Sökandet efter genuinitet

Jag har inte mått så här bra, som jag gör nu, på flera år. Jag är inte mer "sprudlande av energi" och jag kommer aldrig bli en "Mia Törnblom" men jag känner en stillsam känsla av glädje, och att jag är på rätt plats.  Det känns hopplöst platt att säga att man är "starkare" efter att man gått igenom en kris, och jag vet inte om "starkare" är rätt ord, men jag känner mig mer genuin. Mer äkta. Mer mig själv. Både i upp och nedgångar.

Det går ju inte heller att helt frångå att jag är väldigt lycklig över det som fungerar just nu, efter att ha fått erfara hur jobbigt det är när saker inte fungerar. Jag är lycklig över att jag är frisk. Jag är lycklig över att Galishimo är frisk. Jag är jätteglad över att jag separerade för jag hörde helt enkelt inte hemma hos mitt ex. Jag är jätteglad över min lilla etta. Den är sparsamt och fridfullt inredd, och underbar att bo i.

Jag är enormt tacksam över att jag fick lära mig flyga helikopter i somras. När jag var som mest nere så valde en vän att bokstavligen lyfta mig till skyarna.

Sedan är jag oerhört lycklig över att jag släppte in den nya pojkvännen i mitt liv, för han passar mig bättre än mitt ex. Vi är en bättre matchning. Inte för den han är, utan för hur han får mig att må. Han får mig att känna mig viktig och värdefull. För honom är alla känslor är välkomna i relationen. Inte bara de goda. Det blir också en härlig relation. En genuin relation, som blir äkta.

Och det är kanske det som blivit den största förändringen hos mig detta år. Jag har slutat leta efter det bästa. Det snyggaste. De största framstegen. Den största glädjen. Den häftigaste upplevelsen. Jag har bara börjat leta efter genuinitet. Äkthet. Ärlighet. Genuinitet är inte perfektion eller fulländning. Men den är skönhet. Oavsett vilken form den kommer i.

Äkta, osminkad glädje.