Fortsatt lyckad träning med hästtransport

Nu börjar jag känna mig mer i mål med lastträningen. Denna höst har jag lasttränat Ares tre gånger, en gång körde vi runt stallet, i lördags körde vi en raggarrunda på stan, och i söndags åkte vi till Skellefteå Ridklubb och tittade oss omkring. Detta mycket för att testa att han var lika positiv på "andra lastningen" efter att han varit ute och sett sig omkring lite. Det är ju vanligt att hästar kan vara mindre villiga att kliva in en andra gång i transporten efter att de exempelvis varit på träning och är trötta mentalt. Men nu fick Ares bara gå runt och chilla lite, så han var inte så mentalt slut när han skulle gå in igen. Allt för att samla trevliga erfarenheter! 

All träning med Ares och transporten har alltid gått bra och odramatiskt utan bakslag. Vi har alltid varit två som hjälpts åt, utifall det skulle bli problem. Jag är så glad att jag varit grundlig i detta. 

Men ändå kan det nypa till lite, någonstans i hjärtetrakten. Jag vet inte hur många gånger jag och Galishimo lasttränade, och hur många gånger vi parkerat på precis samma plats, med precis samma bil och transport, och lastat ur Galishimo. Som jag fick kämpa. Det var så otroligt mycket osäkrare och svårare med Galishimo. Samtidigt så lärde jag mig mycket av honom, och jag har ett annat, mer tålmodigt och ödmjukt, tänk i lastträningen idag än vad jag hade med Galishimo. Jag åkte exempelvis inte på utflykter bara för att lasta i och ur honom. Utan när jag åkte iväg med Galishimo så var det träning som gällde. Och då var han ju tröttare när han skulle åka hem och fick lättare panik halvvägs på resan hem. Och så plötsligt försvann han i kolik, och nu fattas han mig. Och två år senare står vi på vår gamla plats, enligt vårt invanda mönster, och Galishimo har blivit utbytt med en annan häst. Och där går jag omkring och är jätteglad. Och tycker allt går så mycket lättare. Då får jag nästan lite skuldkänslor. 

Jag märker att det kan sticka till lite i hjärtat varje gång det är "första gången" Ares gör något som Galishimo gjorde ofta. Men efter andra och tredje gången så känns det inte lika jobbigt. Jag gillade ju alla dessa upplevelser med Galishimo, annars hade jag ju inte velat upprepa dem med en ny häst.  

Och nu var det "första gången" Ares testade ridslingan utanför ridhuset. En liten runda som kanske är 500 meter som löper lite slingrigt mellan träden, runt en ridbana. Där Galishimo gärna trivdes med att gå som avrundning efter att vi varit i ridhuset. Ares trivdes också där. 

Det har blivit lite av en rutin, att efter vi är klara med Ares träning så åker vi till Jonatans hus och fortsätter fixa med renoveringen. Snart kommer vi till ett slut med både övre och undre hallen. Jag tror det är två helgers jobb kvar, ungefär. Vi målar flera ytor och väggar vita, vi skapar öppna ytor och ro. Det blir så bra!