En dag i taget

 

Jag har besökt gymet ett par gånger och försökt att pressa mig lagom. Så mycket man bara orkar när man har kronisk syrebrist och trötthet av järnbristen. I fredags tog jag slut fullständigt efter morgonens träningspass. Huvudet bultade, kroppen kämpade för att få tillbaka ordningen, och jag kröp bara under täcket, fullt päklädd med gymkläderna, blundade, och missade läkarsamtalet. Sedan blev det otroligt kämpigt att komma på fötter och klara av arbetet, men lyckligtvis så kan man göra mycket hemifrån. 

Så jag har lovat mig själv att ta det försiktigare med träningen. Det är skillnad på att pusha sig själv och köra över sig själv. Bara för att det är möjligt att träna så behöver jag nödvändigtvis inte göra det. 

Okej, visst, jag längtar otroligt mycket tillbaka till att vara så pigg som jag var förut, men det kommer!  

Jag kan göra annat nu under min återhämtningsperiod. Jag köpte en mixer och lade i lite spenat, valnötter, cashewnötter, plommon, en halv banan och lite havremjölk. Det blev överraskande gott. Det fortsätter jag med! 

De irrationella skuldkänslorna över att jag ersätter Galishimo för snabbt, börjar långsamt klinga ut. Det känns som att jag mentalt börjar sänka axlarna lite. Det blir jättebra när den nya ponnyn Ares kommer. Jag kommer på mig själv med att fokusera överdrivet mycket på om jag ska klippa honom, eller fläta manen, eller hur jag ska göra. Kanske klipper jag manen inledningsvis i en klasssisk "cob-frisyr" och flätar sedan det som växer ut. 

Så här kan man klippa manen på en welsh. 

Jag vill bara börja pyssla med honom och vara i stallet igen. Dra fingrarna genom hans man och lära känna vilken personlighet han har. Longera och kanske till och med börja planera inför att köra in honom. Vi får ta lite i taget. Jag längtar tills han kommer!