite spenat, valnötter, cashewnötter, plommon, en halv banan och lite havremjölk.