Dagens bredaste leende
I dag hade jag bestämt mig för att prova rida Galishimo i westernsadeln, som vi fått låna. Och den här gången funderade jag lite extra för att få det hela att fungera. Till att börja med ville jag inte trigga igång min ridskräck som jag jobbar på att få bort. Det är ju den där otäcka reflexen att pulsen skenar iväg och olusten väller över om att jag inte vill sitta på honom. Jag tänkte att jag, eftersom jag inte är rädd för att rida andra hästar, borde försöka "lura" min reptilhjärna, som sätter igång hela flyktreaktionen, när jag ska sitta på Galishimo.
Jag funderade lite när jag ryktade honom och tittade ut. Det blåste lite, en traktor surrade på i närheten, töande snö droppade från taken, och solen sken lågt över horisonten. Det kanske skulle vara något... Att rida utomhus i stället för att rida i ridhuset. Den här ritualen med att bära uppsittningspallen till mitten av ridhuset och göra allt enligt traditionen kanske triggar igång olusten hos mig. Det är ju också i ridhuset jag gjorde mig så illa.
Så... lite trevande så bad jag en stallkompis följa mig ut på stallplanen. Jag bar ut en pall i solskenet för att sitta upp. Plötsligt var det piece of cake att komma upp. Jag bara kom upp. Helt utan djupa andetag och onödigt klappande. Min reptilhjärna verkar vara lättlurad. Ny sadel och ny miljö, den verkar tro att jag sitter på en annan häst. Rädd var jag inte, i alla fall. Galishimo verkade också trivas. Lite omväxling förnöjer, kanske.
"Nämen, ska vi gå över parkeringen, över stallplanen och ta oss till uteridbanan?" frågade jag käckt stalltjejen och hon nickade glatt. Galishimo verkade också nicka glatt. Dit kan vi gå. Så knallade vi iväg tillsammans. Alla tre. Jag på Galishimos rygg. Som om ingenting var nytt. Galishimo tittade på traktorn som brummade och bilarna som susade förbi. En och annan stalltjej bar hinkar och drog skottkärror i närheten. Det blåste lite i träden. Droppade från taken.Och så red jag på. Skrittade runt lite löst och pratade med stalltjejen. Galishimo ryckte till några gånger, men sansade sig direkt. Jag satt som en smäck i westersadeln.
Med ett enormt leende på läpparna lotsade jag honom runt, från hans rygg. Dagens bredaste leende, hade jag. Veckans bredaste leende. Kanske årets bredaste leende. Särskilt när vi travade lite. Jag trodde jag skulle spricka av stolthet. Vi är utomhus, i en helt ny sadel, och travar lite. Jag och Galishimo.
Jag funderade lite när jag ryktade honom och tittade ut. Det blåste lite, en traktor surrade på i närheten, töande snö droppade från taken, och solen sken lågt över horisonten. Det kanske skulle vara något... Att rida utomhus i stället för att rida i ridhuset. Den här ritualen med att bära uppsittningspallen till mitten av ridhuset och göra allt enligt traditionen kanske triggar igång olusten hos mig. Det är ju också i ridhuset jag gjorde mig så illa.
Så... lite trevande så bad jag en stallkompis följa mig ut på stallplanen. Jag bar ut en pall i solskenet för att sitta upp. Plötsligt var det piece of cake att komma upp. Jag bara kom upp. Helt utan djupa andetag och onödigt klappande. Min reptilhjärna verkar vara lättlurad. Ny sadel och ny miljö, den verkar tro att jag sitter på en annan häst. Rädd var jag inte, i alla fall. Galishimo verkade också trivas. Lite omväxling förnöjer, kanske.
"Nämen, ska vi gå över parkeringen, över stallplanen och ta oss till uteridbanan?" frågade jag käckt stalltjejen och hon nickade glatt. Galishimo verkade också nicka glatt. Dit kan vi gå. Så knallade vi iväg tillsammans. Alla tre. Jag på Galishimos rygg. Som om ingenting var nytt. Galishimo tittade på traktorn som brummade och bilarna som susade förbi. En och annan stalltjej bar hinkar och drog skottkärror i närheten. Det blåste lite i träden. Droppade från taken.Och så red jag på. Skrittade runt lite löst och pratade med stalltjejen. Galishimo ryckte till några gånger, men sansade sig direkt. Jag satt som en smäck i westersadeln.
Med ett enormt leende på läpparna lotsade jag honom runt, från hans rygg. Dagens bredaste leende, hade jag. Veckans bredaste leende. Kanske årets bredaste leende. Särskilt när vi travade lite. Jag trodde jag skulle spricka av stolthet. Vi är utomhus, i en helt ny sadel, och travar lite. Jag och Galishimo.
Det går framåt!
Kommentarer
Skicka en kommentar