Livet är förändring

  Vi som sade att vi inte skulle renovera mer på ett tag, faktiskt senast i söndags sade vi det... och nu spekulerar vi på att göra om hans kök. Det finns bara för mycket energi och glädje för att bara sitta stilla och göra ingenting, och hans budget håller för fler förändringar. Så vi funderar på olika lösningar och hur man skulle kunna göra det riktigt fint. Precis som i allt annat vi skapar, så är han angelägen om att jag ska vara med på resan. Att det blir utformat på ett sätt som jag gillar, som jag tror på. Vi märker dessutom att vi har samma smak, liknande ramar. Ingen av oss behöver överdåd och lyx. Men lite värme. En dutt färg. Lite nytt. Lite extra hemkänsla men inte perfektion. Mysig belysning mörka kvällar.  Det känns lite som att hans hus långsamt börjar förvandlas till ett drömhus, en liten bit i taget. Det skapar så mycket positiv energi, och jag känner mig inspirerad, och full av drömmar och framtidsplaner.   "Jag är så glad att jag fann dig till slut." säger

  Nu är nedre hallen i princip klar och färdigmålad, vi har bara inte satt upp alla krokar, och saknar två kvartslister. Men i det stora hela är den klar. Den yttre delen av hallen har samma färg som trappen och dörrarna i den övre hallen. Sedan går resten i rummet i vitt.  Det känns lite overkligt och som att jag inte riktigt kommit i kapp allt med tanken. Vi har inte dejtat i fem månader ännu men vi verkar dra igång varandra på ett väldigt bra sätt. Jag kan bli lite förvånad när jag tänker på det, och undra hur vi orkat renovera sovrummet, trappen, övre och undre hallen på denna tid. Framför allt trapprenoveringen, det var ett hästjobb. Men det har gått lekande lätt och vi är så överens om allt. Det flyter bara på.  Jag har tömkört Ares också och han är så otroligt enkel och duktig. Jag hinner inte med i tanken där heller. Vi gör våra övningar och om något går tokigt så kan jag vid samtliga tillfällen härleda de felen till mig själv. Vid sådana tillfällen byter jag bara mitt beteende

  Helg-jobben i Jonatans hus börjar ge resultat! Den övre hallen är nästan klar! Jag fann en äldre trästol som verkade ha sett sina bästa dagar, vi målade om den och klädde om tyget på den. Det blev så fint, den blev som ny igen!  Hallen ser otrolig fin ut. Vi har målat om tak och väggarna vita, vi har målat om dörrarna, och lagt helt nytt golv. Det blir så fint och harmoniskt.  Största projektet just nu är entréhallen och den börjar också närma sig sitt slut. Jag har ett lager färg kvar i ytterhallen och vi har målat flera lager vitt på de övriga väggarna även där. Vi har använt samma färg (Lapptussans dawm) hela vägen från entrén, trappen och upp till övre hallen. Sedan har vi skalat av entréhallen rejält från hallmöbler för att skapa ett ljusare och mer öppet utrymme, men det dröjer nog till nästa helg innan jag kan presentera resultatet där!  Det är så kul att det finns så mycket att göra i huset. Vi har ju bara dejtat i fem månader, men eftersom jag fått så mycket inflytande i för

Nu är det hårt och knöligt i hagarna. Efter en period med tung lera, som skapat djupa gropar i marken, så kom nu minusgraderna. Groparna och ojämnheterna blev isande fasta. Det är allt annat än enkelt för en häst att ta sig fram i den frusna, gropiga marken. De flesta hästar lyfter ett ben i taget och känner efter var de ska hitta ett stabilt kliv, för att ta sig framåt. De rör sig inte mycket i onödan nu. Om någon vecka ska snön komma, då blir det betydligt bättre underlag. Så det är något vi får stå ut med en liten stund.  Eftersom Ares bara är tre år så har jag haft på känn att han inte mår toppen av att stå stilla runt en höbal och knappt röra sig. Jag märkte det när jag tog ut honom på en liten tömkörningstur på en lunchrast, det kliade i kroppen på honom. Han ville inte vara stilla. Han ville trava. Han gick baklänges i stället för att stå stilla. Han snirklade sig som en orm åt höger och vänster.  "Jag hör dig, jag hör dig." svarade jag snällt och tog honom till ridban

Nu börjar jag känna mig mer i mål med lastträningen. Denna höst har jag lasttränat Ares tre gånger, en gång körde vi runt stallet, i lördags körde vi en raggarrunda på stan, och i söndags åkte vi till Skellefteå Ridklubb och tittade oss omkring. Detta mycket för att testa att han var lika positiv på "andra lastningen" efter att han varit ute och sett sig omkring lite. Det är ju vanligt att hästar kan vara mindre villiga att kliva in en andra gång i transporten efter att de exempelvis varit på träning och är trötta mentalt. Men nu fick Ares bara gå runt och chilla lite, så han var inte så mentalt slut när han skulle gå in igen. Allt för att samla trevliga erfarenheter!  All träning med Ares och transporten har alltid gått bra och odramatiskt utan bakslag. Vi har alltid varit två som hjälpts åt, utifall det skulle bli problem. Jag är så glad att jag varit grundlig i detta.  Men ändå kan det nypa till lite, någonstans i hjärtetrakten. Jag vet inte hur många gånger jag och Galish

  I helgen drog vi igång en renovering av övre hallen och även den nedre hallen i Jonatans hus. Eller vi började lite tidigare än så, då vi målade dörrarna i övre hallen i samma färg som trappen förra veckan. Men nu håller vi på att lägga nytt golv i den över hallen, och att spackla, slipa och preparera nedre hallen och entrén för en ommålning och lite nya hallmöbler.  Det var ju ganska djärvt att börja renovera tillsammans i somras, då vi knappt kände varandra. Jag kände stor entusiasm men var även rätt så orolig och rädd för att sovrummet inte skulle bli bra, och vi visste inte om vi tänkte på samma sätt, eller skulle samarbeta bra. Så det var ju lite spännande på fler än ett sätt. Men resultatet blev ju superbra! Sedan jobbade vi ihop oss för en trapprenovering, och även där kändes det lite läskigt och jag funderade både en och annan gång på vad vi gett oss in i. Men vi hjälptes åt, och trappen blev ju jättebra, även den, och jag är väldigt stolt över slutresultatet.  Så vi är nog l

Ares blir ganska grundligt transporttränad. Jag har gjort det i perioder, sedan jag köpte honom, för ett år sedan. Mycket på grund av att jag har dåliga erfarenheter med min förra häst, då Galishimo fick panik och sparkade sig blodig under transportfärden i början. Men jag vill inte heller åka på kurs och fastna på stallplanen med en mentalt trött häst som inte orkar gå in i transporten, när man själv är trött och vill hem. Det löser sig ju alltid, ofta kommer folk till undsättning, och förr eller senare brukar man få in en ovillig häst, men jag vill bara inte vara i en sådan situation.  När jag åker på kurs, eller åker till ridhuset, så är det träningen jag vill fokusera på, och inget annat. Jag vill också kunna åka iväg med honom själv i framtiden, utan att vara beroende av någons hjälp. Men det kan få dröja några år, jag har inte bråttom.  Sedan får man ju köpa att en och annan tycker att det är onödigt att transportträna en så snäll och lugn häst. Andra inser att snällheten och lug

Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de