Livet är förändring

Nu efter att han skadat sig så är det DENNA bild jag tittar på för att motivera mig! Bilden tog jag på Elin som lånade Galishimo för andra gången, jag tror det var i onsdags. Elin vågade skriva ännu ett kapitel i Historien om det lilla krysset med att rida honom över det lilla krysset upprepade gånger! Ibland så blev det otroligt fina och lugna hopp, men vid ett tillfälle lämnade Galishimo bara förödelse efter sig. Ska man riva det lilla krysset så ska man tydligen riva ordentligt! Och har man inte rivit det tillräckligt bra så kan man ju smocka till krysset med bakfötterna och ge krysset en jäkel så det lär sig veta hut. Krysset, alltså. Galishimo var säker på att det lilla krysset var ute efter honom. Helt säker. Det fanns inget annat sätt att överleva... 

Innan Galishimo begick Kamakazie-självmord när han (med tömkörningsgjord) longerades över det lilla krysset så hade jag faktiskt den riktiga körselen på honom en vända till. Vi fick dessutom en liten genomgång av stallägaren om vad det innebär att köra och vad en sele är, sådana saker. Jag har lärt mig vad en bukgjord är, och varför den finns, vad en däckelgjord är och vad man ska tänka på när man fäster den där större lokdelen på hästen. Det där med vad en "svanskappa" är och att jag trodde det var en direktlänk till närmaste akutmotagning, visste vi ju redan. Men Galishimo klarar en tråd under rumpan utan att sparka. Det var inte det värsta han varit med om! Han är van sin tokiga matte. Det är bara att bita ihop så länge man kan! Sedan fick han knalla runt med en skramlande kedja och visa för alla och envar vilken modig häst han var. Mitt på parkeringen höll vi till så att alla på väg till och från stallet kunde beskåda underverket. Kanske höll jag eventuellt till där ä

Idag fortsatte vi på historien om det lilla krysset och Galishimo. Han skulle longeras över det lilla krysset, som han gjort sedan februari. Denna gång fick han tyvärr panik över krysset och försökte slita sig. När jag höll emot och vägrade släppa den panikslagna araben så sparkade sig själv på benet, och föll omkull. Sedan såg man hur den lilla vita sockan på hans vänstra bakben sakta färgades rött. Rött... precis som han blödde för två år sedan när han punkterat en artär, men inte lika mycket blod. Men tillräckligt för att jag skulle bli orolig och lite smått förtvivlat be Katarina och Anita om hjälp. "Ring inte veterinären förrän du tvättat bort allt blod." sa Katarina sakligt. "För du vet inte hur såret ser ut förrän du ser det." lade hon till. Så himla klokt och inte alls vad jag själv planerade. Jag planerade att springa runt planlöst i cirklar och vara ledsen över att min häst höll på dö. Så jag tvättade såret och spolade bort allt blod, ordentligt.

Idag var det läskigt med körsele. Den satt ju fast på hela hästkroppen och knep bak i rumpan. Galishimo blev hemskt olycklig. Han fick därför ta små pauser för att stoppa munnen full med gräs, så kallad "tröstätning" men den stora hästsorgen och bedrövelsen gick inte över förrän vi vände hemåt igen. Då glömde han av att han hade den. Det var ju hemväg. Då finns det ju förstås massor att fira!

Såklart du ska rida! Sa jag självsäkert till Linda som hälsade på från Kiruna och hon sken upp. Och så kunde jag stå där som en värdsvan hästägare och säga saker som "Han är jättesnäll" och "Håll bara i dig i snöret i sadeln så går det så bra så..." och andra underliga saker som jag aldrig trodde jag skulle säga om min häst.  Linda blev hur glad som helst, och red och red och gjorde volter och galopperade och fnissade och klappade honom... sedan red hon ut med honom och berömde honom ännu mer. Och Galishimo sprang runt med glittrande ögon och spetsade öron och försökte glatt göra allt hon bad honom om. Jag tror han tycker om fnissiga och glada tjejer. Men sedan var Galishimo trött, han kämpade glatt på men det har varit många långa ridturer på sistone.  Jag tror en liten arab snart gjort sig förtjänt av en ordentlig vila...    Tack snälla Linda för besöket och kom gärna tillbaka!

  I lördags så tog jag Galishimo på en galopptur på rakbanan. Vilket känns en gnutta overkligt. Eller inte bara lite. Det känns fullständigt och vansinnigt overkligt att jag tar ut min häst på att galoppera honom ute alldeles bredvid en tågbana. Det är bara inte verkligt. Inte han. Inte jag. Inte vi. Vi skulle aldrig komma dit. Vi är inte typerna som klarar av att galoppera fram i naturen under kontrollerade former för att konditionsträna.  Det är bara andra som gör det, inte vi. Dessutom så är Galishimo väldigt tittig och kastar sig i sidled för blommor, vägpinnar, stenar, porlande diken och osynliga monster. Jag ler bara och fortsätter. Men det är väl för att jag känner att han lyder mig för allt han är värd... och att de där sidoskutten bara är små impulser han inte riktigt har styr på. Han känns inte alls intresserad av att vända, trotsa eller byta tempo från det tempo jag bett honom hålla. Vilket känns overkligt. Allt är overkligt. Det kan bara inte vara sant. L

Igår lånade jag en körsele till Galishimo. Jag satte på honom den försiktigt, den hade en loksele framme vid halsen och sedan en liten sele och en rem som gick under svansroten, en så kallad "svanskappa". Jag har flera gånger funderat på hur Galishimo kan tänkas reagera på en rem som sitter under svansen och i mitt sinne så har det alltid varit lite vanskligt, då jag har föreställt mig att han ska flippa ut och sparka en hel del. Vissa tjejer vägrar ha stringtrosor, och lika många hästar vägrar väl ha svanskappa, tänkte jag. Saker som skär in i baken kan ju alltid väcka irritation. Men nä... Galishimo knep ihop rumpan och såg ut att fundera lite i början, men i det stora hela så var han jättenöjd med sin nya uppgift. Faktiskt helnöjd. Han har blivit så väldigt annorlunda på sista tiden, Galishimo. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Det känns inte alls som min förtjänst att han blivit så snäll och tolerant, mer som att han mognat och blivit vuxe

Ibland kan man låta en film tala för sig själv... det här är ett sådant tillfälle! :) Jag är så stolt över att jag kan rida ut med honom ensam nu. Bättre sent än aldrig! Så otroligt skönt att jag aldrig gett upp! Han är jätteduktig!

Mammas hundvalp Sicko hälsar ju på titt som tätt. Det här var andra besöket under min semester och han var vildare än någonsin. Mamma var lite trött när hon kom med honom och sa att han var ovanligt vild. Jag lovade att ta hand om honom och "trötta ut" honom så han skulle vara snäll. Jag tänkte att en liten längre promenad och lite stadsträning i centrala staden borde ta musten ur den lille parveln... särskilt om jag ställer lite krav på att han ska gå i koppel fint. Det borde ju verkligen trötta ut det lilla hundhuvudet... Han är ju så UNG, tänkte jag. Fem timmar senare låg jag utslagen i sängen och orkade inte aktivera mig mer. Sicko däremot var på topp. Han vann energi-racet och jag förlorade. Mamma såg dock lite mer utvilad ut och kvittrade glatt, när hon satte på kopplet på en väldigt glad och pigg Sicko, för att åka hem med honom. Själv kved jag självömkande från sängen: "Jag orkar inte kliva upp! Jag orkar inte säga hej då ens! Åk bara!" Mamma fnitt

När man har semester hinner man med att filma och klippa ihop en liten filmsnutt också. Och le fånigt. Det finns alltid tid att le fånigt. :)

Ser ni Galishimos svullnad på halsen?! Jag upptäckte den inte på allvar förrän jag tittade på bilderna i datorn men såg det tydligt när jag ryktade honom idag. Jag funderade en stund vad det kunde vara som orsakat en sådan svullnad, om han blivit biten eller sparkad där.. Sedan insåg jag ju att han ju blev vaccinerad för fyra dagar sedan. Han måste ha fått någon slags biverkning, stackarn. Så nu är han matt i pälsen, har regnskållor och svullen hals. Jag får lite dåligt samvete över hoppträningen men han var ju pigg på att hoppa... men nu får han vila tills svullnaden lagt sig. Hoppas verkligen det är bättre i morgon! Livet är tufft som häst. Jag vill ta hem honom och stoppa om honom i min säng och handmata honom med morötter...  .

Jag kan inte sluta le över hur söt Galishimo blivit och hur bra han kämpade på med Elin! Det är bara magen som är lite rund just nu och som trycker fram sadelgjorden i armhålan på honom, och då glider sadeln fram. Så går det när man går på kraftigt grönbete... men nu kan jag ju rida honom själv ute så nu finns det så många möjligheter att banta ner honom. Jag ska vara noggrann med ett inte ha för bråttom med träningen så han får vara hel också. Men den här hjälmkameran kommer att följa med så ni får se hur det går!

Äntligen kom Elin, som tidigare ägt Galishimos helsyster Gezzina, och hälsade på! Hon har inte ridit sedan hon sålde sin egen häst men det märktes inte! Jag passade på att verkligen utnyttja henne idag och var väldigt specifik i mina önskemål. Jag ville att hon skulle rida Galishimo utan så stora krav på form eller finlir (citat: "Strunta i formen!")  men att hon skulle hålla honom sysselsatt med bommar, små hinder och ganska högt tempo. Galishimo kan ju redan springa fint som en fin häst, det kan jag lösa själv, men Elins styrka är ju hennes goda balans, följsamhet och oräddhet.  Det ville jag använda mig av så mycket som möjligt, eftersom jag själv inte är lika duktig inom just dessa områden. Så det var ju bara perfekt att låta henne rida när Galishimo kämpar sig över kryssen! Dom är så söta tillsammans!

Jag är supernöjd över framstegen med Galishimo nu, men samtidigt vemodig och besviken över att jag inte har någon i mitt liv som kan följa mig på resan. Så himla synd att jag blev ensam igen. Jag blev så förvånad och ledsen över det beskedet. En liten tröst är i alla fall att jag haft 5 945 sidvyer senaste månaden. Nästan sex tusen gånger den här månaden har någon tänkt något i stil med "Hur går det med den där Katarina som har den där araben nu egentligen..." och klickat in på min sida. Förmodligen består tre tusen klick av min mamma, men hon har ju faktiskt andra saker för sig än att klicka in på bloggen. Men sidvyerna hjälper mig lite nu när jag är ledsen. Det ger mig en känsla av att någon ändå kan ta del av de goda nyheterna. Då kan jag ju inte vara helt ensam. Inte helt. Det finns andra som följer mig på min resa. Tack ni! . 

Idag hade jag bestämt mig, jag hade till och med laddat hjälmkameran. Jag skulle ut och rida Galishimo ensam på uteritt. Han är redo! Jag är redo! Inget kan gå fel! Jag har ju ridit honom ute förut men inte egentligen särskilt långt från tomtgränsen och andra hästar har alltid varit i sikte. Jag ville rida ut på riktigt! Ensam! Utan dödsångest och överspänd häst! Inget kan gå fel nu! Förutom vädret då. Så snart jag tagit in Galishimo och börjat rykta honom så börjar det komma kastvindar, och plötsligt öser regnet ned. Jag fick ont i magen och tänkte att jag vågar inte ut ensam med Galishimo i dåligt väder, han brukar bli så svår att hantera då. Det är inget bra väder för en premiärtur med honom... Men man kan åtminstone sitta upp. Han kan ju vara svår att sitta upp på just utanför stallet, och då kan han trampa runt. Det kan jag öva på. Uppsittning i hällregn. Det är alltid något... ... men Galishimo stod som ett ljus och var lugnare än någonsin. Så då tänkte jag att det är väl

Jag har tyvärr ingen bra bild ännu, men Galishimo gör framsteg på longeringen. Han klarar nu cavalettin när jag höjt upp bommarna tio centimeter från marken, och så tar han krysset fint i både trav och i båda galopperna. Han är inte alls lika osäker på vart han har hovarna och han börjar se riktigt lugn och avspänd ut när han gör övningen! Snart är de värsta rengskållorna borta och då är det bara att göra det hela uppsuttet! Veterinären höll förresten med mig om att det var regnskållor och att jag borde kunna rida honom snart ändå. De behöver inte vara helt utläkta. Roligt, känns det! Mattes finaste, raraste lyckopiller.

Galishimo var livrädd för att befinna sig i spolspiltan i våras. Därför tog jag in honom i spolspiltan nästan varje dag i två månader och spolade av honom lite på fötterna. Han är ju alltid väldigt rädd om fötterna så det var väl det viktigaste området. Det var skrik och panik från början men det gick bättre och bättre. Sedan avbröt jag hästspolningen nu under någon månad. Men nu måste han ju tvättas och schamponeras in ordentligt med antibakteriellt schampoo. Nu är det inte övning längre. Nu är det hård verklighet. Han ska vara löddrig från topp till tå. Och det gick ju bara strålande. Helt strålande. Jag kunde leda in honom själv, spola igenom hela kroppen på honom, och schamponera helt utan problem. Förut har jag alltid haft hjälm på mig i spolspiltan eftersom han kan kasta sig, men nu hade jag ingen och det kändes helt onödigt. Under kvarten som det antibakteriella schampot skulle verka så hämtade jag lite "skimmelschampo" som jag aldrig använt på Galishimo förut, för a

Det är svårt att sjunka in i en "Happily Never After"-depression när Galishimo hela tiden har BEHOV. Galishimo råkade ha sitt regntäcke på sig under gassande sol i morse. Varmt, fuktigt hästsvett tätt paketerat under ett häst-täcke måste ju vara bästa tänkbara förutsättningar för hans bakterieinfektion att frodas fritt. Varmt, mörkt, fuktigt. Som ett litet mojsigt växthus för de små bakterierna. Då går det inte att matte äter glass och undrar vad det är för fel på folk. Då är det bara att pallra sig iväg. Omedelbart. Och i förbifarten av den omedelbara uttryckningen så kände jag mig tvingad att köpa löjligt dyrt bakteriedödande hästchampoo till Galishimos redan överfyllda apotek av skönhets- och exemprodukter... och en vojlok så han inte har varma (fuktiga) schabrak över regnskållorna när han rider och..  Nu har han en svart vojlok under sadeln som följer sadelformen i stället för ett större schabrak.  ...och en veterinär kanske hade varit bra.  Just ja. Finns de

Jag inledde ju semestern med att klippa av mig håret och vara fräsch och fin till sommaren. Jag skulle gå omkring nykär med sommarklänning och frisk häst och ha den bästa semestern någonsin! FÖGA anade jag att jag skulle sitta ensam och äta glass och maraton-titta på ändlösa avsnitt av "I död och lust" ("Happily Never After") och säga "VAD ÄR DET FÖR FEEEL PÅ FOLK?!" med glass fulla munnen när jag är på det 13:de avsnittet av en par som just gift sig och den ena partnern plötsligt hugger den andre i ryggen. Eller skjuter med gevär. Eller skär halsen av. "TITTA HUR DOM UPPFÖR SIG?! ALLTSÅ MÄNNISKOR!!" muttrar jag och tar lite glass till. Jag säger inte att jag är bitter. Jag säger inte att jag sörjer. Men det är mitt 13:de avsnitt. .

Galishimos krustor verkar ligga så illa så det är nog bara att ge upp planerna på fortsatt ridning ett tag framöver. Det var den hästsemestern. Första veckan gick åt människobyn och nu har han fått utslag i pälsen av värmen och regnet. Jag tittade igenom tågtidstabellen noggrant och tog på honom en fleecefilt på hans blöta päls och tömkörde honom på promenad i stället, nu under sommarkvällen. Jag tog den fina vägen efter tågbanan då underlaget är så plant och fast och perfekt för honom att promenera på. Men man kan inte ha tur jämt. Såklart det kom ett tåg. Jag kopplade genast bort honom från tömmarna och satte fast honom i en lång lina. Jag hade så tur att Linnea som red Maggie kom ifatt oss och visade oss att man kunde kliva av vägen på en äng och ställa sig lite vid sidan om, så man kom några meter till ifrån tåget. Och så blåste det förbi. Snabbt och mullrande. Vagn efter vagn. Jag stirrade spänt på Galishimo. Han tittade på tåget. Sedan tittade han på gräset. Sedan

Jag har funderat lite om det här med alla bilder och hur jag ska förbättra sitsen om jag rider ensam. Det går ju inte jaga folk att filma mig stup i kvarten heller. Så jag funderar faktiskt på att spara ihop till en filmkamera och ett stativ, så jag kan hålla koll på min träning. Vi får se om jag köper det redan under sommaren eller om jag väntar till nästa säsong. På hösten och vintern är ju ridbanan mestadels avstängd och hästen för vild. Men en kamera med stativ vore ju en hyfsat bra lösning!

Man säger att rutiner gör barn trygga. Det gäller nog vuxna också. Nu när jag kommit in i stallrutinerna igen, efter att Galishimo levt vildhästliv en vecka, så känner jag mig lugn och trygg igen. Vem orkar bry sig om relationer? Trams... Det finns bättre saker att ägna sig åt. Galishimo har halvsovit i spiltan när jag har lagt 20 minuter på att reda ut tovorna ur svansen så den blev alldeles lättkammad, len och behandlad med pälsglans. Det är dock en sak som förbryllar mig lite. Det är Galishimos förråd av täcken. Det växer och växer. För att inte nämna alla tuber och burkar han har för päls och hudskötsel. Han har snart fler skönhetsprodukter än vad jag har. Var det inte jag som verkligen satt stolthet i att låta barsk och norrländsk, och för fyra år sedan sagt: "Det där med täcken är bara joll. Hästar har päls. Man behöver inte packa in dem. De är gjord för att leva under växlande klimat. De är inga bäbisar." Vad hände med dessa uttalanden? Vad hände? Nu har Galis

Ofta när en relation tar slut så skäms jag så mycket att jag inte vågar eller orkar försöka igen. Sedan brukar jag bli väldigt orolig och få lite olustkänslor när jag ska försöka dejta igen. Jag skäms ofta väldigt mycket. Jag känner att andra undrar vad det är för fel på mig. Jag undrar om någon någonsin kommer att vilja satsa på just mig. Jag är rädd för frågor om varför jag är singel och varför jag inte har barn och liknande. Och så håller jag mig för mig själv och biter ihop alldeles för länge eftersom jag vill vara en duktig lidande martyr som ägnar mig åt självreflektion och citat om livet. Självklart för att ingen ska lägga huvudet på sned och nedlåtande säga: "Du kanske borde lära dig att leva eeeensam?" Jag är fett färdig med det. Jag ska prova igen. Och igen. Och igen. Jävlar i min själ. Jag ska prova så många gånger att jag plötsligt träffar en man som bara tycker att jag är fantastisk precis som jag är. Som kan peka på mig på håll och säga "Den där tje

Precis när man tror man har överlevt senast nämnda slagfält och precis stängt dörren till sin etta och precis pustat ut och precis tänkt att "Jag har ju åtminstone två veckor kvar av min semester! Än är det inte för sent att ha det riktigt bra!" så knackar det på dörren och jag får en sista kletig paj i ansiktet. Pojkvännen vill göra slut. Jag är per definition dumpad. "Det är inte du, det är jag. Jag kommer att sakna dig, och Galishimo, förstås. Säg bara till om du vill ha hjälp med något, jag ställer gärna upp ändå." Han vill satsa på det som är viktigast för honom, att förbättra relationen till sitt ex och sina barn. Löpningen och löparvänner. Så han får energi och blir stark. Han får inte energi och styrka av mig. Alltså människor.  Jag har aldrig riktigt helt fått fläng på dem. Ibland undrar jag om jag är av en annan art.  

Ni har kanske märkt att jag varit frånvarande på bloggen ett tag. Det är för att jag spontant bytte grepp och engagerade mig i människobyn under en vecka av min semester. Detta gjorde jag för att vistas bland människor som en vanlig människa, och fokusera på nya mänskliga relationer i stället för hästliga relationer. Om man säger så här; det skulle jag inte ha gjort. Människor är mycket mer komplexa. Semestern börjar med att jag glatt säger till person A något om person B som person C hör och berättar för person D som blir ledsen på person B eftersom även person E och F är inblandade. Jag blir förvånad att person C berättar vidare för person D och så söker jag stöd hos person G men längtar egentligen efter person H, I, J och K som känns viktigare att umgås med. Person B undrar dessutom flera gånger att när jag säger L så kanske jag i själva verket menar M men att jag kanske inte vill säga det och trots att jag står på mig om L så blir det hela ännu mer komplext när jag säger att de

Det är alltid bra att stämma av vart jag var för ett år sedan, annars ser man inte framstegen på samma sätt. Förra året hade jag hjälptyglar för att han slängde en massa med huvudet och det blev svårt att hålla kontroll på honom. Det är en skillnad jämfört med i år. Han är fortfarande vinglig och tittar på mycket, men inte alls som förra året. Sedan så svankade han lite mer ryggen när han galopperade, lite som en hängbro med längsta punkten precis under rumpan. I år så har jag fått honom lite mindre vinglig och lite rundare. Inom dressyren säger man att hästen "bär upp" ryttaren bättre när den rundar ryggen lite, och att den utvecklar bärighet. En annan skillnad motför förra året är ju att vi faktiskt HADE en sommar år 2014.  I år är det regn, blåst och ljumma vindar... ;) Sedan så ska man liksom lirka med den där bärigheten mer och mer för varje år. Det är bara upp till ryttarens kompetens (och hästens förutsättningar) hur långt man kan komma. Det är ungefär som

Det kändes som det var en hel del som föll på plats efter kursen. Jag fick inte så jättemånga tips, men de som jag fick håller mig sysselsatt ett tag framöver. Det viktigaste som jag försöker kämpa på ordentligt med nu är sitsen. Måste sluta luta mig framåt och sitta mer upprätt. Han bockar inte på ett sätt som kräver att jag alltid är redo, längre. Den tiden är förbi. Nu måste jag ställa om mig och våga sitta upprätt och våga luta mig tillbaka lite. Jag har ju "paniksnöret" att hålla fast mig i när han sprätter, så det är ingen fara. Dessutom så verkar vänstergaloppen verkligen ha satt sig. Fick lite tips om att kräva mer stöd på yttertygeln i traven för att ge hästen bättre balans, och det verkar ha gjort susen i flera av våra träningsmoment. Där ser man.... att så lite kan göra så mycket. 

Jag var nervös över lastningen. Galishimo har inte varit inne i en transport på två år. Och inte kände han någon större glädje att återse den heller. Antingen har han transporterats till flytt eller till veterinär. Såklart han var misstänksam. Tur att han är fruktansvärt besatt i mat och gick att muta in i transporten med morötter. På fem minuter så stod han missnöjd i transporten och visade ögonvitorna över den kränkning vi utsatt honom för, med munnen frenetiskt tuggande på morätter.  Sedan åka iväg. Helt otippat satt även Katta och Anette i baksätet och pratade muntert med varandra om hur kul det ska bli att följa med oss. "Vi ska inte kritisera dig för NÅT, du är bara bra som tar dig iväg!" log dom och verkade på allmänt gott humör. Vilket kändes skönt. Väldigt skönt. När vi lastade ut en lite svettig och kränkt arabhäst så började pulsen pumpa genom kroppen. "Ska jag rida på DET DÄR?!" undrade jag för mig själv när Galishimo, lite krullig på bringan av si

Så kom den, semestern! Nu är jag ledig i tre veckor och sparar lite semesterdagar ifall jag vill vara ledig på hösten eller våren. Det känns som vanligt lite overkligt. Som vanligt kan jag inte låta bli att rita streckgubbar utanför mitt kontor Den här semestern blir bättre än någonsin. Förra året hade jag avlivat terven och sörjde henne. Jag ville för det mesta vara ifred. Året innan dess skadade sig Galishimo akut och alla semesterdagar gick till skytteltrafik till och från stallet och rehabiliteringsträning.  I år är allt annorlunda. Jag har inte haft det så här bra på flera år. Jag har mycket mer energi och är inte alls lika utpumpad som jag brukar vara i början på semestern. Jag kommer att starta semestern i morgon med att gå på kurs med Galishimo. Allt blir spännande med den kursen. Att lasta honom, köra, träna och åka hem igen. Jag är nervös, förväntansfull, och väldigt, väldigt glad. Hoppas allt går bra!

Jag var tvungen att klippa ihop lite. Tänk att det är tredje och fjärde gången han rider, överhuvudtaget. Och hur sjukt hjälpsam Galishimo är när han försöker lära sig rida i traven. Gud vad fin Galishimo börjar bli. Allt tålamod man gett till honom, ger han nu tillbaka.

 I förrgår så var jag livrädd och blev helt introvert och fick djupandas för att ens skritta över det lilla krysset. Idag så kändes det mycket bättre och jag tog krysset i trav flera gånger! Galishimo tar det jättelugnt numer och jag red honom på en liten volt där han fick springa över cavaletti på ena sidan volten och hoppa över krysset på den andra, från trav. Det verkar som att han tycker den övningen är rolig och så snart han är över hindret så saktar han upp lite och fokuserar på cavalettin. Jag behöver bara hålla i mig i sadeln och vara glad. Och apropå hålla sig i sadeln och vara glad. Pojkvännen är nu på sin fjärde lektion och tränar lättridning. När man rider lätt så ska man stå och sitta i vartannat steg i takt när hästen travar. Det är svårt att kordinera lättridning om man inte är van så det blir lite skumpande i otakt innan man får ordning på det. Tror ni Galishimo har något emot det? Nej det har han inte. Han är fullt upptagen att trava så fint han bara KAN så pojkv