Livet är förändring

En sak som man måste uppleva för att fatta är hur ofattbart lång tid det tar att bygga upp muskler och power på en ridhäst. Det är ett och ett halvt år mellan bilderna.  Jag får panikkänslor bara vid fantasin av att förlora Galishimo i kolik eller någon olycka i hagen... tänk att börja om igen med hela detta nötande på en ny häst. Med samma övningar. Månad ut och månad in... och veta att man har en bra kompakt häst med bra styrka om två år.. fy. Måtte Galishimo förbli frisk och Icke Snubbla Över Onda Skottkärror Någonsin Igen. Amen! .

Idag var jag jättetrött, orkade knappt arbeta, gick hem tidigare. Sov och sov. Och så sov jag lite till. Rosig och lite febrig om kinderna och trött till stallet. Jag tänkte bara ta Galishimo på longerlina och låta honom jogga över lite bommar, men slogs av dåligt samvete över de andra tre tjejerna som skulle träna på ridbanan. De är alltid jättegulliga och snälla och det känns så dumt om jag med min enda häst ska ta upp halva ridbanan för att Galishimo ska springa på lina. Inte för att dom skulle klaga på mig, men det känns ju så onödigt att de ska behöva anpassa sig så mycket för mig. Sagt och gjort. Surt så slänger jag på Galishimo sadel och tänker att "Det Här Orkar Jag Fan Inte Idag" men drar en djup suck och drar åt sadelgjorden och beger mig på ridbanan. Mindre motiverad. Jag var helt ovetande om att Galishimo The Great var fully loaded att ge sin tant en awesome ridur. Starkt och balanserat så joggade han runt med mig och visade hur stark och pigg han var

Galishimo får ju kämpa lite med vänstergaloppen. Och höger galopp också, i och för sig. Men det är liiite extra svårt i vänster galopp. Han är inte så stark och behöver några månader till på sig för att avspänt galoppera i vänster varv i långsamt tempo. Men plötsligt, kanske av en slump, fattade han den vänstra galoppen perfekt, galopperade i en halv volt, perfekt, och gjorde en fantastisk tempoväxling från galopp till trav. Kanske en slump. Kanske inte. Ingen som vet. Jag jublade i alla fall. Jag kastade mig genast ur sadeln. Jag kliade upp honom ordentligt under tiden som han glatt "hummade" åt mig med spetsade öron. Jag släppte på sadelgjorden och gick direkt hem med honom. Det var bara av att avsluta allt, och ge sig för dagen under jubel och fjäsk. Har jag tur så kommer han ihåg det. Han är en väldigt smart häst. 

Jag tyckte Galishimo var lite märklig i fredags, när jag red. Han tuggade frenetiskt på bettet och skyggade varje gång vi var på ett särskilt ställe på ridbanan. Mitten av ridbanan, närmare bestämt. Jag tänker att det finns inte så mycket att skygga för på mitten av ridbanan. Det är ju liksom bara plan sand inom 15 meters radie. Men han tänkte att det fanns något att skygga för. Jag brukar ju vänta ut honom och låtsas som det regnar när han skyggar, men det var något väldigt mystiskt med skyggandet idag. Det var lite för avspänt liksom... en riktig skyggning brukar ju komma "bakifrån"... det första man märker är att rumpan och benen rycker till och sedan kommer huvudet upp och resten av hästen sprätter iväg... Ungefär som vi själva först hoppar till och sedan tittar "Vad var det där?!". Nu var det liksom "framifrån" som skyggandet kom. Han höjde huvudet först, och verkade tänka "Vad var det där?!" innan benen sprattlat... och det var li

Elin ska ju sälja Galishimos helsyster Gezzina! Så är ni sugna på en arab så är det bara att buda. Gezzina är ett år äldre och finns på hästnet. Spontant vill jag säga att Gezzina är stabilare än Galishimo. Hon är självständigare och ger ett tryggare intryck, jag upplever henne stadigare i ridningen också, och hon tar mycket längre och luftigare steg när hon rör sig, jag tror det är efter deras pappa Bey Gali. Jag tycker Galishimo är mest lik som mamma. Men man ska vara väldigt försiktig när man jämför helsyskon. Man vet inte hur mycket ägare påverkar sina hästar egentligen. Elin var ju tonåring när hon köpte Gezzina och ibland skämtar jag om att hon saknar frontallob (den del av hjärnan som kalkylerar risker) eftersom hon varit helt orädd och väldigt modig under hela utbildningen av Gezzina. Det kanske påverkar en hel del av hur trygg hästen blir sedan. Å andra sidan är Gezzina inte så benägen att bocka utan står mest och steppar när något inte fallit damen i smaken. Elin tycker a

Igår skulle jag tömköra Galishimo. Det var vindstilla ute och en annan tjej red på ridbanan. Jag bad honom stå stilla "Stanna!" och började dra ut bommarna och lägga dem på rätt plats, för honom att träna på. Han stod stilla som en annan klok ko och väntade på att alla bommar var utlagda. Helt lös. Till och med när de andra ekipaget lämnade ridbanan. Det är så mycket han kan och det är så mycket han förstår. "Stanna" börjar han bli jättebra på. Fina killen. Tänk att det blir bara fler och fler tillfällen då han visar sig stor och vuxen och klok...

För exakt ett år sedan försökte jag sätta mig i en vanlig sadel, efter att ha hållit mig hårt fast i en stadig westernsadel. Jag fick fullständig panik. Jag klarade inte av att sätta mig ned helt i sadeln och var så rädd att jag skakade. Jag klarade inte av att rida ens en meter utan satte mig bara upp och försökte genomlida ångesten. När jag väl satt av så grät jag och hatade mig själv. Jag hatade mig själv för att jag inte klarade av att rida min unghäst och för att jag "förstörde honom" med inkonsekvent träning. Idag, ett år senare, satte jag mig upp utan problem, och trots att Galishimo var både lite vild och yster i vårblåsten, så hade jag en väldigt rolig stund. Jag kan pressa honom utan problem och har ingen oro när han är lite instabil eller busig. Tänk att det värsta gick över! Tänk att man ett år senare kommit så mycket längre. Det gällde att inte ge upp. Att kämpa med honom och lära känna honom och ge det tid. Då går det. Allt går. Om man inte ger upp.

Nu har jag återupptagit galoppträningen ungefär där jag slutade i oktober 2014. Galishimo har ju varit för vild under vintern för att jag ska våga rida men nu är han ju sitt lugna jag, igen. Det känns bara fantastiskt. Han tog fina galoppfattningar och var väldigt lugn och trevlig. Jag var inte så noga på formen, och hade lite väl långa tyglar, men han balanserade sig själv emellanåt, riktigt fint. Det känns så bra inför våren, det här. Är han bara frisk så blir det en fantastisk sommar. Jag kan träna och stärka honom och njuta av hans fina energi och samspel. Galishimo är speciell. Han kan kräva ganska mycket av mig men ger jag honom bara tid och tålamod så får jag tillbaka allt jag investerat.

Det är ju klart lättare att känna sig trygg när Galishimo faktiskt beter sig riktigt bra! Idag så red vi runt ensamma i snön på fältet, och det kändes som att jag verkligen hade honom med mig! Han var lite nervös när vi red för långt bort men inte sådär så han exploderade, utan mer att energin pyste ut i några bakutsparkar. Och det gör ju inget. Så nu är jag superglad och taggad att fortsätta rida honom! Och han blev jätteglad av att få jobba ordentligt. Han skuttade tillbaka till hagen, full av glädje över att ha fått röra sig ordentligt. Nu går det äntligen framåt!

Elin har ofta tipsat mig om att stoppa öronproppar i Galishimo för att klara ridningen lättare när det blåser. Hon har väl tålmodigt tipsat samma tips tre fyra gånger. Och jag har vägrat. Eftersom jag borde kunna rida Galishimo utan öronproppar! Han får väl LÄRA sig att inte flippa ut för oväntade ljud! Anette på stallet har också tipsat om att jag borde testa att rida Galishimo med skygglappar och då har jag verkligen slagit i hårdbromsen. "Min häst ska minsann INTE ha någon jävla special treatment, utan han ska bara lära sig leva! Och jag ska lära mig hantera honom. Och bli en bättre människa! Så ska det vara!" För allt handlar ju om min ridrädsla och om jag bara slappnar av och blir en bättre människa så får jag automatiskt en bättre häst. Det finns en naturlag som säger att bra ryttare automatiskt får pålitliga hästar. För det är bara så det är. Är man nervös så förstör man sin häst per automatik och är man en fullvärdig människa så blir alla hästar trygga med en. Så

Trots båda våra brister så finns det en egenskap med Galishimo som gör honom förlåten för allt. Han tycker om att göra rätt. Gud vad han trivs när han är duktig. Det kändes i hela kroppen på honom när jag red honom idag. Han var så nöjd och han svarade på minsta signal och så länge jag inte störde honom så tuffade han glatt på. Om han vet vad jag vill, och om han vet att han gjort rätt, då bär han mig till världens ände. Vi måste bara kämpa lite till... snart är ridbanan upptinad och då börjar vi träna för vårt dressyrprogram!

Det har väl börjat märkas av i stallet att jag inte är så nöjd över att jag inte vågar rida Galishimo på uteritter. Min glada uppsyn och mina rosiga kinder över att gå på en vanlig promenad med Galishimo har liksom långsamt blivit förbytta till ett sammanbitet leende och mummel om att det var då själva fan att jag inte vågar rida honom ute i skogen. Varför i helvete ska det vara så jävla svårt?! Så Anita höll lite låg profil idag, som den kloka dam hon är. Jag hade tagit ned Galishimo till den upskottade ridbanan och under lite nervöst tramp från både Galishimo och mig, så hade jag tagit mig upp. Så hade vi börjat skrittar runt lite på den lilla uppskottade fyrkanten. Men så ser jag i ögonvrån hur Anita sitter på Montys rygg, halvvägs förbi en liten uppskottad snödriva, och tittar ut mot fältet. "Vad gör ni där borta?" frågar jag. "Nämen vi tänkte på det fina vädret. Och att du kan följa oss på en liten tur." sa hon, och hennes häst Monty tog två steg till ut