Dressyrkursen

Jag var nervös över lastningen. Galishimo har inte varit inne i en transport på två år. Och inte kände han någon större glädje att återse den heller. Antingen har han transporterats till flytt eller till veterinär. Såklart han var misstänksam. Tur att han är fruktansvärt besatt i mat och gick att muta in i transporten med morötter. På fem minuter så stod han missnöjd i transporten och visade ögonvitorna över den kränkning vi utsatt honom för, med munnen frenetiskt tuggande på morätter. 

Sedan åka iväg. Helt otippat satt även Katta och Anette i baksätet och pratade muntert med varandra om hur kul det ska bli att följa med oss.
"Vi ska inte kritisera dig för NÅT, du är bara bra som tar dig iväg!" log dom och verkade på allmänt gott humör. Vilket kändes skönt. Väldigt skönt.

När vi lastade ut en lite svettig och kränkt arabhäst så började pulsen pumpa genom kroppen.
"Ska jag rida på DET DÄR?!" undrade jag för mig själv när Galishimo, lite krullig på bringan av sitt eget svett, skyggade för en liten fågel och kastade sig i grimskaftet. Sedan insåg han att han var på samma plats där han bott förut. Han fick hälsa på sin gamla hagkompis Alladin och lugnet lade sig. Hos hästen.


Hos matten låg pulsen löjligt högt. Jag ville inte sitta upp. Jag ville inte rida. Jag ville åka hem igen. När kursen väl började så kändes Galishimo spänd, främst över sina egna skuggor mot väggen och ljudet av sprättande sand mot väggen...  men jag fick lugna instruktioner om hur jag skulle hantera honom, via en hörselsnäcka. Och allt fungerade. Allt blev bra. Det blev faktiskt det. Jag var blöt i svett över både den fysiska och mentala ansträningningen efteråt. Men allt blev bra. Anette och Katta hejade ivrigt på oss. Pojkvännen eskorterade oss och filmade oss. Tränaren tyckte att jag gjort ett vettigt arbete med Galishimo. När jag visade vissa övningar så sa han
"Thats actually pretty good..." flera gånger.


När jag äntligen var hemma igen så blev jag mer eller mindre utmattad. Pojkvännens film råkade tyvärr försvinna så det blev inte så mycket bildbevis. Men jag var där! Jag gjorde mitt bästa! Och det gick bra!

.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer