Nu kom glädjen!

 

Jamen glädje är ju inte ett tillstånd som man ständigt bär på. Glädjen har varit blandad med andra känslor under 2025. Först sorg när min moster dog i den tragiska bilolyckan, mest för att se min mamma, och min mosters man, kämpa för att få tillbaka fotfästet. 

Sedan fick ju Ares fång och jag var otroligt ledsen i fyra dagar. Vissa nätter låg jag vaken och grät och oroade mig över hur det skulle gå för Ares och hur jag skulle orka med alla förändringar som kommer att behöva följa med hans nya behov. Sedan insåg man ju att vi behöver förändra några saker för att få en långsiktigt hållbar vardag. Och det är ju i och för sig glädjande att se en ny väg och ta en ny riktning... Men ärligt talat, det har varit otroligt mycket jobb hela sommaren och hösten, för att komma där vi är idag. Jonatan har på många sätt slitit hårdast och spenderade fyra veckor i en liten grävskopa och olidlig sommarvärme, bara för att få bort sten från den tilltänkta hagen. 

Så glädjen ställer man lite på en hyllkant lite vid sidan av, och så kavlar även jag upp ärmarna och skitar ner sig och gör allt man kan för att komma framåt. Städar ur min lägenhet, renoverar den, lägger ut den på annons. 

Efter en fruktansvärt kall och slitsam renovering av kostallet, där man verkligen kände tidspress att komma i mål så snabbt som möjligt, så kom ju nästa uppgift där jag behövde ställa undan glädjen på hyllan igen. Och det är ju att introducera min unghäst för de nya rutinerna, besöka nya platser som varken jag eller Ares känner oss trygga med, våga rida ut mera ensam, och allt annat som följer med den nya platsen. Så då har jag också haft en oroskänsla i magen, ett mentalt motstånd och olustkänslor. Men jag inser att jag måste gnaga mig igenom även detta. För Ares behöver motion om han ska må bra! 

Men allt har ju gått otroligt bra och känts väldigt tryggt. Ares har varit en stjärna och skött sig otroligt bra! Igår fick vi dessutom veta att grannens hund har noll respekt för hästarna och ofta, lite nonchalant sådär, råkar släntra in i hagarna till dem, lite nu och då. Detta har skett helt utan missöden, och både Ares och Sessan har vant sig att en hundkompis plötsligt kan hänga med dem en liten stund innan grannarna ropar in den. Enligt grannen står våra hästar stilla och bara tittar lite nyfiket på hunden, utan att vare sig jaga den eller springa undan den. Så skönt att inte ha några olyckor! 

Idag, på dagens lunchritt, då kändes det hela otroligt, otroligt bra. Det kändes riktigt bra förra helgen och det fortsätter kännas likadant. Som att vi kommit i mål. Ares är gudasnäll och trygg. Jag känner mig trygg när jag rider honom. Allt känns bara roligt, och det mentala motståndet hos mig är borta. Allt gick bra. Flytten gick bra. Ares mår bra. Jag har hästar hemma och det blev ett lyckat miljöombyte. 

Så nu kom faktiskt glädjen. Ren och fin och närvarande glädje som inte är lagd på någon hylla och avsedd att användas senare. Bara härlig och lättsam nuvarande glädje. Över hur livet ser ut just nu.