Nej, det är inte bara tur

Jag har blivit klappad på huvudet åtskilliga gånger när jag hanterat min unghäst. Min låga profil i stallet misstolkas lätt som okunskap, eller ointresse. När jag blivit klappad på huvudet, eller knäppt på näsan, så har jag oftast blivit tyst och tänkt att jag inte behöver vinna någon argumentation. För det bästa argumentet är ju en trevlig häst. Lite tid och tålamod, bara.

Nu när lite tid och tålamod förlöpt, så har jag ju faktiskt fått en finare unghäst. Ärligt talat så har han varit en riktig guldklimp ett tag nu. I min enfald trodde jag nu att huvudklappningarna från de andra ryttarna skulle förpassas ca 20 cm längre ned, till en klapp på axeln och ett "Bra jobbat!". Men jag är uppriktigt förvånad över hur många det är som drar en suck och säger vilken tur jag har som har en så begåvad unghäst.

Han går ju så fint och lydigt. Inte tack vare mig, utan trots mig. Att den lilla hasande overalltomten ovanpå honom faktiskt har jobbat på ett bra sätt, verkar otänkbart. Jag sitter ju bara där, lite framåtlutad, och ser bortkommen ut.

Och unghästen. Tja. Han verkar ju vilja lyda tomten. Bara av sig själv. Liksom... Trots mig...

Nej, lite av äran vill jag faktiskt ta på mig.
Vi jobbar tillsammans med det här.
Jag och hästen...






Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Den där silverbjälken

Flashback