Livet är förändring

  Jag är ju fortfarande nervös när jag ska rida Ares. Det är bättre än vad det varit innan men jag känner mig både exhalterad, lycklig och rädd när jag rider honom. Mest är jag lycklig, men rädslan ligger i bakgrunden och skaver lite, så jag ganska snabbt blir trött och vill sitta av. Så det blir ibland lite kortare ridturer än vad jag tänkt. Vi tog Ares på en tur i lördags, och jag blev så inspirerad!  Däremot träffade vi en bil på vägen när vi skulle rida ut. Jag hade precis suttit upp och vi skulle lämna stallet. Det var även svårt att rida av vägen, ut i snön, på grund av plogkanten. Jag kände direkt att detta blir inga problem alls att sitta kvar. Verkligen inga problem. Jag bad Jonatan stå nära oss, och bilisten körde så klokt och långsamt förbi oss. Det var lite spännande för mig, men Ares vickade knappt på ett öra. Hela han var lugn och mjuk i hela kroppen. Min snälla nallebjörn. Bilar bryr han sig inte om. Jag log brett och vinkade glatt till bilisten till och med. Jättenöjd ö

I söndags åkte vi till ridhuset igen med Ares, och äntligen var det lugn och ro. Vi var där ca kl. 09.00 så vi var inte okristligt tidiga. Men denna gång gick allt mycket bättre!  Efter vi lastat ut Ares och ställt honom i gästboxen så var jag fortfarande lite pirrig, och ser en fin bil komma med ett jättestort Umesläp, bredvid oss på parkeringen.  "Nu kommer det nog ett stort ekipage in till gästboxarna!" förvarnade jag Jonatan och tittade nyfiket på bilen och transporten som parkerat bredvid oss. Lite orolig över att det skulle komma ut en livlig, långbent, sporthäst.  Ut ur den stooora transporten klev den absolut sötaste welsh mountain-ponny jag sett! Kanske var den en meter i höjd. Kanske lite mer. Söt som socker. När jag frågade ägaren om den, så var den över 20 år. Alltså ett perfekt sällskap till Ares. En liten ponny, en mamma, och ett glatt barn. Lugn och ro och ljusa röster.  Ares kastade en blick på dem och en artig nickning, men brydde sig inte i övrigt. Sedan kom

  Åh, vad jag var taggad att åka till ridhuset med Ares! I lördags fick han lite extra mat i transporten och verkade vara sitt vanliga, lugna jag när vi stängde ramp och lucka. Han verkar vara redo att åka till ridhuset, helt enkelt. På söndagen gick han in lika glatt och snällt som vanligt och då passade vi på att åka iväg.  Men vi fick lite otur. Nya ridhuset var fullt av hinder och två hopphästar i full gång, Ares blev orolig över alla intryck, och särskilt ryttaren som smackade på sin häst ljudligt. Så vi fick avvika och gå ut och ta lite frisk luft. Ares var nu lite upphetsad och gnäggade högt och ståtligt och gjorde sig så stor han bara kunde. Sedan funderade jag på det gamla ridhuset, men då måste vi gå in igen i en slags ekande vagnshall och åter passera det nya ridhuset och där galopperades nu hopphästan med dundrande ljud. Även i det gamla ridhuset galopperade en häst runt.  Det kändes som om det skulle kunna skapa onödig stress hos Ares. Det var helt enkelt bara otur med tid

Hur lycklig blir jag inte av denna underbara, underbara häst? Vi har tränat öppnor och bakdelsvändningar och skänkelvikningar från marken igen, och jag kan knappt förstå att Ares är så duktig i alla uppgifter han får, trots att han bara är 3 1/2 år gammal. Han har så fina rörelser och får lätt till bra kliv.  Jag fortsätter longera som vanligt, men jag har börjat minska volterna lite i galopp, till ca 15 meters volter, och vad händer då? Jo då samlar han sig i galoppen för att kunna ta sig genom volten, utan att falla utåt. Tänk vad mycket även helt vanlig longering ger, om man gör det regelbundet. Det blir jättetydligt att Ares kortar upp sig, får nacken som högsta punkt, och sätter under sig ordentligt för att klara av att galoppera på en mindre volt. Nu låter jag bara honom kämpa ett mindre varv då jag står helt stilla i mitten, och sedan springer jag med honom och ger honom större yta igen. Magkänslan jag får av att jobba med honom är fantastisk. Så långt över vad jag förväntat mig

  När jag fyllde år så bjöd jag mamma till stallet för att träffa Ares igen. Denna gång kände Ares igen henne och kom nyfiket till grinden så snart han hörde att hon var i närheten. Mamma har alltid tyckt otroligt mycket om Ares, och har verkligen velat att jag ska köpa honom, ända sedan vi åkte till Sundsvall för att titta på honom. Han har ju en fin och klok utstrålning.  Sedan blev mamma lite försiktigare med Ares en period. Detta berodde delvis på att Ares inte riktigt förstod ledövningar i början, och vänligt och bestämt gick iväg med mamma. Jag höll på att kissa på mig av skratt när Ares trodde att det var han som vänligt och långsamt behövde vägleda min mamma , i bestämd riktining fram till mig, men mamma var inte riktigt lika road när hon hjälplöst gick efter i grimskaftet. Utan kontroll.  Men nu är ju Ares snart inne på sitt fjärde levnadsår, och han är jättesnäll och lydig när man leder honom. Han försökte till och med visa mamma hur duktig han verkligen kan vara. Hur mycket

  Jag fyllde 43 år för några dagar sedan, och Jonatan bjöd mig på restaurang Mandel på Sara kulturhus. Jag valde fyra rätter som ändå var lite intressanta utifrån ett norrländskt perspektiv.  "Sarven borti norr" Råbiff på sarv (ren) och picklad gulbeta och gud vet allt. Den var otroligt god!  "Hä war de wärschte"  Blodpudding som var blodpudding men väldigt moderniserad och smaksatt! "Fläske borti Järvtjärn"  Fläsk från Järvtjärn, otroligt gott det med. Det var mycket äppelbitar och en bädd av rotsellerikräm. Och en hel del mer. Också super!   "Kaffikalas"   som bestod av kaffemousse, kaffeglass, chockladkräm och lite annat. Se bilden ovan.  Allt i djupa, små och tunga tallrikar som man inte kunde lägga besticken i, utan att de började glida runt eller trilla över kanten. En liten utmaning i det stora. En annan utmaning är att jag fortfarande har slemhosta i lungorna, som gör sig påmind ungefär var tionde minut, och jag försöker hosta "prydl

  Minns ni Ares kompis Kaktus, som han hängde med förra året? Jag hade Ares i ett annat stall i sju månader men behövde flytta pga av att jag inte trivdes i den sociala miljön. Men Sara trivdes jag jättebra med, och hennes och Ares ponny Kaktus! Ares och Kaktus var i samma ålder och lekte med varandra flera gånger om dagen, sedan brukade de sova tillsammans, bredvid varandra, mitt på dagen. Det var riktigt jobbigt att behöva bryta upp den söta duon och vetskapen att de inte längre kunde leka med varandra. Ares har dock anpassat sig bra till Brönet där han står nu, och själv stormtrivs jag med den fina sociala gemenskapen på Brönet, så det blev bra i slutändan. Sara flyttade också, och tog hem Kaktus och hans pappa Karsk till sin gård. Alla måste ju trivas på ett stall, både djur och människor.  Jag och Sara har hållit kontakten och uppdaterat varandra och för några veckor sedan frågade hon om jag kunde låna ut min transport till henne då hon tänkte kastrera Kaktus, eller om jag kunde t

  Äntligen är jag friskare och jag fortsätter ivrigt med ledövningarna med Ares. Vi kör aldrig fast, han är alltid med på noterna, och jag är så otroligt nöjd över det. Ofta tänker jag att Ares är så mycket enklare än Galishimo, och det är han ju absolut på ett sätt, men handen på hjärtat; inte fick Galishimo en dyr kapson med metallstång och genomtänkta ledövningar när han var fyra år. Det fick han ju inte. Inte heller fick han så här mycket beröm och så här många mentala pauser. Det lärde jag mig ju med tiden, tillsammans med Galishimo. Jag lärde mig i vilken takt och tempo man ställer nya frågor och hur mycket man vilar mentalt mellan upprepningarna. Det lärde Galishimo mig.   Jag har ju förändrats till det bättre, trots att jag fortfarande inte tycker jag var dålig från början. Jag har inte lika bråttom upp på hästryggen, jag försöker inte bevisa saker för andra på samma sätt. Jag kommunicerar bättre och är mer kroppsmedveten, som det blir för oss alla när vi är intresserade av häs

Visst är det lite kämpigt just nu. Jag har fortfarande problem med slemhosta. Nu är det mellan -27 och -33 grader ute. Det går med andra ord knappt vara utomhus alls för mig nu för minusgraderna retar luftvägarna ordentligt. Jag rastade hundarna igår kväll, den kortaste tänkbara rundan vi kunde ta för att de skulle hinna göra sina behov, och fick stå dubbelvikt i kylan och hostade slem så att jag nästan kräktes. Så Ares får klara sig själv en liten stund till. Vi var till honom i förrgår och kliade upp honom och såg till att han hade det bra. Han kom till oss i glad trav, det märktes att han saknat oss lite. Jonatan har samma jobbiga slemhosta så vi är ganska knäckta båda två. Jag har lite deadlines på jobbet så jag försöker hålla igång och jobba hemifrån, men det går ganska tungt och motigt.  På söndag ska det bli mildare väder och det är torsdag nu. Jag behöver bara ha tålamod och stå ut ett par dagar till. Jag tittar på hästclinics på youtube och försöker få lite inspiration men det

Jag hade en fantastisk jul med Jonatan hos min mamma i Rentjärn. Skönt sällskap, lagom med utevistelse och mycket återhämtning, och skidor! Jag fick en onepiece av Jonatan, precis som jag önskat mig och sockor och underställ av mamma. Det blev hur bra som helst. Vi åkte skidor också, och när vi kom hem var Jonatan så inspirerad av vår skidtur att han spontant köpte mig nya skidor, pjäxor och stavar. Han köpte även ett likadant set till sig själv, och med stor glädje tog vi oss ut på Vitbergets skidspår på tre kilometer. What a mighty good man, han är.  Så här i efterhand så kan man väl säga att den glada och trevliga skidturen var början på slutet. För sedan dess har jag legat i feber på hans gård i Sjöbotten, i sex dagar närmare bestämt, och hostat lungorna ur mig. Nästan bokstavligt. En gång kom det ut så fast blodigt rosa slem att jag undrade om det verkligen inte var en ren bit lunga som råkat hoppa ut. Det var det inte. Men nästan. Jag låter som en kaffeperkulator när jag vilar så