Denna fina MÅNS

Jag var inte så sugen på att rida idag, och var helt nöjd med att stå på marken och lägga ut lite koner och göra lite banor åt Ebba när hon red Måns. Ebba är verkligen en kämpe. Hon har inte riktigt samma förutsättningar som jag haft, att komma iväg på kurser, och rida för olika tränare, i samma omfattning, och det kan man ju verkligen behöva för sin motivation och utveckling. Men hon rider på enträget själv. Och lär sig själv. Varje gång jag hälsar på henne så har hon lärt sig något nytt med honom. Bara genom att känna efter själv och rida honom ensam. Lära sig lyssna på magkänslan. Och då händer det ju också saker, hela tiden. 
"Nu har jag förändrat uppvärmningsmönstret, mer skritt i början gör honom lugnare resten av passet." konstaterade hon nöjt, och jag tycker verkligen hon varit spot on. 

Sedan har de börjat med mer sidvärtsövniningar och han svarar så bra. Det var trevligt att bara titta så när Ebba frågade om jag ville rida honom lite så kände jag mig inte så sugen. Det är ju inte riktigt min häst. Och lite jobbigt är det att sitta bra i en engelsk sadel. Mina ben fladdrar lätt runt. 

"Tja.. okej då... bara lite avtravning då..." sade jag tveksamt. 

Två minuter senare hade jag förstås dagens bredaste leende från ryggen på Måns. Att hästar har en sådan effekt på människan. Jag började när jag var sex år och nu, 35 år senare, får jag fortfarande samma glädje. Måns är välriden och stark och fin i kroppen. Han har en fin energi och är alltid motiverad. Ibland blir han stark men han är aldrig dum. Jag älskar hans snärtiga galoppfattningar, de skrämde vettet ur mig förut, men nu när jag vet att han både sätter takt och balans alldeles utmärkt i sina snärtiga fattningar så känns det bara lyxigt med energin och kraften. 

Nu fortsätter de jobba på sidvärtsrörelser och det kommer bara att bli bättre och bättre. Och jag är förstås välkommen tillbaka. Så skönt att det finns möjlighet att få rida!