Livet är förändring

Nu har jag varit ordförande i den lokala ryttarföreningen i ett år. Föreningen saknade lite struktur, så det utlovade jag, eftersom jag är en strukturfjant ut i fingerspetsarna. Samtidigt som strukturen infördes i föreningen, så kunde folk paradoxalt nog slappna av mer. Lagom struktur är bra. För mycket struktur hämmar folk, och för lite struktur får andra att gå bananas. Jag har verkligen ansträngt mig för att försöka finna en balans som alla varit nöjda med. När vi fann formerna för mötena och styrelsearbetet så blev jag ärligt talat helt överflödig. :P Det har bara rullat på räls. Jag har lärt mig massor och det har verkligen varit häftigt att medverka och lära känna alla eldsjälar och härliga människor. Däremot så blev jag för trött i höstas, och insåg att jag inte skulle orka med allt, så jag tackade för mig under detta årsmöte. Jag fick blommor och choklad, och hjärtat jublade när jag åkte därifrån. Så kul att ha blivit sedd, och uppskattad! Tack till alla i förening

I dag hade jag bestämt mig för att prova rida Galishimo i westernsadeln, som vi fått låna. Och den här gången funderade jag lite extra för att få det hela att fungera. Till att börja med ville jag inte trigga igång min ridskräck som jag jobbar på att få bort. Det är ju den där otäcka reflexen att pulsen skenar iväg och olusten väller över om att jag inte vill sitta på honom. Jag tänkte att jag, eftersom jag inte är rädd för att rida andra hästar, borde försöka "lura" min reptilhjärna, som sätter igång hela flyktreaktionen, när jag ska sitta på Galishimo. Jag funderade lite när jag ryktade honom och tittade ut. Det blåste lite, en traktor surrade på i närheten, töande snö droppade från taken, och solen sken lågt över horisonten. Det kanske skulle vara något... Att rida utomhus i stället för att rida i ridhuset. Den här ritualen med att bära uppsittningspallen till mitten av ridhuset och göra allt enligt traditionen kanske triggar igång olusten hos mig. Det är ju också i ridh

Uppfödaren Maggie provade ut en westernsadel till Galishimo. Vi har ju haft ett sadelprobelm, så hon föreslog tidigare en westernsadel till oss. Galishimo såg lite fundersam ut över westernsadeln. Sedan insåg han att det fanns godis att få för besväret, så då var det bara att stå stilla och se snäll ut. Sedan så frågade jag Maggie om hon ville sitta upp och rida lite på Galishimo, vilket hon tyckte var en bra idé. Så hon satt upp och red. Och red. Och red. Hon travade glatt runt med Galishimo i godan ro, och de såg båda väldigt nöjda ut. Galishimo struttade runt som en liten prins och Maggie satt på som en liten prinsessa. I trav. Jag som aldrig brukar trava. Och inte rida så länge heller. Men Maggie och Galishimo körde på. Utan några bekymmer. De verkade ha ett fullt samförstånd. Han pustade och frustade och pinnade med benen och hade öronen glatt spetsade framåt. Jag har tyvärr inga foton på detta eftersom jag fullständigt tappade hakan. Känslan av stolthet bubblade upp.

Helgens hittills största event, var en liten arabträff för Ängsgårdens Arabhästar. Uppfödaren Maggie (med familj!) kom från Piteå. Först besökte jag och Maggie (med familj!) Galishimos helsyster Gezzina. De var hur söta som helst tillsammans. Gezzina hade gått på hårdträning dagen innan så det blev ingen beskådad ridning, däremot såg man att Gezzina var fint vältränad. Någon bullmage fanns inte så långt ögat kunde nå. Jag började förbereda dem på att Galishimo mer har formen av en tunna, så de liksom... skulle vara förberedda när de kom till honom. Jag och Elin kom riktigt bra överrens så jag började fantisera om att komma dit med Galishimo någon gång till sommaren, och ta en gemensam ridtur. Den som lever får se. Om vi lever... ;) Här är de fyra bästa bilderna från besöket!

Jag har känt mig väldigt kreativ på sista tiden. Väldigt kreativ. Kan det vara vårkänslorna som kommit? Här har jag just fotat en kompis unghäst... Jag blev nöjd!

Hon må vara tolv år fyllda men hon är inte glömd. Hon är precis som vanligt, bara något raggigare i pälsen. På kvällarna kryper hon alltid upp hos husse och gosar med hans fötter. Hon måste ha tappat luktsinnet på äldre dagar, tanten...

Jag är tyvärr fruktansvärt känslig. För allt. För stämningar, tonlägen, ljud, färger, röster... ja. Allt. Jag passar utmärkt in på mallen för hypersensitive personalities, eller som man i Norrland säger; "Jag är lite eljest." Eller som en vanlig vän skulle säga: Känslig. Känslig, känslig, känslig. Eller som jag själv säger: "En konstnärssjäl." Nackdelen är att jag har det ganska kämpigt ibland på jobbet, som kan vara ganska stökigt då det är en livlig kontorsmiljö. Jag har svårt att trivas på mina jobb då det sällan är tyst och lugnt. Fördelen är att jag snabbt läser av små små detaljer. Det är lätt att ställa rätt frågor på rätt sätt till mina klienter. De känner snabbt trygghet med mig då de får känslan av att jag snabbt förstår vad de vill berätta. När jag mår dåligt så kraschar jag som ett flygplan, och när jag mår bra kan jag renovera hela bostaden på ett kick.  Men känsligheten drar också med sig en känslighet för färger. För linjer. För emotioner. A

Jag väger 61 kilo nu. Målvikten ligger på under 60 kilo, och jag har hittills gjort en viktnedgång på åtta kilo sedan i höstas. Hej då, dubbelhakan! Det har varit relativt enkelt att gå ned i vikt denna gång. Jag äter lite mindre portioner och har skippat kvällsfikat. Det har inte blivit någon semla i år heller, men jag har smakat av sambons semla... (Både en och två tuggor... ) Idag blev jag dock yr och disträ. Vi har ju förkylningstider som härjar men jag kände mig kallsvettig och slut. Inte likt en förkylning, alltså. Det verkar som att blodsockret blivit för lågt. Så nu sitter jag här hemma och äter lite extra. Både mat och godis. Det är så mycket prat om att man ska gå ned så många kilon som möjligt och så snabbt som möjligt, att jag glömde bort att kroppen även kan reagera negativt på en långsammare nedgång. Det är inte nyttigt att rasa ned i vikt, det är nyttigt att Smyga ned i vikt. Galishimo tränar "galopp på töm" och han kämpar på som bara den. Det är inte f

    Jag har upptäckt att min sadel inte är särskilt rolig längre. Galishimo har vuxit över ryggen. Sadeln tippar lätt framåt, både med och utan ryttare. Det hela känns inte bra. Jag borde byta sadel. Igen. Men vilken storlek? Jag drog i nödsnöret och ringde uppfödaren, som borde kunna hjälpa mig med en kvalificerad gissning. "Prova en westernsadel!" sa hon och erbjöd sig genast att komma till mig med en westernsadel för utprovning. "Nja." svarade jag. Vi ska ju inte westernrida. Tänkte jag. "Du sitter ju tryggare i en ordentlig westernsadel också. Då har du ju något att hålla i dig i." föreslog uppfödaren. "Mm... ge mig lite tid. Westernsadel, säger du? Det blir en liten tankevurpa för mig här..." knorrade jag. Och knorra gjorde jag. Westernsadel. Jahapp. Ja. Eller inte.   Under dagens ridtur blev dock Galishimo rädd för "vad-det-nu-var". När han gjorde sitt lilla ryck, så kändes det som att han bara hade behövt tvä

Livet har lunkat på i samma spår ett tag. Jag och sambon har gått på stan och han har köpt mig ett halsband och lite parfym. Han har varit rar i helgen. Det finns inget som får honom så hörsam som när jag börjar en mening med "Jag vill ha..." (Jag önskar att han även kunde vara hörsam när jag säger "Ta ut soporna" eller "Kan du kvällsmata hundarna?" men livet är inte beskaffat på det viset att man kan få allt. Men om jag vill ha något, och min önskan är någotsånär rimlig, så öppnar han gärna plånboken. ) Efter en hel del luktande på diverse parfymer i butiken så blev det en av Pumas nyare dofter. Ridhuset har varit upptaget hela helgen, jag har inte haft någon att övervaka inridningen heller, så jag har tömkört Galishimo utomhus i stället. I kallblåst och bland skotrar och hästtransporter. Jag hade inga som helst förväntningar på träningen (utöver en vag förhoppning om att få överleva) och Galishimo överraskade mig verkligen. Det gäller att dansa

Jag fann en arkivbild här nedan, mig och Galishimo för ett år sedan. Februari 2012. Jag hade blivit ordentligt avkastad och jobbade med smärtan i höften och min osäkerhet. Bland annat skrev jag: "Jag vill inte forcera fram en effektiv inridning. Jag vill inte forcera fram något alls. Han är min hobbyhäst." "Just nu har jag ont i kroppen men inom några dagar så har jag säkert inte ont längre." "Ridningen är bara en liten del av allt jag vill göra med honom. Och inriden blir han. Förr eller senare."          Galishimo för ett år sedan...   Jag önskar att jag kunde resa tillbaka i tiden till förra året och säga till mig själv: "Han kommer att bli så fin! Du kommer att bli så stolt!"   (Och kanske skulle jag även ha sagt åt mig själv att söka vård för höften. För den smärtade i tre månader... troligen en fraktur, där... ;)   .

Jag har blivit klappad på huvudet åtskilliga gånger när jag hanterat min unghäst. Min låga profil i stallet misstolkas lätt som okunskap, eller ointresse. När jag blivit klappad på huvudet, eller knäppt på näsan, så har jag oftast blivit tyst och tänkt att jag inte behöver vinna någon argumentation. För det bästa argumentet är ju en trevlig häst. Lite tid och tålamod, bara. Nu när lite tid och tålamod förlöpt, så har jag ju faktiskt fått en finare unghäst. Ärligt talat så har han varit en riktig guldklimp ett tag nu. I min enfald trodde jag nu att huvudklappningarna från de andra ryttarna skulle förpassas ca 20 cm längre ned, till en klapp på axeln och ett "Bra jobbat!". Men jag är uppriktigt förvånad över hur många det är som drar en suck och säger vilken  tur jag har som har en så begåvad unghäst. Han går ju så fint och lydigt. Inte tack vare mig, utan trots mig. Att den lilla hasande overalltomten ovanpå honom faktiskt har jobbat på ett bra sätt, verkar otänkbart. J

Jag och några till blev inbjudna att leka tjuv och polis. Den underhållande tvisten med det hela var att "tjuvarna" i leken faktiskt var verkliga yrkespoliser, och vi -mindre kunnande deltagare- fick agera "poliser". Vi skulle hålla span på vissa misstänkta gärningsmän (poliserna) och vad de gjorde. Men man kan ju fundera på vad våra bordsgrannar tänkte när jag och en tjej satt på ett fik och högljutt diskuterade: "Ser du något? Plockar han fram något knark?" frågar jag (har ryggen vänd mot "gärningsmännen"). "Ja. Definitivt. Jag ser dem. Två blå påsar. Det måste vara knark!"säger tjejen. "Då har vi dem!" utropar jag. "Ja!... Fast vänta." tjejen börjar tveka. Hon biter sig i läppen. "Va?" "Dom bytte påsar igen. Tror jag. Eller skakade hand. Nu vet jag inte vem som har knarket." "VET DU INTE VEM SOM HAR KNARKET?!" utbrast jag. "Nej. Vad fan ska vi göra nu?! Vem ska vi följa

  Galishimo travade för första gången under ryttare igår. En stalltjej ville komma och titta när jag red så jag övertalade henne att sitta på honom, och rida lite, då jag vet att hon är väldigt duktig. "Vill du inte prova trava lite med honom?" frågade jag då jag inte börjat trava med honom själv. Hon nickade glatt och så gav hon Galishimo kommandot för trav. Och som han travade! Han kämpade på så bra! Så skönt att se honom vara så lydig och verkligen göra sitt bästa. Det var ju nytt för honom, så han var ju självklart lite undrande, men han var ambitiös och gjorde verkligen sitt bästa, med spetsade öron. Inga bockningar, inget ifrågasättande och inget bråk. Bara glad uppsyn och villigt pinnande med de små benen. Tänk att han blivit så snäll.