Påskjutet

Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig. 

Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också. 

Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker det går för snabbt och är ovan alla rörelser, och börjar fundera om bromsen verkligen sitter. Han är ju för ung för att förstå en halvhalt också, så man får ju inte småfippla med för många kommandon.

Så nu har jag bett Ares trava ungefär ett varv på volten, eller ett halvt varv, och skrittar sedan en liten bit innan vi travar igen. Så han liksom inte börjar älga iväg allt för entusiastiskt, utan att han vet att det kommer en tempoväxling till skritt inom kort. Puh! Den övningen gjorde han gärna och då blev traven lite mer lugn och långsam så jag kom in bra i takten. Gasen kan vi plocka fram senare. 

Jag är tacksam över det mentala stödet i ridningen som jag får av Jonatan. Några saker upprepar han ofta till mig. 
"Att rida en unghäst är inte en tävling."
"Du behöver absolut inte vara bäst."
"Det du vill göra nästa vecka kan du göra nästa år också"