Minsta möjliga motstånd

Idag är det precis två månader sedan Galishimo dog. Det har varit mina två konstigaste månader. Jag är fortfarande inte alls mig själv eller fysiskt frisk. Men ändå blev jag ju lite mer mig själv för jag började ju blogga igen. Lägga lite tid åt småpratet för mig själv här på bloggen, och till er som orkar läsa. Kanske förstod jag att det ändå varit viktigt för mig med bloggen för här finns ju allt sparat om Galishimo. Bloggen blev värdefull igen. Jag började bläddra och läsa, minnas och komma ihåg. 

Jag har slutat försöka träna och gå på gymet för kroppen ryter ifrån och jag blir yr och illamående efteråt. Kroppen vill inte träna med syrebrist. Jag får ta mina järntabletter och känna lugnet, helt enkelt. Jobbet fungerar åtminstone ganska bra, och det är jag otroligt lättad över. Jobbet är ju basen i hela livet för mig. Inkomsten, tryggheten, och känslan av att jag bidrar till samhället. 

Det går faktiskt ganska bra att ställa om sig mentalt från ridningen och träningen och hitta en annan takt i livet. Jag kan ta promenader helt utan problem nu, och det är jag otroligt tacksam över. 

Svanar och gäss övningsflyger utanför stan varje morgon 05.45 i gryningen, och om jag är pigg går jag ned och tittar på deras formationer, som mer och mer börjar likna välformade pilar. Det gäller för dem att hitta minsta möjliga luftmotstånd inför deras långa resa. 

Ungefär som jag då. Jag måste hitta minst motstånd på min resa också. Men ändå ta mig framåt. 

En sak som jag också ägnat mig lite extra åt är att fortsätta rensa och organisera, som jag skrev om tidigare. Det ger mig ro. Jag har provat alla ridkläder jag har, och känt efter vilka som passar och vilka jag trivs bäst i. Jag har lagt undan alla sommarklänningar, som jag inte använde denna sommar, och lovar dem att de kommer att användas nästa sommar i stället. Jag har rensat lådor och sorterat papper. Jag har skapat luft och rum att köpa nya kläder. Två säckar med kläder har jag rensat ut. En säck går till Röda korset och en annan säck går direkt till containern för brännbart på återvinningscentralen. 

I morgon vill jag putsa läder och se till att alla träns och sadlar är rena och blanka och välsmorda. Allt i textil är redan tvättat, sorterat och luktar gott. 

Jag är så otroligt nöjd över att jag valde att köpa en tvåårig unghäst! När de är så unga så orkar varken deras kroppar eller knoppar med så mycket träning. Man får vara varsamma med dem och inte hålla på för länge med dem. Lite och ofta ska man pyssla med dem. Det handlar mycket om att vara med dem i vardagliga moment och bygga förtroende och band till dem. Precis vad jag också behöver.