Westerntävling och läktarljud

Dagarna rullar på och jag är tacksam över att ha fått paus och ett andrum i livet. Det behövdes verkligen mer än vad jag själv trodde. Kanske var jag för fokuserad på vad som hände runt mig för att själv upptäcka hur trött jag var, och hur låga mina järnvärden var. En vanlig följdeffekt av lågt järnvärde kan vara upprepade förkylningar och trötthet, och när man ständigt är småsjuk och trött så blir ju fokus bara att ta sig igenom dagarna och göra det bästa av dem. 

Men inte nu. Nu är jag inte lika trött. Nu behöver jag inte ta mig igenom dagarna. Nu njuter jag av dem. Det är trevligt att laga god mat för sig själv och jag uppskattar mer att vara i mitt lilla kök. 

Jag har varit på westerntävling med Sarah och tittat på deltagare hela dagen. Det var riktigt mysigt, det är verkligen en annan kultur än på dressyrtävlingar. Läktaren är full av pratglada människor, barn leker, läktardörren öppnas och stängs hela tiden. De hästar som deltog var inte särskilt bekymrade av detta heller. Galishimo hade blivit väldigt orolig. 

Några veckor innan Galishimo dog var vi på dressyrkurs. Vi åkte regelbundet varannan torsdag. Som vanligt denna vår var jag trött, småsjuk, och svårt med mitt fulla engagemang. Galishimo hade som vanligt sitt absoluta fulla engagemang. Han frustade massor direkt han kom in i ridhuset, och gav ifrån sig ständiga trivselhummanden under uppvärmningen, och var allmänt jättenöjd över att få åka på kurs. 

Men det satt en tjej på läktaren just den gången, och hon passade på att putsa träns samtidigt som hon tittade på hästarna på kursen. Det är ju absolut ett bra sätt att få dagen att gå ihop. Fixa träns och titta på kurs samtidigt. Jag har inget emot det. Men jag svär på jag inte minns en enda övning från kursen. 

För övningen för Galishimo var att det, utan förvarning, kunde komma ett tyst "klonk" när det tunga bettet tog mot underlaget. Vartenda, vartenda "klonk" märkte han. Och de snabba gnuggningarna. Han var fokuserad på dressyrövningarna men när det tysta "klonket" kom, så spände han till och jag kände hur han fick en extra energikick, att han blev elektrisk. Att han gjorde sig redo för att fly. Från det potentiellt farliga klonket. 

Hade jag inte haft honom i så många år, så hade jag aldrig ens upptäckt ljudet. Men på många sätt gav Galishimo mig superhörsel. För jag behövde uppleva det han upplevde för att veta hur jag skulle rida honom. Och trots att han sett människor regelbundet på läktaren i många år, så fanns det alltid någon människa som gjorde något nytt. Eller som hade reflexväst på sig. Eller rörde sig för mycket. Eller ännu värre, rörde sig för lite. 

Men jag älskade honom och kämpade för honom. Tills döden skilde oss åt. 

Det var med den färska erfarenheten av nästan osynliga läktarljud som jag tittade på den nya ponnyn Ares. 

Mamma ville ta en fin bild på honom. Ares mediterade för sig själv och öronen var i meditationsläge. Inte nyfiket framåt utan i ett avslappningsläge, snett bakåt, utåt. 

Mamma försökte ge ifrån sig lite käcka ljud för att få honom att spetsa öronen. 

Ares mediterade. 

Även uppfödaren ställde sig snett bakom mamma med kameran, och försökte knäppa lite med fingrarna för att få honom att vakna upp lite. 

Ares mediterade. 

"Men, hur får man öronen framåt på honom?!" skrattade mamma. "Hur får man honom uppmärksam?" 
"Det här är mer en fördel än en nackdel. Det här är mer vad jag behöver nu." svarade jag

och tänkte på alla läktarljud. 

Som gjorde Galishimo elektrisk. 

.