Dumpad

Precis när man tror man har överlevt senast nämnda slagfält och precis stängt dörren till sin etta och precis pustat ut och precis tänkt att "Jag har ju åtminstone två veckor kvar av min semester! Än är det inte för sent att ha det riktigt bra!" så knackar det på dörren och jag får en sista kletig paj i ansiktet.

Pojkvännen vill göra slut. Jag är per definition dumpad.
"Det är inte du, det är jag. Jag kommer att sakna dig, och Galishimo, förstås. Säg bara till om du vill ha hjälp med något, jag ställer gärna upp ändå."

Han vill satsa på det som är viktigast för honom, att förbättra relationen till sitt ex och sina barn. Löpningen och löparvänner. Så han får energi och blir stark. Han får inte energi och styrka av mig.

Alltså människor.  Jag har aldrig riktigt helt fått fläng på dem. Ibland undrar jag om jag är av en annan art.  




Kommentarer

  1. alia13 juli 2015 kl. 21:49

    <3

    SvaraRadera
  2. Katarina Bildström13 juli 2015 kl. 23:03

    Tack för ditt stöd :)

    SvaraRadera
  3. Lovisa14 juli 2015 kl. 19:06

    Skit i honom! Och det är alls inget fel på att inte ha några barn, snarare tvärtom! Du kan göra vad du vill och träffa vem du vill när du vill eller inte träffa någon alls. Jag är 29 år nu och rätt säker på att jag inte vill ha några barn. Lev ditt liv och skit i de där egoistiska snubbarna.

    SvaraRadera
  4. Katarina Bildström14 juli 2015 kl. 20:41

    Tack Lovisa! Jo, det finns en facebookgrupp som heter "Barnfri" där man kan diskutera om det verkligen är ett bra drag att skaffa barn, av olika skäl. Allt från överbefolkning och klimathot till pinsamma situationer i restauranger. Den är väldigt intressant... :)

    SvaraRadera
  5. lmd8328 juli 2015 kl. 00:12

    Jo, du är en annan art, du är från den där hemtrevliga planeten! <3
    Nu har jag en facebookgrupp jag genast ska gå med i.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer