Vi transporttränar lite till

Ares blir ganska grundligt transporttränad. Jag har gjort det i perioder, sedan jag köpte honom, för ett år sedan. Mycket på grund av att jag har dåliga erfarenheter med min förra häst, då Galishimo fick panik och sparkade sig blodig under transportfärden i början. Men jag vill inte heller åka på kurs och fastna på stallplanen med en mentalt trött häst som inte orkar gå in i transporten, när man själv är trött och vill hem. Det löser sig ju alltid, ofta kommer folk till undsättning, och förr eller senare brukar man få in en ovillig häst, men jag vill bara inte vara i en sådan situation. 

När jag åker på kurs, eller åker till ridhuset, så är det träningen jag vill fokusera på, och inget annat. Jag vill också kunna åka iväg med honom själv i framtiden, utan att vara beroende av någons hjälp. Men det kan få dröja några år, jag har inte bråttom. 

Sedan får man ju köpa att en och annan tycker att det är onödigt att transportträna en så snäll och lugn häst. Andra inser att snällheten och lugnet kommer med grundlig träning. Och det är svårt att övertyga den första gruppen om att Ares inte bara "är" bra, utan att han får den tid han behöver. 

I helgen fick Ares i alla fall gå in, äta lite, vi stängde rampen och körde ett varv runt stallet. Sedan lastade vi ut honom igen. No big deal. Mina tidigare olustkänslor inför att transportträna Ares är borta, och jag känner mig harmonisk, positiv och trygg. Inte alls som i våras när jag var betydligt mer nervös men bestämde mig för att bita ihop och bara genomföra det. Den mentala tröskeln har jag nu kommit över. 

Jag hoppas vi kan göra om detta några gånger lika odramatiskt och lugnt som det är nu. Nästa år är det ju dags att börja göra lite fler utflykter.