Ett års träning på ridrädsla

För exakt ett år sedan försökte jag sätta mig i en vanlig sadel, efter att ha hållit mig hårt fast i en stadig westernsadel. Jag fick fullständig panik. Jag klarade inte av att sätta mig ned helt i sadeln och var så rädd att jag skakade. Jag klarade inte av att rida ens en meter utan satte mig bara upp och försökte genomlida ångesten. När jag väl satt av så grät jag och hatade mig själv. Jag hatade mig själv för att jag inte klarade av att rida min unghäst och för att jag "förstörde honom" med inkonsekvent träning.

Idag, ett år senare, satte jag mig upp utan problem, och trots att Galishimo var både lite vild och yster i vårblåsten, så hade jag en väldigt rolig stund. Jag kan pressa honom utan problem och har ingen oro när han är lite instabil eller busig. Tänk att det värsta gick över! Tänk att man ett år senare kommit så mycket längre. Det gällde att inte ge upp. Att kämpa med honom och lära känna honom och ge det tid. Då går det. Allt går. Om man inte ger upp.

För mig är det en enorm seger att känna att jag börjar hitta tillbaka till mig själv. Att jag börjar bli den som jag var innan olyckorna under inridningen. Att kunna rida, njuta och även skratta av lite fart och fläkt. Det är en enorm lättnad. Det har tagit mig flera år att komma tillbaka igen, men nu är jag nästan där!

Och en sak är säker, araben Galishimo blev INTE förstörd av att ha en rädd ryttare.

Vi har kanske inte bara gjort framsteg i samma takt som de andra. Men vem tävlar om det?