Härliga steg och ridhuskort!

Nu är det hårt och knöligt i hagarna. Efter en period med tung lera, som skapat djupa gropar i marken, så kom nu minusgraderna. Groparna och ojämnheterna blev isande fasta. Det är allt annat än enkelt för en häst att ta sig fram i den frusna, gropiga marken. De flesta hästar lyfter ett ben i taget och känner efter var de ska hitta ett stabilt kliv, för att ta sig framåt. De rör sig inte mycket i onödan nu. Om någon vecka ska snön komma, då blir det betydligt bättre underlag. Så det är något vi får stå ut med en liten stund. 

Eftersom Ares bara är tre år så har jag haft på känn att han inte mår toppen av att stå stilla runt en höbal och knappt röra sig. Jag märkte det när jag tog ut honom på en liten tömkörningstur på en lunchrast, det kliade i kroppen på honom. Han ville inte vara stilla. Han ville trava. Han gick baklänges i stället för att stå stilla. Han snirklade sig som en orm åt höger och vänster. 

"Jag hör dig, jag hör dig." svarade jag snällt och tog honom till ridbanan, som faktiskt hade ett helt okej underlag, släppte honom lös från alla linor, och smackade på honom. 

Och som han sprang! Jag lät honom lättat galoppera runt flera varv, ivrigt påhejad av mig, i vilka varv han ville, och efter några minuter började jag filma hans energi och glada steg, och det filmade jag i fyra minuter innan han började lugna ned sig. 

Sedan kom de där energiska kliven och det låga huvudet och hela den häftiga kroppen som bara skopar sig fram i rejäla kliv. Han svettades lite lätt och var andfådd. Och riktigt lycklig. Jag var också lycklig. Bara av att få se honom. Bara av att få vara hans matte. 

Efter detta tömkörde jag honom litegrann igen. Då gick det bättre. Han var lugn och glad. Snäll och lydig. Stod stilla och väntade fint. Nöjd över att få springa av sig alla myror i brallorna. Utan någon som bromsar eller hindrar behovet. 

Nu har jag dessutom blivit medlem i Skellefteå ridklubb igen! Lastningen från förra veckan gick så otroligt bra, och det kändes så tryggt att åka iväg med honom. Jag hade ju som mål att lösa medlemskap och börja använda ridhuset år 2024 men nu löste jag ett sent medlemskap i stället, så jag även kan vara där i november och december. "Välkommen tillbaka!" sade ridläraren, och slog nöjt ihop händerna, och gladdes över att jag nu hade min nya ponny att utvecklas med. Det kändes riktigt bra! 

Jag tänker att vi kan bara ha grimma, eller tömköra honom försiktigt, introducera honom till ridhuset i lugn och ro, utan krav. Så får han vänja sig vid miljön och ljuden. Det jag tror att han kommer att tycka är mest spännande blir nog alla hästar som kan komma och gå. Han brukar blåsa upp sig lite och vilja stirra på nya hästar, tydligen var hans mamma precis likadan. Men ganska snabbt inser han nog att dom inte kommer att vilja hälsa på honom, och att det inte är vad man gör i ridhuset, att samma regler gäller där som på ridbanan på Brönet. 

Det känns i alla fall jättekul. All lastträning jag gjort, jag som verkligen hatade att lastträna i början. Jag har fortsatt att nöta de olika momenten tills jag haft den rätta, trygga, magkänslan med honom. Och nu börjar det lossna. Snart blir det fler utflykter!