Sadelbyte?

 
 
Jag har upptäckt att min sadel inte är särskilt rolig längre. Galishimo har vuxit över ryggen. Sadeln tippar lätt framåt, både med och utan ryttare. Det hela känns inte bra. Jag borde byta sadel. Igen. Men vilken storlek? Jag drog i nödsnöret och ringde uppfödaren, som borde kunna hjälpa mig med en kvalificerad gissning.
"Prova en westernsadel!" sa hon och erbjöd sig genast att komma till mig med en westernsadel för utprovning.
"Nja." svarade jag. Vi ska ju inte westernrida. Tänkte jag.
"Du sitter ju tryggare i en ordentlig westernsadel också. Då har du ju något att hålla i dig i." föreslog uppfödaren.
"Mm... ge mig lite tid. Westernsadel, säger du? Det blir en liten tankevurpa för mig här..." knorrade jag.
Och knorra gjorde jag. Westernsadel. Jahapp. Ja. Eller inte.
 
Under dagens ridtur blev dock Galishimo rädd för "vad-det-nu-var". När han gjorde sitt lilla ryck, så kändes det som att han bara hade behövt tvärnita, för att jag skulle trilla framlänges, framför huvudet på honom. Det kändes mindre roligt. Jag red inte länge alls efter detta. Blev sur och irriterad över min egen osäkerhet också. Galo var hur fin som helst och jättelydig efter sitt lilla ryck, men jag kunde inte släppa känslan av att trilla framlänges.
 
En westersadel sitter man djupt i. Och rejält. Det kanske bara är det som behövs för att komma vidare. Trava mer. Utmana mer.
 
Inte så dumt, nu när jag tänker efter, alltså. Vi provar nog en western och känner hur det känns...

 

Enda problemet är att jag inte har några pengar. Men jag har en sambo. Och han har pengar. Så det gäller bara att manipulera sambo att tro att kärlek ÄR pengar. Detta borde inte vara så svårt. Jag tror han redan tänker ungefär åt det hållet. Bara att underblåsa nuvarande föreställning, alltså.
(Skämt åsido; han får alltid tillbaka pengarna han lägger ut. Frågan är bara NÄR...;)
 
 
Sadeln som vi ska prova! Den ser inte ut som en sadel man tippar framåt i! Hoppas den passar!

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer