Livet är förändring

Jag har inte mått så här bra, som jag gör nu, på flera år. Jag är inte mer "sprudlande av energi" och jag kommer aldrig bli en "Mia Törnblom" men jag känner en stillsam känsla av glädje, och att jag är på rätt plats.  Det känns hopplöst platt att säga att man är "starkare" efter att man gått igenom en kris, och jag vet inte om "starkare" är rätt ord, men jag känner mig mer genuin. Mer äkta. Mer mig själv. Både i upp och nedgångar. Det går ju inte heller att helt frångå att jag är väldigt lycklig över det som fungerar just nu, efter att ha fått erfara hur jobbigt det är när saker inte fungerar. Jag är lycklig över att jag är frisk. Jag är lycklig över att Galishimo är frisk. Jag är jätteglad över att jag separerade för jag hörde helt enkelt inte hemma hos mitt ex. Jag är jätteglad över min lilla etta. Den är sparsamt och fridfullt inredd, och underbar att bo i. Jag är enormt tacksam över att jag fick l

Idag har jag betalat räkningar och insett att ekonomin faktiskt ser helt hanterbar ut! Inga dubbla stallhyror längre,  utgifterna till bensin har gått ned,  jag har allt jag behöver här hemma.  Mamma hälsade på idag, och jag tvingade givetvis henne att fotografera mig och Galishimo. Jag är så glad över att han är så lugn och fin nu och framför allt  - frisk!  Snart kommer pojkvännen tillbaka också, han har firat jul på annan ort. Det kommer att kännas skönt också. Det stämmer verkligen det dom säger, att har man en gång nått botten så är man tacksam över de små sakerna i vardagen. Och det är jag verkligen. Det går knappt beskriva.... "Sometimes you have to forget what's gone,  appreciate what still remains, and look forward to what's coming next." . .

Det blev en ridtur idag med, trots den hala isen. Jag tog en lugn skritt tillsammans med en kompis och hennes häst. Vi var bara ute en halvtimme. Jag känner mig så stolt och tacksam över att Galishimo är så fin. Så oerhört tacksam. Han var så lugn och fin idag. Världens raraste. Jag har fortfarande lite svårt att tro det...

Galishimo fortsätter leverera framsteg. Idag red vi helt ensamma ute på fältet. Utan vare sig medhäst eller medmänniska. Han har blivit väldigt uppskruvad av att hanteras ensam, men nu var han förvånande lydig och mjuk. En riktig drömhäst. Han var helt lugn och väldigt lätt att kliva upp och av på. Han var framåt och arbetsvillig, mjuk och följsam. Jag red bara några minuter då det var isfläckar överallt. Men jag red tillräckligt för att nästan rodna av lycka när jag klev av. Min fina häst.   Min fina, fina häst...

Jag firade jul med min mamma. Vi åkte skidor i det fantastiska landskapet, åt lite gott, och såg på TV. Jag hann komma ned i varv och sov bättre än någonsin. Det blev en julafton att återhämta sig i. Precis vad jag önskade mig. Tackar min kära mamma för att jag fick vara hemma hos henne och vila upp mig. Och äta upp mig... Det är det mammor är till för!

Jag fick denna vackra present av Mari som hjälper mig med Galishimo på onsdagar. Det är en tränshängare i gjutgjärn. Man hänger hästens träns på den i stallet. Bilden gör den inte riktigt rättvisa. Den passar perfekt ovanför westernsadeln i mitt ridskåp. Så fint!

Två tjejer lämnade ett förslag på ridträning för mig och Galishimo igår: "Du borde följa oss och rida lite rakt ut i skogen med honom. Han skulle må jättebra av att få klura över vart han ska sätta ned fötterna och hur han ska ta sig fram i lite svårare terräng." "Nej." tänkte jag och såg framför mig hur han skulle få panik när kvistarna rev efter kroppen på honom, och springa rakt in i en tall. Sedan tänkte jag att jag inte borde säga nej rakt av, utan att jag borde förklara situationen. Typ förklara att han kan springa runt utan vett och sans utan att titta sig för, och att han faktiskt nästan haft ihjäl sig när han sprang in i en skottkärra. Eller att han fick ett utbrott för två veckor sedan, när en kvist tog i ena bakfoten och hur han nästan träffade hästen bakom sig, i en rejäl bakutspark. En sådan häst vill man inte rida i oländig terräng med. Inte med främmande hästar. Inte om han får panik över något. Som en kvist. Sådant kan man faktiskt få panik över.

"Om du är lite orolig i sadeln på din unghäst, så kan du ju få provrida min häst. Hon är en riktig klippa!" sa en westernryttare, och pekade på sin häst. "Jag? Eller menade du någon annan...?" frågade jag. "Ja. Du. Vill du prova?" "Va? Rida?" "Ja. Rida." "DIN HÄST?!" "Ja." Sagt och gjort. Jag krängde mig upp i sadeln, jag var först orolig över att jag inte skulle ta mig upp överhuvudtaget, men det lyckades jag med relativt värdigt. Och ja, westernhästen var en klippa. Det var en Quarterhorse, som tävlat och som planerades att tävlas ytterligare. En tävlingshäst. Och denna dam var en häst av styrka och klokhet. Först satte jag mig upp i sadeln och skrattade nervöst. Jag hade aldrig suttit på en westernhäst förut. "Hur styr man?!" frågade jag lite rådvilligt och westernryttaren sa bara: "Titta dit du ska så går hon dit." och så gjorde jag det, och mycket riktigt. Hästen gick dit jag titt

Underbar dag idag. En ny tjej följde mig och Galishimo på en liten tur i skogen. Jag kallar det "blåbärsridning" eftersom Galishimo är ett blåbär och då det fortfarande är väldigt spännande för honom att rida i skogen. Jag är dessutom rädd för att rida honom i skogen. Så man måste liksom knåda oss båda två, lite. Tjejen följde oss med en vacker Frieserhäst och så tågade vi iväg. Galishimo var lugnare än vanligt och jag kunde slappna av i sadeln. Plötsligt mötte vi två lösa hundar som kom springandes mot oss. Ägaren visslade efter hundarna men bara en vände, den andra hunden fortsatte springa mot oss. Galishimo blev orolig, jag satt av honom, och schasade bort hunden.  Ägaren ursäktade sig lite. "De brukar alltid komma när jag ropar..." och jag log bara och sa att det var okej. Jag är faktiskt av den bestämda uppfattningen att ifall man har hundar, och ifall man har hästar, så blir saker ibland inte som man tänkt sig. Anledningen till att saker ibland inte bli

The best feeling in the world  comes when you start feeling  good again  after you´ve been feeling awful.  .

Jag tittar på filmerna och bilderna från förra ridturen. En liten ponny som glatt springer runt med en overalltomte ovanpå. Men jag ser inte bara Liten Ponny Och Overalltomte. Jag ser en otränad men frisk(!) häst som i framtiden kommer att kunna så mycket mer. Jag ser hur jag i framtiden börjar slappna av, räta på ryggen, och tro på mig själv igen. Han är så liten fortfarande. Han är bara fyra år. Han är bara en bäbis. Han har varit skadad. Jag har genomgått en separation. Overalltomten och Ponnyn har haft otur. Men när jag väl sitter på honom och vi är avspända båda två, så sitter grunderna så bra. Bordet är dukat och klart . Vi är färdiga för att utvecklas tillsammans. Jag vågar drömma om oss igen. Hoppas på oss.

  Jag är så glad över att det går framåt med oss. Det var fantastiskt att känna hur han bara med små korrigeringar går sidvärtes på första försöket,  utan att stanna upp, göra motstånd, eller komma av sig. .

Galishimo landar bara bättre och bättre i det nya stallet. Han har varit lite vild emellanåt men vi har varit ute på lite ridturer och haft det riktigt trevligt. Jag har varit väldigt försiktig med honom när jag hanterat honom ensam. Jag har tömkört och promenerat honom, tills han känt sig bekväm med den nya miljön. Är det något han lär mig så är det tålamod. Snart är han så lugn så jag tror att jag vågar rida honom helt ensam på fältet, men än så länge föredrar jag sällskap. Igår testade jag att få honom att gå "sidvärtes", dvs gå åt sidan samtidigt som han går framåt. Man puttar bara lite extra med ett ben som han ska "flytta sig undan" för. Han nappade direkt på idén, ganska precis som jag misstänkte. Han är så lyhörd för mina signaler och han vet ju att han ska gå undan för tryck, så det klickade direkt. Blev bara lite knepigt att hålla reda på benen, för honom...Men han koncentrerade sig verkligen. Sedan lade vi även in backen, och det fattade han också dir

Jag är inte död. Jag pillar på med Galishimo. Jag vilar massor. Vilar. Massor. Kroppen kräver återhämtning och det är dumt att inte lyssna på den. Idag följde pojkvännen mig till Galishimo och fotograferade oss. Jag blev så otroligt glad över bilderna. Det tog nästan en halvtimme innan Galishimo var så lugn att jag vågade sitta upp men sedan var han en riktig goding. Så skönt. Så otroligt skönt.