Arabträffen hos Galishimo

Uppfödaren Maggie provade ut en westernsadel till Galishimo. Vi har ju haft ett sadelprobelm, så hon föreslog tidigare en westernsadel till oss. Galishimo såg lite fundersam ut över westernsadeln. Sedan insåg han att det fanns godis att få för besväret, så då var det bara att stå stilla och se snäll ut.



Sedan så frågade jag Maggie om hon ville sitta upp och rida lite på Galishimo, vilket hon tyckte var en bra idé. Så hon satt upp och red. Och red. Och red. Hon travade glatt runt med Galishimo i godan ro, och de såg båda väldigt nöjda ut. Galishimo struttade runt som en liten prins och Maggie satt på som en liten prinsessa. I trav. Jag som aldrig brukar trava. Och inte rida så länge heller. Men Maggie och Galishimo körde på. Utan några bekymmer. De verkade ha ett fullt samförstånd. Han pustade och frustade och pinnade med benen och hade öronen glatt spetsade framåt. Jag har tyvärr inga foton på detta eftersom jag fullständigt tappade hakan.



Känslan av stolthet bubblade upp. Vilken fruktansvärt fin unghäst jag har!
"Det var ju inga som helst problem, det här!" log Maggie när hon satt av en till synes oberörd unghäst. Lite förvånat klämde jag ur mig:
"Jo. Alltså. Det var ju det här med att han faktiskt inte alls var intravad, bara..." log jag och fortsatte stolt:
"Men nu är han tydligen det..."
"Ja nu ser du att han är duktig. Jag slår vad om att det hade funkat med en liten galopp också." log Maggie.

Lite förvirrat klappade jag Galishimo och tänkte fundersamt:
"Så det ÄR alltså bara att tuta och köra..."

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer