Den här gången



Ofta när en relation tar slut så skäms jag så mycket att jag inte vågar eller orkar försöka igen. Sedan brukar jag bli väldigt orolig och få lite olustkänslor när jag ska försöka dejta igen. Jag skäms ofta väldigt mycket. Jag känner att andra undrar vad det är för fel på mig. Jag undrar om någon någonsin kommer att vilja satsa på just mig. Jag är rädd för frågor om varför jag är singel och varför jag inte har barn och liknande. Och så håller jag mig för mig själv och biter ihop alldeles för länge eftersom jag vill vara en duktig lidande martyr som ägnar mig åt självreflektion och citat om livet. Självklart för att ingen ska lägga huvudet på sned och nedlåtande säga:
"Du kanske borde lära dig att leva eeeensam?"

Jag är fett färdig med det. Jag ska prova igen. Och igen. Och igen. Jävlar i min själ. Jag ska prova så många gånger att jag plötsligt träffar en man som bara tycker att jag är fantastisk precis som jag är. Som kan peka på mig på håll och säga
"Den där tjejen! Hon är min! Jävlar i min låda vilken tur jag haft! Och det kommer en häst med på köpet! Hur tur får man ha?!"

Eller kanske inte ordagrant så. Men ungefär så. Det ska KÄNNAS så i alla fall! Jag ger mig inte!




.

Kommentarer

  1. Loubergskan16 juli 2015 kl. 08:37

    Vet du: jag tror ingen som läser tänker att det är nåt fel på dig, utan att du lever det alla vi andra lever i: livet!
    Det låter som att det är dina egna slutsatser du gör och att du har höga krav och förväntningar på dig själv.
    Sånt är livet! Och ju fler du dejtar desto mer vet du vad du inte vill ha. Du har ju pojkvännen Galo tills vidare.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Katarina Bildström16 juli 2015 kl. 09:32

      *fniss* "Loubergskan"... ;) Jo jag har ju min viktigaste partner in crime kvar... :)

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer