Att byta stall
Underbar dag idag. En ny tjej följde mig och Galishimo på en liten tur i skogen. Jag kallar det "blåbärsridning" eftersom Galishimo är ett blåbär och då det fortfarande är väldigt spännande för honom att rida i skogen. Jag är dessutom rädd för att rida honom i skogen. Så man måste liksom knåda oss båda två, lite.
Tjejen följde oss med en vacker Frieserhäst och så tågade vi iväg. Galishimo var lugnare än vanligt och jag kunde slappna av i sadeln. Plötsligt mötte vi två lösa hundar som kom springandes mot oss. Ägaren visslade efter hundarna men bara en vände, den andra hunden fortsatte springa mot oss. Galishimo blev orolig, jag satt av honom, och schasade bort hunden.
Ägaren ursäktade sig lite.
"De brukar alltid komma när jag ropar..." och jag log bara och sa att det var okej.
Jag är faktiskt av den bestämda uppfattningen att ifall man har hundar, och ifall man har hästar, så blir saker ibland inte som man tänkt sig. Anledningen till att saker ibland inte blir som man tänkt sig är att både hundar och hästar är djur. Och djur är svårare att kontrollera än maskiner. För mig gör det inget om någon tappar kontrollen över sin hund emellanåt, för jag är ganska säker på att jag kan tappa kontrollen över min häst också. Det hör till djurlivet. Man kan inte alltid ha hundar kopplade eller aldrig utsätta hästar för nya miljöer.
Olyckor händer ändå. Det vet jag ju. Man kan ha hur högt säkerhetstänk som helst och förutspå hur många tänkbara risker som helst, men i slutändan kan hästen ändå helt otippat bestämma sig för att springa rakt in i en skottkärra och förstöra bakkotan, bara sådär. Shit happends.
Och hur ska man kunna träna inkallning på sin lösa hund om man aldrig vågar ha den lös i olika miljöer?
Hur som helst. Jag visste inte hur jag skulle få mig upp på min häst igen efter att vi passerat hundarna, men jag hittade en stubbe i skogen. Galishimo var ytterst skeptisk mot stubben i skogen. Ytterst skeptisk. Jag fick övertala honom en stund för han förstod rakt inte poängen med att stå så nära den. Han trampade runt den, han backade, bråkade, och stegrade nästan. När jag väl klev upp på stubben såg Galishimo lite förvånad ut.
"Jahaaa, du tänkte använda stubben för att sitta upp på mig igen?! Jaha. Jamendåså." verkade han tänka, och stod som ett ljus. Så det var bara att kränga sig upp i sadeln igen.
"Snyggt jobbat!" utbrast tjejen på Frieserhästen och såg glad ut.
Sedan red vi hem igen.
Det låter ganska banalt men... jag trodde aldrig jag skulle våga kliva upp på Galishimo från en stubbe i skogen. Inte på flera veckor. Han har varit så laddad och knappt kunnat stå stilla alls, så det har känts farligt att ens försöka. Eller omöjligt. Jag trodde inte ens att jag skulle kliva upp, när jag stod på stubben och kände på sadeln.
"Jag ska bara stå här en stund." sa jag till tjejkompisen. Men sedan insåg jag att Galishimo var helt lugn och att det bara var att kliva upp.
Sedan red vi hem också. Det låter också banalt. Men jag brukar inte rida honom den sista kilometern på hemvägen. Han brukar bli jättestressad och vill ofta skynda sig hem till tryggheten, för kung och fosterland, när vi varit ute, men nu så kändes han helt tillfredställd och ganska glad över att skritta hem tillsammans med frieserhästen. Så i stället för att kliva av och leda honom sista biten, så satt jag tryggt kvar i sadeln och red bekvämt hela vägen hem.
Det var en väldigt speciell känsla. Jag är så stolt. Framstegen kommer av sig själva. Jag gör saker jag inte har vågat förut, utan att någon pressar mig. Galishimo utvecklas så snabbt nu. Stallmiljön är helt annorlunda och det är så många trevliga stalltjejer som erbjuder mig sin hjälp. Det är verkligen fantastiskt.
Miljöombytet gjorde oss gott..
.
Tjejen följde oss med en vacker Frieserhäst och så tågade vi iväg. Galishimo var lugnare än vanligt och jag kunde slappna av i sadeln. Plötsligt mötte vi två lösa hundar som kom springandes mot oss. Ägaren visslade efter hundarna men bara en vände, den andra hunden fortsatte springa mot oss. Galishimo blev orolig, jag satt av honom, och schasade bort hunden.
Ägaren ursäktade sig lite.
"De brukar alltid komma när jag ropar..." och jag log bara och sa att det var okej.
Jag är faktiskt av den bestämda uppfattningen att ifall man har hundar, och ifall man har hästar, så blir saker ibland inte som man tänkt sig. Anledningen till att saker ibland inte blir som man tänkt sig är att både hundar och hästar är djur. Och djur är svårare att kontrollera än maskiner. För mig gör det inget om någon tappar kontrollen över sin hund emellanåt, för jag är ganska säker på att jag kan tappa kontrollen över min häst också. Det hör till djurlivet. Man kan inte alltid ha hundar kopplade eller aldrig utsätta hästar för nya miljöer.
Olyckor händer ändå. Det vet jag ju. Man kan ha hur högt säkerhetstänk som helst och förutspå hur många tänkbara risker som helst, men i slutändan kan hästen ändå helt otippat bestämma sig för att springa rakt in i en skottkärra och förstöra bakkotan, bara sådär. Shit happends.
Och hur ska man kunna träna inkallning på sin lösa hund om man aldrig vågar ha den lös i olika miljöer?
Hur som helst. Jag visste inte hur jag skulle få mig upp på min häst igen efter att vi passerat hundarna, men jag hittade en stubbe i skogen. Galishimo var ytterst skeptisk mot stubben i skogen. Ytterst skeptisk. Jag fick övertala honom en stund för han förstod rakt inte poängen med att stå så nära den. Han trampade runt den, han backade, bråkade, och stegrade nästan. När jag väl klev upp på stubben såg Galishimo lite förvånad ut.
"Jahaaa, du tänkte använda stubben för att sitta upp på mig igen?! Jaha. Jamendåså." verkade han tänka, och stod som ett ljus. Så det var bara att kränga sig upp i sadeln igen.
"Snyggt jobbat!" utbrast tjejen på Frieserhästen och såg glad ut.
Sedan red vi hem igen.
Det låter ganska banalt men... jag trodde aldrig jag skulle våga kliva upp på Galishimo från en stubbe i skogen. Inte på flera veckor. Han har varit så laddad och knappt kunnat stå stilla alls, så det har känts farligt att ens försöka. Eller omöjligt. Jag trodde inte ens att jag skulle kliva upp, när jag stod på stubben och kände på sadeln.
"Jag ska bara stå här en stund." sa jag till tjejkompisen. Men sedan insåg jag att Galishimo var helt lugn och att det bara var att kliva upp.
Sedan red vi hem också. Det låter också banalt. Men jag brukar inte rida honom den sista kilometern på hemvägen. Han brukar bli jättestressad och vill ofta skynda sig hem till tryggheten, för kung och fosterland, när vi varit ute, men nu så kändes han helt tillfredställd och ganska glad över att skritta hem tillsammans med frieserhästen. Så i stället för att kliva av och leda honom sista biten, så satt jag tryggt kvar i sadeln och red bekvämt hela vägen hem.
Det var en väldigt speciell känsla. Jag är så stolt. Framstegen kommer av sig själva. Jag gör saker jag inte har vågat förut, utan att någon pressar mig. Galishimo utvecklas så snabbt nu. Stallmiljön är helt annorlunda och det är så många trevliga stalltjejer som erbjuder mig sin hjälp. Det är verkligen fantastiskt.
Miljöombytet gjorde oss gott..
.
Kommentarer
Skicka en kommentar