Tvättad och vaccinerad
Galishimo var livrädd för att befinna sig i spolspiltan i våras. Därför tog jag in honom i spolspiltan nästan varje dag i två månader och spolade av honom lite på fötterna. Han är ju alltid väldigt rädd om fötterna så det var väl det viktigaste området. Det var skrik och panik från början men det gick bättre och bättre. Sedan avbröt jag hästspolningen nu under någon månad. Men nu måste han ju tvättas och schamponeras in ordentligt med antibakteriellt schampoo. Nu är det inte övning längre. Nu är det hård verklighet. Han ska vara löddrig från topp till tå.
Och det gick ju bara strålande. Helt strålande. Jag kunde leda in honom själv, spola igenom hela kroppen på honom, och schamponera helt utan problem. Förut har jag alltid haft hjälm på mig i spolspiltan eftersom han kan kasta sig, men nu hade jag ingen och det kändes helt onödigt. Under kvarten som det antibakteriella schampot skulle verka så hämtade jag lite "skimmelschampo" som jag aldrig använt på Galishimo förut, för att tvätta svansen med. Skimmelschampo är utvecklat för vita hästar som lätt blir gulbruna av smuts i pälsen.
Det kändes så normalt så jag nästan fick nypa mig i armen. Galishimo som varit så spänd över vatten i hela sitt liv. Han som varit så bakskygg och haft farligt lätt för att börja sparka när han blir rädd. Det kändes fullständigt verklighetsfrämmande att han kan stå avspänd och genomblöt och inschamponerad i spolspiltan samtidigt som jag står bakom rumpan och gnuggar in svansen i skimmelschampo.
Som en helt vanlig häst. Som en helt normal duschning.
Och när veterinären kom med Galishimos sprutor och för att titta på hans utslag, så kunde jag stolt visa upp en skinande blank och stålgrå häst, med en vacker glänsande vit svans.
(Men för ett erfaret hästöga blev Galishimo genomskådad:
"Det här är en het och känslig häst, förstår jag." sa veterinären redan vid första klappen. Men då var jag så upprymd av duschen att jag inte kunde göra annat än att se vansinnigt stolt ut och nicka.)
.
Och det gick ju bara strålande. Helt strålande. Jag kunde leda in honom själv, spola igenom hela kroppen på honom, och schamponera helt utan problem. Förut har jag alltid haft hjälm på mig i spolspiltan eftersom han kan kasta sig, men nu hade jag ingen och det kändes helt onödigt. Under kvarten som det antibakteriella schampot skulle verka så hämtade jag lite "skimmelschampo" som jag aldrig använt på Galishimo förut, för att tvätta svansen med. Skimmelschampo är utvecklat för vita hästar som lätt blir gulbruna av smuts i pälsen.
Det kändes så normalt så jag nästan fick nypa mig i armen. Galishimo som varit så spänd över vatten i hela sitt liv. Han som varit så bakskygg och haft farligt lätt för att börja sparka när han blir rädd. Det kändes fullständigt verklighetsfrämmande att han kan stå avspänd och genomblöt och inschamponerad i spolspiltan samtidigt som jag står bakom rumpan och gnuggar in svansen i skimmelschampo.
Som en helt vanlig häst. Som en helt normal duschning.
Och när veterinären kom med Galishimos sprutor och för att titta på hans utslag, så kunde jag stolt visa upp en skinande blank och stålgrå häst, med en vacker glänsande vit svans.
(Men för ett erfaret hästöga blev Galishimo genomskådad:
"Det här är en het och känslig häst, förstår jag." sa veterinären redan vid första klappen. Men då var jag så upprymd av duschen att jag inte kunde göra annat än att se vansinnigt stolt ut och nicka.)
Jag vet inte vilka kemikalier flaskan innehåller. Men det vita blev VITT på Galishimo!
.
Kommentarer
Skicka en kommentar