Vardagslunk
Livet har lunkat på i samma spår ett tag. Jag och sambon har gått på stan och han har köpt mig ett halsband och lite parfym. Han har varit rar i helgen. Det finns inget som får honom så hörsam som när jag börjar en mening med "Jag vill ha..."
(Jag önskar att han även kunde vara hörsam när jag säger "Ta ut soporna" eller "Kan du kvällsmata hundarna?" men livet är inte beskaffat på det viset att man kan få allt. Men om jag vill ha något, och min önskan är någotsånär rimlig, så öppnar han gärna plånboken. )
Efter en hel del luktande på diverse parfymer i butiken så blev det en av Pumas nyare dofter.
Ridhuset har varit upptaget hela helgen, jag har inte haft någon att övervaka inridningen heller, så jag har tömkört Galishimo utomhus i stället. I kallblåst och bland skotrar och hästtransporter. Jag hade inga som helst förväntningar på träningen (utöver en vag förhoppning om att få överleva) och Galishimo överraskade mig verkligen. Det gäller att dansa med honom och inte hålla tillbaka energin. Han vet om det och vi börjar förstå varandra. Både lördagens och söndagens pass slutar med att jag nästan spricker av stolthet. Det är inte stora framsteg men ständiga små nyanser som förvånar mig. Så små nyanser att någon annan kanske inte ens märker något. När vi kommit tillbaka till stallet omfamnar jag honom och kliar honom över hela kroppen. Jag skiner av stolthet och skulle vilja berätta för alla i stallet hur fin han är, hur fin han kommer att bli. Att han är värd sin vikt i guld. Och att han är min.
(Jag önskar att han även kunde vara hörsam när jag säger "Ta ut soporna" eller "Kan du kvällsmata hundarna?" men livet är inte beskaffat på det viset att man kan få allt. Men om jag vill ha något, och min önskan är någotsånär rimlig, så öppnar han gärna plånboken. )
Efter en hel del luktande på diverse parfymer i butiken så blev det en av Pumas nyare dofter.
Ridhuset har varit upptaget hela helgen, jag har inte haft någon att övervaka inridningen heller, så jag har tömkört Galishimo utomhus i stället. I kallblåst och bland skotrar och hästtransporter. Jag hade inga som helst förväntningar på träningen (utöver en vag förhoppning om att få överleva) och Galishimo överraskade mig verkligen. Det gäller att dansa med honom och inte hålla tillbaka energin. Han vet om det och vi börjar förstå varandra. Både lördagens och söndagens pass slutar med att jag nästan spricker av stolthet. Det är inte stora framsteg men ständiga små nyanser som förvånar mig. Så små nyanser att någon annan kanske inte ens märker något. När vi kommit tillbaka till stallet omfamnar jag honom och kliar honom över hela kroppen. Jag skiner av stolthet och skulle vilja berätta för alla i stallet hur fin han är, hur fin han kommer att bli. Att han är värd sin vikt i guld. Och att han är min.
Kommentarer
Skicka en kommentar