Alla klarar 30 meter
Det har väl börjat märkas av i stallet att jag inte är så nöjd över att jag inte vågar rida Galishimo på uteritter. Min glada uppsyn och mina rosiga kinder över att gå på en vanlig promenad med Galishimo har liksom långsamt blivit förbytta till ett sammanbitet leende och mummel om att det var då själva fan att jag inte vågar rida honom ute i skogen. Varför i helvete ska det vara så jävla svårt?!
Så Anita höll lite låg profil idag, som den kloka dam hon är. Jag hade tagit ned Galishimo till den upskottade ridbanan och under lite nervöst tramp från både Galishimo och mig, så hade jag tagit mig upp. Så hade vi börjat skrittar runt lite på den lilla uppskottade fyrkanten. Men så ser jag i ögonvrån hur Anita sitter på Montys rygg, halvvägs förbi en liten uppskottad snödriva, och tittar ut mot fältet.
"Vad gör ni där borta?" frågar jag.
"Nämen vi tänkte på det fina vädret. Och att du kan följa oss på en liten tur." sa hon, och hennes häst Monty tog två steg till ut i solskenet och snön.
"Jamen va...?" mumlade jag och kom efter med Galishimo.
"Vi tänkte bara ta en jätteliten ridtur. Kanske bara några meter. Så han får plumsa lite, lilla Galishimo."
"Ja... jaja... vänta på oss bara..." säger jag och får en klump i magen och känner mig skitlöjlig och driver stelt på Galishimo. Galishimo svarar lika stelt på min drivning och så går vi båda med ögon stora som tefat ut i snön.
Efter tio meters spännande uteritt så stannar vi en stund och hämtar andan.
"Du ser den där vägen, 30 meter bort. Vi borde kunna gå till den, eller vad tror du?" säger Anita pedagogiskt och hennes häst Monty rullar med ögonen och suckar.
Katarinas och Galishimos ögon är fortsatt stora som tefat.
Men 30 meter är ju 30 meter. Alla klarar 30 meter. Vi också.
"Sedan kan vi ju följa vägen bara en liten liiiten bit...." log Anita och Monty vände långsamt sitt kloka huvud mot Galishimo.
"Javisst... javisst..." sa jag motvilligt och kände hur knuten i magen växte, och växte... tills jag knappt kunde prata.
Och så skrittade vi stelt och tittigt efter den lilla vägen.
"Och nu..." sa Anita igen och fortsatte:
"Så vore det HIMLA trevligt om du kunde berätta vad du ska göra i påsk."
"Men jag kan knappt andas... jag kan knappt prata."
"Jag hör det."
"Jag koncentrerar mig ju på att SLAPPNA AV. Jag håller på att få kramp i ett ben!" halvskriker jag.
"Ja. Men nu är det så här. Att jag skulle bli gruvligt besviken om vi skrittar här i solskenet tillsammans och du skulle förvägra mig att berätta om dina påskplaner." förtydligade sig Anita. Så under en mycket stel och spänd häst, och under nervöst mummel, försökte jag prata lite om påsken.
Sedan red vi en liten vända och allt gick verkligen bra, och när vi kom tillbaka till ridbanan så kände jag mig lättad och glad och travade runt massor med Galishimo. Ett riktigt ridpass blev det. Som förr. Tills han blev alldeles trött. Så mycket har jag inte ridit och tränat honom på hela vintern. Anita och Monty skrittade förstrött omkring och tittade på Galishimos prestation. När han äntligen blev trött så log Anita och sade:
"Vad tror du Katarina... om vi tar en liten uteritt till?"
Jag nickade, lite modigare denna gång, och Galishimo plumsade ivrigt ut i snön igen.
.
Så Anita höll lite låg profil idag, som den kloka dam hon är. Jag hade tagit ned Galishimo till den upskottade ridbanan och under lite nervöst tramp från både Galishimo och mig, så hade jag tagit mig upp. Så hade vi börjat skrittar runt lite på den lilla uppskottade fyrkanten. Men så ser jag i ögonvrån hur Anita sitter på Montys rygg, halvvägs förbi en liten uppskottad snödriva, och tittar ut mot fältet.
"Vad gör ni där borta?" frågar jag.
"Nämen vi tänkte på det fina vädret. Och att du kan följa oss på en liten tur." sa hon, och hennes häst Monty tog två steg till ut i solskenet och snön.
"Jamen va...?" mumlade jag och kom efter med Galishimo.
"Vi tänkte bara ta en jätteliten ridtur. Kanske bara några meter. Så han får plumsa lite, lilla Galishimo."
"Ja... jaja... vänta på oss bara..." säger jag och får en klump i magen och känner mig skitlöjlig och driver stelt på Galishimo. Galishimo svarar lika stelt på min drivning och så går vi båda med ögon stora som tefat ut i snön.
Efter tio meters spännande uteritt så stannar vi en stund och hämtar andan.
"Du ser den där vägen, 30 meter bort. Vi borde kunna gå till den, eller vad tror du?" säger Anita pedagogiskt och hennes häst Monty rullar med ögonen och suckar.
Katarinas och Galishimos ögon är fortsatt stora som tefat.
Men 30 meter är ju 30 meter. Alla klarar 30 meter. Vi också.
"Sedan kan vi ju följa vägen bara en liten liiiten bit...." log Anita och Monty vände långsamt sitt kloka huvud mot Galishimo.
"Javisst... javisst..." sa jag motvilligt och kände hur knuten i magen växte, och växte... tills jag knappt kunde prata.
Och så skrittade vi stelt och tittigt efter den lilla vägen.
"Och nu..." sa Anita igen och fortsatte:
"Så vore det HIMLA trevligt om du kunde berätta vad du ska göra i påsk."
"Men jag kan knappt andas... jag kan knappt prata."
"Jag hör det."
"Jag koncentrerar mig ju på att SLAPPNA AV. Jag håller på att få kramp i ett ben!" halvskriker jag.
"Ja. Men nu är det så här. Att jag skulle bli gruvligt besviken om vi skrittar här i solskenet tillsammans och du skulle förvägra mig att berätta om dina påskplaner." förtydligade sig Anita. Så under en mycket stel och spänd häst, och under nervöst mummel, försökte jag prata lite om påsken.
Sedan red vi en liten vända och allt gick verkligen bra, och när vi kom tillbaka till ridbanan så kände jag mig lättad och glad och travade runt massor med Galishimo. Ett riktigt ridpass blev det. Som förr. Tills han blev alldeles trött. Så mycket har jag inte ridit och tränat honom på hela vintern. Anita och Monty skrittade förstrött omkring och tittade på Galishimos prestation. När han äntligen blev trött så log Anita och sade:
"Vad tror du Katarina... om vi tar en liten uteritt till?"
Jag nickade, lite modigare denna gång, och Galishimo plumsade ivrigt ut i snön igen.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar