Långsamhetens lov
Jag väger 61 kilo nu. Målvikten ligger på under 60 kilo, och jag har hittills gjort en viktnedgång på åtta kilo sedan i höstas. Hej då, dubbelhakan!
Det har varit relativt enkelt att gå ned i vikt denna gång. Jag äter lite mindre portioner och har skippat kvällsfikat. Det har inte blivit någon semla i år heller, men jag har smakat av sambons semla... (Både en och två tuggor... ) Idag blev jag dock yr och disträ. Vi har ju förkylningstider som härjar men jag kände mig kallsvettig och slut. Inte likt en förkylning, alltså. Det verkar som att blodsockret blivit för lågt. Så nu sitter jag här hemma och äter lite extra. Både mat och godis. Det är så mycket prat om att man ska gå ned så många kilon som möjligt och så snabbt som möjligt, att jag glömde bort att kroppen även kan reagera negativt på en långsammare nedgång. Det är inte nyttigt att rasa ned i vikt, det är nyttigt att Smyga ned i vikt.
Galishimo tränar "galopp på töm" och han kämpar på som bara den. Det är inte förrän nu jag insett hur svårt det är för en unghäst att lära sig galoppera balanserat. Det är fyra hundra kilon som på ett balanserat sätt ska ta sig runt en relativt liten cirkel i galopp. Det är fyra ben inblandade och det blir även en centrifugalkraft som hästen måste parera genom att luta sig något inåt. Lägg till att varje häst även har två galopper att välja mellan; höger och vänster galopp. Dessa galopper kan råkas sammanblandas till en jobbig "korsgalopp" om unghästen är för spänd, då bakändan och framändan håller var sin galopp. Unghästen tappar väldigt lätt balansen om den råkar ta "fel" galopp på den lilla volten.
Jag är väldigt nöjd över att ha valt att träna in den rätta, balanserade och avspända galoppen på töm, i stället för att skumpa runt på ryggen på honom, som också skulle bli en till faktor att balansera. Det gäller att störa honom så lite som möjligt och ge honom tid att klura på det där. Jag kan inte förklara hur han ska göra utan måste vänta på att han löser det själv. Jag kan inte hjälpa honom utan bara skapa ramarna för uppgiften med tömmarna och rösten. Sedan gäller det att stå stilla och störa så lite som möjligt när han snubblar runt. Och bättre blir det. Långsamt. Litegrann. En vecka i taget. Och han kämpar på så sjukt bra med uppgiften. Inga sura miner här, inte!
Det har varit relativt enkelt att gå ned i vikt denna gång. Jag äter lite mindre portioner och har skippat kvällsfikat. Det har inte blivit någon semla i år heller, men jag har smakat av sambons semla... (Både en och två tuggor... ) Idag blev jag dock yr och disträ. Vi har ju förkylningstider som härjar men jag kände mig kallsvettig och slut. Inte likt en förkylning, alltså. Det verkar som att blodsockret blivit för lågt. Så nu sitter jag här hemma och äter lite extra. Både mat och godis. Det är så mycket prat om att man ska gå ned så många kilon som möjligt och så snabbt som möjligt, att jag glömde bort att kroppen även kan reagera negativt på en långsammare nedgång. Det är inte nyttigt att rasa ned i vikt, det är nyttigt att Smyga ned i vikt.
Galishimo tränar "galopp på töm" och han kämpar på som bara den. Det är inte förrän nu jag insett hur svårt det är för en unghäst att lära sig galoppera balanserat. Det är fyra hundra kilon som på ett balanserat sätt ska ta sig runt en relativt liten cirkel i galopp. Det är fyra ben inblandade och det blir även en centrifugalkraft som hästen måste parera genom att luta sig något inåt. Lägg till att varje häst även har två galopper att välja mellan; höger och vänster galopp. Dessa galopper kan råkas sammanblandas till en jobbig "korsgalopp" om unghästen är för spänd, då bakändan och framändan håller var sin galopp. Unghästen tappar väldigt lätt balansen om den råkar ta "fel" galopp på den lilla volten.
Jag är väldigt nöjd över att ha valt att träna in den rätta, balanserade och avspända galoppen på töm, i stället för att skumpa runt på ryggen på honom, som också skulle bli en till faktor att balansera. Det gäller att störa honom så lite som möjligt och ge honom tid att klura på det där. Jag kan inte förklara hur han ska göra utan måste vänta på att han löser det själv. Jag kan inte hjälpa honom utan bara skapa ramarna för uppgiften med tömmarna och rösten. Sedan gäller det att stå stilla och störa så lite som möjligt när han snubblar runt. Och bättre blir det. Långsamt. Litegrann. En vecka i taget. Och han kämpar på så sjukt bra med uppgiften. Inga sura miner här, inte!
Kommentarer
Skicka en kommentar