Ridrädslan sitter inte djupt

"Om du är lite orolig i sadeln på din unghäst, så kan du ju få provrida min häst. Hon är en riktig klippa!" sa en westernryttare, och pekade på sin häst.
"Jag? Eller menade du någon annan...?" frågade jag.
"Ja. Du. Vill du prova?"
"Va? Rida?"
"Ja. Rida."
"DIN HÄST?!"
"Ja."

Sagt och gjort. Jag krängde mig upp i sadeln, jag var först orolig över att jag inte skulle ta mig upp överhuvudtaget, men det lyckades jag med relativt värdigt. Och ja, westernhästen var en klippa. Det var en Quarterhorse, som tävlat och som planerades att tävlas ytterligare. En tävlingshäst. Och denna dam var en häst av styrka och klokhet.

Först satte jag mig upp i sadeln och skrattade nervöst. Jag hade aldrig suttit på en westernhäst förut.
"Hur styr man?!" frågade jag lite rådvilligt och westernryttaren sa bara:
"Titta dit du ska så går hon dit." och så gjorde jag det, och mycket riktigt. Hästen gick dit jag tittade. Var hon ouppmärksam på vart jag tittade så kunde man lägga ena tygeln lite mot halsen så flyttade hon sig från tygeln och svängde på det sättet. Millimeterprecision. Jag fortsatte skratta. Men inte nervöst.

Efter ungefär tio minuter hade jag stannat, travat, ridit i en lope, ryggat, skrittat, svängt och skrattat ännu mer. Och sedan kunde jag inte hålla mig:
"Får jag prova galoppera?! Får jag?!" och westernryttaren bara skrattade och sa:
"Kör på! Ha kul nu!!"

En minut senare dundrade jag fram, i en fantastisk galopp, på en fantastisk häst. Euforisk av glädje glömde jag dock hur man stannade henne så den dundrande galoppen blev ungefär 200 meter längre än tänkt. Lydigt och kraftfullt dundrade hon fram med mig på ryggen. Med vinden mot ansiktet rodnade jag, och försökte med:
"Stanna?" "Ptro?" "Stopp?" "Halt?" "Snälla?"
Innan jag kom på att ryttaren sagt att man skulle säga "Woha."

Varpå hästen stannade omedelbart. Jag kunde inte sluta skratta och blev alldeles rosig om kinderna, över upplevelsen.

Jag tackade varmt för att jag fått rida hennes fantastiska häst. Jag insåg att min "ridrädsla" eller oro att rida Galishimo inte är en djup rädsla. Den är bara på ytan. Den är bara en reaktion på vad som hänt och en reaktion på vad jag och Galishimo gått igenom.

Innerst inne är jag alltså fortfarande en ganska självsäker ryttare. 
En ryttare som mer än gärna dundrar fram i galopp, på en främmande häst...


 
Jag är inte säker på om ryttaren godkänner att vara på bild på bloggen
 men jag fotograferade hennes fantastiska häst. 
..
,

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer